Frosa!

Fick underbara kramar av tjejerna idag (min brors döttrar på 6 1/2 år som är här från USA). Fick till och med en minibukett med blommor som de hade plockat med Mikael, som tog dem till bäcken bakom mammas och pappas hus för att leta efter grodor. Och Oskar och jag bondade när han fick choklad från min Nogger, och senare när jag skulle blåsa på hans skrapade knä. Blåsa, pussa, blåsa. Igen, längre, sluta inte. Jag frosade honom på benet också och det är nåt av det bästa jag vet. Jag vet inte om frosa är ett riktigt ord eller om det bara är vi som säger det, men det betyder att blåsa som i ett trumpetmunstycke på någons hud. Man kan få den ledsnare lilla figur att skratta. Det gillar jag. Han tålde inte att bli fasthållen för att få sina inhalationsmediciner, men olyckan var kortvarig, och dessutom är det visst bra om de skriker, så att de drar djupa andetag. Han gillade i alla fall när vi sa att det var slut och heja Oskar, och hela rummet klappade i händerna åt honom. Benjamin var ute och lekte kurragömma (alternativt petade i jord eller ryckte upp nåt) med männen och flickorna. Det var en underbar kväll, dels var laxen fantastisk, och dels var sällskapet... jag kan inte komma på nåt bättre ord än LJUVLIGT!

Jag är glad att jag inte varit med när Oskar fick åka till sjukhus. Eller hämta läkaren (vi har en fem minuter bort som vi är släkt med) mitt i natten. Det är illa nog att jag varit tvungen att ringa efter ambulans åt Mikael, en vuxen man på över hundra kilo och som i normala fall är väldigt kapabel. Små sjuka barn, not so much. Jag slipper det på samma vis som jag i många år som ensamstående njöt av att ha makten till tv:n för mig själv. (Makt betyder fjärrkontroll, har förresten mina kusiner lärt mig. Vem orkar säga fjärrkontroll, och vem har lust att säga fjärka eller så.) Hur som helst, om jag inte får ha några egna barn tänker jag i alla fall njuta av att inte må dåligt när de är sjuka! Efter inhalationerna slutade han i alla fall att hosta.

Bettan var så rolig. Bägge pojkarna hade till slut upptäckt att den hemmagjorda bärkrämen var god, så Bettan satt och matade dem en sked i taget. Hon är på så gott humör, och pratar så roligt till dem. Det är en fröjd att se. Ja, så vid nåt tillfälle brister hon ut, på ren svenska: Tålamod, lille man! Kom ihåg, tålamod!

Vi pratar nog mer svenska med killarna än med tjejerna. Men killarna är ju så små (att jag har lyft upp dem i famnen utan att kollapsa!!) att man inte är säker på hur mycket de förstår av varken engelska eller svenska. Oskar sa i alla fall ett ljudligt Bye och det var det sötaste jag hört på länge. De brås nog på sin far, som lät bli att prata tills han var tre. Dels behövde han inte, för jag tolkade och pratade dessutom för två: Vad heter du min lille vän? Han heter Johan. Och hur gammal är du då? Han är två. Ja, ni förstår att han inte hade behov av att prata och då lät han bli. Han var inte varken dum eller döv, eftersom han kunde sjunga olika sånger bara med texten aaaaaa. Men min favorithistoria är när en bekant (Hillevi H) skulle köra och hämta mig på lekis. Jag var fem och Johan var nästan tre, men fortfarande ordlös. Hillevi visste inte vägen så mamma sa att Johan kunde följa med och peka. Tänk er själv, en unge som bara säger aaa ska visa vägen till lekis?! Men så åkte de iväg, och Johan pekade duktigt åt vänster och höger, tills Hillevi tyckte att så långt bort ligger inte hennes lekis. Och kanske tänkte hon också: Det var ju det jag visste, att de inte kan be en sinnessvag bebis att visa vägen i trafiken! Men så pekade Johan äntligen på målet och sa ett aaaaaa som betydde Där är det, nu är vi framme. Och vad hon ser framför sig då är Liseberg. Han ville hellre dit och tog chansen. Jag garvar ihjäl mig åt den historien.

Att han var döv var ett senare problem. Han hade över 30 öroninflammationer, astma, krupp och allergier. Och pga all antibiotikan för öronen blev han jämt svårt sjuk om han fick maginfluensa och fick ligga inne varje gång. Därav min nästan hätska inställning mot folk som är övergenerösa med sina sjukdomar av själviska skäl. Vet ni inte att ni kan råka ta död på nån gammal tant, eller cancersjuka barnet på första permissionen från sjukhuset på månader? Men det är ett annat blogginlägg.

Men tillbaka till dövhet. Hans trumhinnor hade blivit så ärrade och hörseln blev urusel. Mamma testade att ställa sig bakom honom och fråga om han ville ha en glass. Inget svar. Då fick de gå till doktorn med honom. Hans hörsel var som en 90-åring. Men det löste sig, med vad vi religiösa kallar små och stora underverk. Måhända hade Läkarvetenskapen också med det att göra. Men de förstod inte hur hörseln plötsligt blivit i princip normal, från att ha varit mer än urusel förra gången. Det är då vi tittar pillemariskt på varandra och vet att vi har en läkare i himlen också. Ibland (men inte alltid -- JO TACK, JAG HAR MÄRKT DET) gör Gud faktiskt under. Och har de upphört, säger Moroni, så är det för att människornas tro har upphört.

Jag är i alla fall som en gammal tant, satte krämen i fel strupe och hostade länge och högljutt vid matbordet som en äkta 90-åring. Och nu fick jag plötsligt upp lite spy. Nåt är skumt med den här kroppen. Pick and choose, vad är INTE fel?

Mitt humör! Jag är så glad och tacksam, och kommer länge att minnas den här veckan av bebisar och små unga damer.

Mias kram var så lång och go. Hennes favoritkomplimang verkar vara You are silly. Jag tror hon uppskattar samma humor som jag, när man typ ljuger om saker som kunde vara verkliga men alla vet att det är fel. Mikael kommer alltid ihåg vad det kallas, kanske menar jag när humorn är surrealistisk. Men jag hörde vid tjejbordet att de frågade honom vad han gör i djungeln, och då ljög han ihop en vansinnig historia om elefanter och nya bostäder, kanske nåt med kokos också. Hjälp, vad han har fått springa. De vill ju bara leka spring-i-benen-lekar så vi får se om han är stel som en pinne imorgon.

Men jag är så lycklig som jag kan bli nästan. Det är så förfärligt underbart att träffa dem.

Stuffe är ju lite ligist, street credd, eller så, och jag skrattar när han säger gimme five, down low, och sen nåt med fisten. Killarna gör gärna high fives, eller fisten. Med napp :)

Allt detta ska jag drömma om i natt. Nåde den Råttjägare som står här och skäller och vill in!! Barnen är tokiga i hundar, så vi får se om vi kan koppla ihop dem med lilla Vanna imorgon.

P.s. Det är nu nästa morgon, jag glömde posta detta inatt. 10h! Tacksam. Det kunde varit mindre. Fast egentligen ville jag haft mer. Men jag tar vad jag får. Jag vet ännu ingen teknik för att medvetet låta bli att vakna. Idag blir det familjefoton!!!