Jag kom på i förrgår att leta efter en person jag delade lägenhet med innan jag blev sjuk. Jag tror att jag har hittat henne på nåt annat socialt ställe för ganska många år sen, men att det inte blev nåt mer.
Så nu skickar jag bara en vänförfrågan på Facebook, inget mer. Hon accepterar den direkt och skickar ett par timmar senare ett glatt meddelande med komplimanger och så. Jag svarar, glatt, några timmar efter det, och berättar om hur sjuk jag har blivit (hon var med mig hos läkaren flera gånger och var den som först sa ledtråden ME om det jag hade), men att jag är lycklig, var jag bor, och att jag t o m är gift. Ungefär så. En/två komplimanger/tack, och sen att jag är glad att vi fick kontakt och sa att jag gärna skulle höra hur hon haft det, vad hon gör osv.
Tyst.
Och nu minns jag att jag har hittat henne på nån annan social sajt för många år sen, som jag skrev ovan, att hon då också skriver översvallande (men utan substans), varpå jag uppdaterar lite och sen aldrig får svar. Jag skrev också brev till henne på den tiden det inte fanns e-mail, också alltid utan svar.
Jag försöker att inte bli ledsen, men vad bortslängd man känner sig när hon först är så hjärtlig och go och man öppnar sig lite och hon sen aldrig svarar.
Men jag tänker att detta förmodligen inte har med mig att göra, utan henne. En del folk kan verkligen inte skriva, eller skriva kort (jag försöker inte ens) och det har med dem att göra, inte mig. Hon har antagligen inte avpolleterat mig eller vägrar ha kontakt med mig för att jag är en idiot, då hade hon inte skrivit in the first place.
Så trots att man själv ju känner sig som världens medelpunkt, så är man inte det. Bara narcissisten tror det, och det är inget jag försöker bli mer av.
Jag får glädja mig åt hennes första, hjärtliga hälsning, istället för att känna mig avsnoppad. Jag slår vad om att det inte är det hon avser att göra.
Ibland är det nyttigt att inte ta allt bokstavligt. Att ge människor the benefit of the doubt. Att inte vara lättkränkt, lättsårad, lättstörd.
6 kommentarer:
Är hon möjligen en ytlig amerikan? Har hon kanske stor familj, jobbar hårt etc så hon inte hinner ta sig tid med mer än ett hjärtligt hej? Tycker hon det är för jobbigt att skriva?
Ingen idé att grubbla.
Det har säkerligen inte ett dugg med dig att göra.
modren
Nej, det är en ensamstående britt. Men som sagt, varför bli ledsen när hon inte ens menar att såra?
Vi är alla så olika! Så är det bara. Bättre att tro gott. Man förlorar inte lika mycket på det. Hon har ju inte sagt något hemskt...
Jag tar tillbaka allt! Hon skrev massor igår! Första gången hon skriver tillbaka, så jag trodde det skulle bli på ett sätt som det knte blev. 1) Döm inte folk i förväg efter hur det verkar eller hur de gjort förut. 2) Var bara glad. Håll inte på och tänk efter så mycket. Reagera knte som en skottade hund på minsta ljud, det kan vara glada fyrverkerier eller en flaska bubbel som öppnas. Jag är smartare än en hund och borde bete mig så.
Vad roligt att få omvärdera nån åt det hållet!
:D
Skicka en kommentar