MåndagsbOketten

Hälften rätt.

Förresten, ni anar inte! Igår i kyrkan fick jag ett presentkort på blommor (av en pensionär, dvs som antagligen inte var generös med sitt överflöd) och ett litet, välskrivet, makalöst omtänksamt brev. Förut kände jag mig alldeles obekväm i rollen som mottagare av sånt, kärleksbrev visserligen, men att bli hjälpt istället för hjälpa var en sån svårvänjd övergång. Nu blir jag bara oerhört glad och känner mig förtjänt av godheten, om ni förstår den paradoxen. Jag menar inte att vara högfärdig, men Jesus besökte faktiskt de sjuka, botade dem visserligen och den tjänsten väntar jag mig inte precis. Men jag sticker ju inte under stol här med att jag lever ett plågat liv, ett svårt liv. Enkelt på vissa sätt, förenklat i sin utformning, men det är snarare ögonblicken själva som plågar mig än livets pusselbitar, som jag ju har oerhört få av. Inga där det står barn, karriär, tjejmiddagar, bokklubb, träning, dejter med maken osv osv, och så lite föräldrasamtal ovanpå det. Men ja, jag har det svårt trots att jag har så "lite"! Så när någon säger, oavsett vilka ord de använder, jag förstår att du har det svårt, att du förtjänar nåt som gör dig glad. Jag tänker på sig och hoppas att du hittar den styrka du behöver. Ja, när nån säger så, då rinner tårarna, och jag slår inte bort det, viftar inte med handen och säger Men inte ska väl jag... Jo, det är just vad jag ska! För nån som ville uppmuntra och trösta en sjuk valde mig!  Det är en ynnest och en gåva som det bara duger att gråta tacksamhetstårar åt. Inga fjantiga argument ska hållas. Folk kan få blommor fast barn svälter i Afrika. Det är komplexiteten i att leva. (Och jag tänker skriva ett tackkort, mamma, du har inte fostrat mig till att bara gråta som tack!).