På Mikaels kurs idag skulle de rita vem de var i symboler. Vad svårt! Inte bara när jag är dålig på att rita, men vad skulle jag rita? Ett hjärta och Mikael, ett hjärta och min familj, Mikaels familj, mina vänner. Ett huvud med blixtar. Sen då? Jag älskar folk och jag har ont i huvudet. Det är egentligen vem jag är. Sover dåligt också. Fast jag är ofta glad ändå. Ha! Där har jag en liten identitet, min glada natur.
Det där vem man är tål att tänkas på. I vuxen ålder och i ingen viss ordning har jag identifierat mig med mitt utseende/figur, vad jag arbetat med/att jag var duktig på det, universitetsstudier/att jag var duktig på dem också. Sen har jag identifierat mig som nåns flickvän, som översättare, läsare, sångare, inredare, klädintresserad, cellospelare, fantiserare, drömmare, fyndare. Sen scrappare, tidningsläsare, virkare. Och nu kan jag ingenting. Klä på mig, hämta posten, slänga sopor, det ÄR man ju inte. Vad eller vem mera än sjuk är jag? Det tål att tänkas på. Skulle nog vilja ha hjälp av psykolog att bygga upp en identitet, saker att vara stolt över. Som jag är eller som jag gör.
Det där med identiteten har varit en jättesvår bit under 20 år med me. När jag kunnat göra mindre har jag fått byta ut det som identifierat mig men som jag inte kan göra/vara längre. Det är fortfarande svårt. Kanske för att hela grejen med att identifiera mig med nåt jag gör är borttagen ur ekvationen. Jag får identifiera mig med vem jag är och inte vad jag gör.
Men den föreläsningen kan ni få en annan gång. Vad identifierar ni er med?
2 kommentarer:
En människa som vill gott, som har för dålig koll på mina känslor, som är kreativ och så är det det där som jag verkligen gillar och ogillar med mig själv: jag är lite duktig på en himla massa saker. Och dålig på att spela piano. Rita mig själv i symboler skulle jag lätt kunna göra. Inte. Och då kallade jag mig själv kreativ här uppe! Heja M som säkert utförde sin uppgift med bravur. Kram! Nu ska jag sova. Jag kan säkert identifiera mig själv som en bättre människa om jag får ordentligt med sömn och förstår att det måste vara något av det svåraste, det där med de galna sömnmönstren.
Jag tänker aldrig på min "identitet". Det känns som om jag inte har behov av en sån :-) Jag har ju fullt upp med att leva...
Nej, jag säger som jag sagt förut: Jag vill bara att jag själv blir mindre och mindre och Kristus större och större i mitt eget liv.
Det är verklig frihet. Och sinnesfrid. Och gränslös glädje.
modren
Skicka en kommentar