Stolt

Är så stolt över lillan, som har hittat ett designfynd på loppis.

Vi har så mycket sånt i generna. På pappas sida var det främst hans moster Signe. Hon var mycket intresserad av antikviteter. Jag är dock inte helt på det klara med hur skicklig hon faktiskt var på att fynda, men jag har i alla fall kvar en madonnastaty i alabaster från henne som står i vardagsrumsfönstret.

På andra sidan, oj, där är det fynd hela vägen. Mormor köpte stuvar för nån tia och sydde kläder av. Hon var också väldigt sparsam i övrigt, lite väl sparsam måhända (nylonstrumpor har ett bäst före-datum, eller -årtionde, tycker jag. Kanske använde hon dem till nåt annat, typ kuddfyllning?) När hon hade dött såg jag att hon hade massa terrakottaskärvor i en kruka, och jag tänkte att det väl var alldeles vansinnigt sparsamt. Långt senare har jag förstått att när hon planterade om en växt, lade hon en skärva över bottenhålet, så att vattnet kunde ta sig ut men inte sköljde med jorden. Jag har bara planterat om en eller två växter i hela mitt liv, de andra har dött en naturlig död. Men inte är jag så sparsam eller så grönfingrad som hon! Men klädfynd, där är vi lika.

Eftersom mamma har levt stor del av sin tid i sängen (dock inte samma sjukdom som jag, eller ja, vi delar några stycken, men inte det som gjort oss sängbundna) så har det blivit en rolig vana att dela med sig av saker från världen utanför. Jag vet att jag låter mer dramatisk än tillfället kräver, men det är liksom min personlighet. Ja, så vi visade alltid upp våra klädkassar när vi kom hem, vi tjejer i alla fall. Och eftersom vi bodde i Borås, klädfyndarens Mecka, visade vi inte bara upp plaggen utan skröt lika mycket om hur nedsatta priserna varit. Jag tror fortfarande att jag vann när jag köpte en marinblå ulljacka i skepparmodell för 69:- istället för 690:-. Men nej, där köpte man väl aldrig nåt till ordinarie pris, när man väl fått kläm på taktiken. Har man dessutom Ullared inom lassoavstånd (ursäkta, men jag vet inte vad det kom ifrån, men Quod scripsi scripsi; vad som är skrivet är skrivet) så utvidgades det här med att visa klädfynd till alla möjliga billiga saker. Trepack strumpor, 10:-, titta vad fina osv. Men jag har bara goda minnen av vår sovrumsshopping.

Jag har också haft med mig vänner och släktingar i London många gånger, och då har det liksom blivit VM i shopping varje gång. En gång var i terminsstarten när min kompis just skulle börja läsa engelska, och hon tog helt sonika med sig sin ena resväska till Foyles på Charing Cross Road (7 våningars himmelrike, med hiss, för alla bokälskare). På den tiden brukade jag inte gå till någon annan bokaffär än Foyles, även om hela gatan är full med bokaffärer. Charing Cross Road är ena änden på t:et i Londons centrum. Den går till höger. Till vänster går Tottenham Court Road, där det duggar teknikaffärer. Så där har jag inte varit så jättemycket. Och så strecket neråt är Oxford Street. Egentligen ligger T:et ner, med Tottenham Crt Rd norrut och Charing Cross Road söderut. I andra ändan av Oxford Street ligger Marble Arch, och sen har tunnelbanan två hållplatser till, som jag förfärligt nog glömt av namnen på!, innan gatan slutar som ett T. Jag har vetat vilken hållplats som ligger närmast vilken affär vad gäller allt, böcker, musik, film, kläder, leksaker, noter, smink. Ja, jag har shoppat en del i London. Jag har gjort annat också, men nu är ju temat shopping, och om jag inte begränsar mig nu kommer ni att få en turistredogörelse över London som liknar den som min danska kompis fick när hon frågade pappa hur gammalt Stockholm egentligen var, och den entusiastiska eleven gärna ville att han skulle börja historien redan på istiden. Jag är avfälling och avskyr historia. Står bara ut med Jane Austens dagar, om det har relevans för böckerna. Nej, jag kan gärna titta på nåt populärhistoriskt program om vad som helst, mordet på JFK, Tutankhamons äktenskap, eller nåt om sumererna, men det var faktiskt bara för att det inte fanns nåt bättre. Men nej, så humanist jag är så tycker jag icke om historia. Klädedräktens historia, idéhistoria eller språkhistoria älskar jag, men det där med kungar och årtal och krig, zzzzzz.

Nu är jag i alla fall vilse, trots goda intentioner om att hålla en tydlig röd tråd. Den är inte ens rosa längre.

Och egentligen skulle jag bara skryta över lillan, hon gör det inte själv, ens när det behövs. Alltså, även om hon hade en blogg skulle hon inte skryta, men jag har inga såna personliga restriktioner. Jag har inte fått lov av henne att berätta vad det var ("visa vad hon handlat") så jag får se hur det går att utverka ett sådant.

Apropå skryt och loppis så hade Sara den allra finaste teservis i Swedish Grace i vitt men med blåa snöstjärnor på. Helt underbara. Det var visst också ett loppisfynd. Det är tur för vår ekonomi att jag inte orkar gå på loppis, jag blir ju så entusiastisk inför fina saker, om man säger det så. Men sen är jag snål också, och fet (vilka fynd jag hade gjort om jag fortfarande var smal! Alla mina vackraste klänningar har kommit från Myrorna, typ. Å, den svarta sammetsklänningen minns jag nu. I den fångade jag mitt livs första kärlek. Och den gröna på Sannes bröllop. Kortade av ärmarna till trekvart och sydde fast midjebandet under bysten, och så blev det en 50-talsjaneaustenklänning. Och den svarta med urringning och vidd i kjolen, hellång, som jag sydde på tre meter sammetsband på till skärp, och en smal tjej sa att jag hade "perfekt figur". Tack, Myrorna. Riktiga, ordentliga, välskräddade grejer. Man får så oerhört mycket för pengarna. Men jag har ingen sån där hang up att jag måste gå i 50-talskläder hela tiden, som vissa som typiskt sett deltar i matlagningstävlingsprogram på tv. Men jag tycker det är väldigt charmerande att krydda sin garderob med annat än fabriksnytt. Jag tror ni ska få några gamla klänningar att titta på/njuta av.

P.S. Den hellånga, blommiga är visst en dressing gown i radon, men om vi glömmer det så är den bedårande.