Separationsångest

Jag har ju träffat Johans familj så mycket jag har klarat, och ikväll var sista kvällen. De åker imorgon men jag kan inte gå upp så tidigt.

Och jag har sån separationsångest. Vet inte hur jag ska överleva utan att ha dem nära. Jag älskar dem så att hjärtat spricker.

Jag tänker på nåt som nån av dem gjorde, och så tänker jag att man inte ska ha favoriter, men så kommer jag på nåt annat som nån annan gjort, och så älskar jag den ungen mest, och så går det runt, runt.

Ja, det går väl över. Jag överlever. Men jag bara tänker på att se på foton. Som en alkis vill ha spånken, så vill jag ha barnen.