Jag kände när jag släckte igår, öronproppade mig och slet på mig ögonmasken, att det inte kändes rätt. Som en elitidrottare inför ett höjdhopp, där hon känder att hon inte har den där höga höjden i sig den dagen.
Igår kände jag att jag hade en seriös formsvacka. Trots dubbla doser av allt, totalt NIO sömnpiller, hade jag fortfarande inte somnat när Mikaels alarm ringde klockan 06.00. Då hade jag varit uppe och kissat, druckit varm choklad, rört på mig så att kroppen skulle vara ny och annan när jag provade igen. Men nej. Det var som att hjärnan hade mist kommandot goto sleep. Jag var relativt lugn ändå, jag vet att hysteri försvårar chanserna seriöst.
Men så ikväll då. Hur rädd är jag? Det är det här jag behöver en psykolog för! Jag märker att jag de senaste 40 minutrar gjort nonsenssaker på mobilen för att slippa släcka och kanske inte somna.
Igår minns jag att jag "dagdrömde" om att dö. Hur jag skulle göra, olika scenarier, bara för att det var så jobbigt att leva att inte ens Liseberg kändes som en uppnåelig dröm, bara döden. Jag är smådeprimerad lite när som helst, men är så seriöst medicinerad på alla såna fronter att jag kan säga att jag absolut inte har en regelrätt depression. Men ibland verkar det bara så lockande att pausa kroppen. Min högsta dröm i livet är ett magiskt sömnpiller som funkar resten av livet och som gör att jag känner mig utvilad när jag sovit. Jag skulle säkert vilja ha smal midja eller så när det var avklarat, men nu är det ett magiskt sömnpiller jag vill ha. Eller att bli sövd. Det blev ju Michael Jackson tydligen, för att han hade så svåra sömnproblem. Riktigt nyttigt tycker jag nog inte det låter, icke desto mindre frestande. Läste i en gammal Mitt i att Robert Gustafsson hade haft problem och knaprat bensodiazepiner som godis. Vad har de för läkare?
Eftersom jag ska få botox på onsdag och morfinderivat påverkar botox verkningsgrad negativt, så har jag bestämt mig för att jag får ta en Treo comp imorgon. Jag har ju haft huvudvärk hela detta året, frågan är väl om en medicin räcker. Men det brukar kännas rätt skönt att bli ganska smärtfri. Det är det jag får tänka på. Om inte annat så gick ju det där med döden faktiskt inte så bra, eftersom jag inte somnade förrän på morgonen.
Nu har jag suttit med hörselkåpor och bara mobilens lilla ljus sen halv ett, och klockan tre ska jag lägga mig för natten. Eller förresten, jag gör det nu!
4 kommentarer:
Det är ju märkligt att det ska vara så svårt att få en människa att sova, det som är ett naturligt tillstånd. Läkarvetenskapen har kommit skrämmande kort på vissa områden.
Rituximab nu!
9 sömntabletter låter inte acceptabelt. Har du sagt det, tydligt, till Sköndal och bett om hjälp?
modren
Jag vet! Till och med bebisar som bara för övrigt också kan bajsa, skrika och amma kan ju sova. Det känns lätt lite mindervärdigt att inte kunna en sån sak.
Jag fick vahettere att ersätta stilnocten med, den där som var sockerpiller när jag prövade den för tio år sen. Och den har noll effekt den här gången också, vilket är lagom roligt att upptäcka på morgonkvisten.
Jag ska ju prata med psykologen om bl a sömn, om mina nojor som kanske gör det värre, och mina rädslor. Men han är aldrig där. Jag tror de skäms lite för det men kan inte göra nåt åt det. Om jag vore verkligt självmordsbenägen skulle de nog göra nåt, men jag fantiserar ju bara. Och bara när det är så här dåligt. Idag har jag sovit elva timmar och sen blundvilat två direkt efter, så redan före treon kände jag mig oövervinnerlig (med eller utan r?). Men så kom jag på att jag ska duscha och blev trött. Och att jag måste börja våga låta henne göra mer än tvätta håret, och då ville jag inte heller vara med längre. Tack för att du bryr dig.
Skicka en kommentar