Mera

Tvillingarna, förlåt, pojkarna, gör tecken för more och all done. Jag vill gärna ha more av dem och längtar inte tills deras vistelse är all done.

Idag tog vi foton. Jag ignorerade att jag, äsch, jag tänker inte ens skriva det. Jag hörde hur Bella pratade med Mikael igår om att vara skinny. Män får vara både lönnfeta, håriga och flintis. Oh well. Den skivan är så upphakad.

Jag tror jag är övertrött, för mina kinder hettar och det väser när jag andas. När vi skulle gå över gräsmattan till Evensens syrenhäck för att fotograferas, räckte Ellen fram armen åt mig, så som man gör med åldringar. Och jag blev inte ens förnärmad utan lättad och tacksam. Jag har också tappat balansen fyra gånger idag. Inte ramlat dock, som väl var. Pensionärssymptom. Småtecken, som säger att jag borde gå över till ekonomidrift. Det borde jag gå på jämt, men nu extra mycket. Men jag fick inte migrän trots massa ljud! Det är jag glad för.

Och hunden, som vi lånade ikväll också (och som barnen blev helvilda över), ville gärna lägga sig i mitten när vi tog familjefoton. Alltså, jag garvar så åt henne ibland.

Men de hade tjejkväll efter middagen. Jag ville inte att nån skulle frågat mig, för tänk om jag inte hade kunnat säga nej. Jo, det hade jag, kanske inte om det var en liten grej. Men ja, nu när jag är övertrött börjar jag nästan gråta för det. Jag blir så förfärligt osäker på om jag är älskad, och jag hanterar det jättedåligt. Förstår nånstans hur det hänger ihop med förlusten av den jag tycker är jag. Men Mikael älskar mig fortfarande, så jag är inte helt borta, det är bara så lite av mig kvar. På insidan alltså.

Har också fått ryckningar och varit nära att få mobilen att flyga till väders. Så jo, det är lite övertrasserat den här veckan. Så jag ska inte tro på allt jag tänker eller känner. Klockan är dessutom två på natten. Jag har ju skrivförbud när jag tagit sömnpiller, efter en stund i alla fall.

Ja, jag postar väl det här då, och tar bort det imorgon om jag ändrar mig.

Jag hoppas verkligen att jag kan få träffa psykolog om/när jag får komma till Sköndal. Att det inte är mer synd om mig än om nån annan var inte en terapiform som gav mig särskilt mycket. Det gav mig dåligt samvete för mina egna känslor och min sorg, snarare än hjälpte mig bearbeta dem. Jag måste bli starkare psykiskt, så jag pallar med att jag inte blir starkare fysiskt.