Nattligt tal

För några dagar sen sa Mikael högt i sömnen Matteus! Nyss sa han att han skulle "fixa det där prova på". Ja, förresten, får man inte avslöja sånt om nån annan? Är det att outa? Jag har ju så dålig känsla för det.

Tänk att folk har en hel värld i huvudet och som antagligen är lika obegriplig för oss som för dem, i vaket tillstånd. Jag har haft så många spännande drömmar och tänkt det här måste jag komma ihåg tills jag vaknar för det här skulle bli en sån bra bok! Och så vaknar jag och tänker att det var det underligaste alternativt helt ospännande. Vi är utsatta för vår egen suggestiva övertalning när vi sover. Jag har dock inte nåt jag känner att jag behöver viska till Mikael när han sover, som för att hyponotisera honom. Det skulle vara Mät ditt socker i så fall. Annars gör han ju allt för mig, din karlen. Och min livmoder gör dubbla hopp när han han leker med barnen.

Uttryck

Do you have all your ducks in a row? 

Allt och inget

Slänger en blick i spegeln när jag tvättar händerna. Pärlörhängen och ballerinaknut har alltid varit mitt skönhetsideal. Nu har jag det.

Varför är man så bra på att komplicera saker och ting? Att bara vara nöjd måste ju vara det absolut behagligaste sättet att leva sitt liv.

Separationsångest

Jag har ju träffat Johans familj så mycket jag har klarat, och ikväll var sista kvällen. De åker imorgon men jag kan inte gå upp så tidigt.

Och jag har sån separationsångest. Vet inte hur jag ska överleva utan att ha dem nära. Jag älskar dem så att hjärtat spricker.

Jag tänker på nåt som nån av dem gjorde, och så tänker jag att man inte ska ha favoriter, men så kommer jag på nåt annat som nån annan gjort, och så älskar jag den ungen mest, och så går det runt, runt.

Ja, det går väl över. Jag överlever. Men jag bara tänker på att se på foton. Som en alkis vill ha spånken, så vill jag ha barnen.

Bästa klänningen

Drottning Maxima i världens bästa klänning.

Världens gulligaste

Ja, med den rubriken tror ni kanske att jag ska berätta om hur söt Oskar var när han försökte äta kräm igår. Det kan ni också få höra. Men den söte är Mikael. I förrgår frågade jag om han trodde det var dags att vattna på balkongen. Han trodde nog det. Så jag vattnade. Men ikväll, eller om det var igår kväll, ser jag vattenkannan på bänken. Jag ställde in den efter mig, Mikael brukar inte ställa in blöta saker i skåpen, och nu har jag glömt att fråga.

Men jag tror alltså att Mikael tolkade mitt Tror de det är dags att vattna? som Vattna! Men det var ju en riktig fråga, inte en förtäckt order. Gillar inte när män måste gissa sig till vad kvinnor menar, så jag försöker verkligen tänka på att inte köra det där gissande uttalet. Men jag kanske är jättedålig på det, jag har ju inget att jämföra med. Det var i alla fall väldigt gulligt att han försökte göra mig glad genom att vattna blommorna.

Oskar satt och skulle äta kräm själv. Så gammal är han alltså inte, så det blev en teater av det med en liten charmör som märkte att han fick folk att skratta. Han lyckades få krämen på skeden, men när skeden var nästan framme vid munnen vänder han den uppåner så krämen rann rätt ner i knät. Och på tröjan, och en hel del på kinderna faktiskt. Han märkte att hans teknik inte var lysande, och gjorde det kreativa och vände på skeden. Att ta kräm med skedskaftet var om möjligt ännu svårare. Men sen kom mamma och matade. Idag blev det lasagnette. Somliga fick i sig lite, somliga fick i sig bröd, och de hade ätit lunch hos Inger och Bengt. Heltidsjobb bara att hålla svälten stången!

Och jag inser att varenda unge i världshistorien har fått folk att först skratta, men sen kanske också gråta, när maten hamnar överallt förutom i munnen. Men jag har inte sett så mycket av det och är inte så bortskämd. Sen dräller det inte av barn häromkring som vi är släkt med.

Benjamin blev superledsen när pappa gick för att hämta skötväskan i bilen och Bettan redan gått till apoteket. Oj, vad ledsen han blev. Och oj, vad fullkomligt lycklig han blev när han såg honom komma ner på gräsmattan. Sen ville han cuddle with pappa. Fy vad gulligt. Det måste vara rätt smidigt att vara två föräldrar när man har tvillingar. Jag blir alldeles matt när Bettan bollar med alla fyra barnens behov på samma gång. Jag ville ha fem barn när jag var liten. Fast två ettåringar hade jag inte önskat mig. Tur att Johan & Beth ville :)

Mera

Tvillingarna, förlåt, pojkarna, gör tecken för more och all done. Jag vill gärna ha more av dem och längtar inte tills deras vistelse är all done.

Idag tog vi foton. Jag ignorerade att jag, äsch, jag tänker inte ens skriva det. Jag hörde hur Bella pratade med Mikael igår om att vara skinny. Män får vara både lönnfeta, håriga och flintis. Oh well. Den skivan är så upphakad.

Jag tror jag är övertrött, för mina kinder hettar och det väser när jag andas. När vi skulle gå över gräsmattan till Evensens syrenhäck för att fotograferas, räckte Ellen fram armen åt mig, så som man gör med åldringar. Och jag blev inte ens förnärmad utan lättad och tacksam. Jag har också tappat balansen fyra gånger idag. Inte ramlat dock, som väl var. Pensionärssymptom. Småtecken, som säger att jag borde gå över till ekonomidrift. Det borde jag gå på jämt, men nu extra mycket. Men jag fick inte migrän trots massa ljud! Det är jag glad för.

Och hunden, som vi lånade ikväll också (och som barnen blev helvilda över), ville gärna lägga sig i mitten när vi tog familjefoton. Alltså, jag garvar så åt henne ibland.

Men de hade tjejkväll efter middagen. Jag ville inte att nån skulle frågat mig, för tänk om jag inte hade kunnat säga nej. Jo, det hade jag, kanske inte om det var en liten grej. Men ja, nu när jag är övertrött börjar jag nästan gråta för det. Jag blir så förfärligt osäker på om jag är älskad, och jag hanterar det jättedåligt. Förstår nånstans hur det hänger ihop med förlusten av den jag tycker är jag. Men Mikael älskar mig fortfarande, så jag är inte helt borta, det är bara så lite av mig kvar. På insidan alltså.

Har också fått ryckningar och varit nära att få mobilen att flyga till väders. Så jo, det är lite övertrasserat den här veckan. Så jag ska inte tro på allt jag tänker eller känner. Klockan är dessutom två på natten. Jag har ju skrivförbud när jag tagit sömnpiller, efter en stund i alla fall.

Ja, jag postar väl det här då, och tar bort det imorgon om jag ändrar mig.

Jag hoppas verkligen att jag kan få träffa psykolog om/när jag får komma till Sköndal. Att det inte är mer synd om mig än om nån annan var inte en terapiform som gav mig särskilt mycket. Det gav mig dåligt samvete för mina egna känslor och min sorg, snarare än hjälpte mig bearbeta dem. Jag måste bli starkare psykiskt, så jag pallar med att jag inte blir starkare fysiskt.

Frosa!

Fick underbara kramar av tjejerna idag (min brors döttrar på 6 1/2 år som är här från USA). Fick till och med en minibukett med blommor som de hade plockat med Mikael, som tog dem till bäcken bakom mammas och pappas hus för att leta efter grodor. Och Oskar och jag bondade när han fick choklad från min Nogger, och senare när jag skulle blåsa på hans skrapade knä. Blåsa, pussa, blåsa. Igen, längre, sluta inte. Jag frosade honom på benet också och det är nåt av det bästa jag vet. Jag vet inte om frosa är ett riktigt ord eller om det bara är vi som säger det, men det betyder att blåsa som i ett trumpetmunstycke på någons hud. Man kan få den ledsnare lilla figur att skratta. Det gillar jag. Han tålde inte att bli fasthållen för att få sina inhalationsmediciner, men olyckan var kortvarig, och dessutom är det visst bra om de skriker, så att de drar djupa andetag. Han gillade i alla fall när vi sa att det var slut och heja Oskar, och hela rummet klappade i händerna åt honom. Benjamin var ute och lekte kurragömma (alternativt petade i jord eller ryckte upp nåt) med männen och flickorna. Det var en underbar kväll, dels var laxen fantastisk, och dels var sällskapet... jag kan inte komma på nåt bättre ord än LJUVLIGT!

Jag är glad att jag inte varit med när Oskar fick åka till sjukhus. Eller hämta läkaren (vi har en fem minuter bort som vi är släkt med) mitt i natten. Det är illa nog att jag varit tvungen att ringa efter ambulans åt Mikael, en vuxen man på över hundra kilo och som i normala fall är väldigt kapabel. Små sjuka barn, not so much. Jag slipper det på samma vis som jag i många år som ensamstående njöt av att ha makten till tv:n för mig själv. (Makt betyder fjärrkontroll, har förresten mina kusiner lärt mig. Vem orkar säga fjärrkontroll, och vem har lust att säga fjärka eller så.) Hur som helst, om jag inte får ha några egna barn tänker jag i alla fall njuta av att inte må dåligt när de är sjuka! Efter inhalationerna slutade han i alla fall att hosta.

Bettan var så rolig. Bägge pojkarna hade till slut upptäckt att den hemmagjorda bärkrämen var god, så Bettan satt och matade dem en sked i taget. Hon är på så gott humör, och pratar så roligt till dem. Det är en fröjd att se. Ja, så vid nåt tillfälle brister hon ut, på ren svenska: Tålamod, lille man! Kom ihåg, tålamod!

Vi pratar nog mer svenska med killarna än med tjejerna. Men killarna är ju så små (att jag har lyft upp dem i famnen utan att kollapsa!!) att man inte är säker på hur mycket de förstår av varken engelska eller svenska. Oskar sa i alla fall ett ljudligt Bye och det var det sötaste jag hört på länge. De brås nog på sin far, som lät bli att prata tills han var tre. Dels behövde han inte, för jag tolkade och pratade dessutom för två: Vad heter du min lille vän? Han heter Johan. Och hur gammal är du då? Han är två. Ja, ni förstår att han inte hade behov av att prata och då lät han bli. Han var inte varken dum eller döv, eftersom han kunde sjunga olika sånger bara med texten aaaaaa. Men min favorithistoria är när en bekant (Hillevi H) skulle köra och hämta mig på lekis. Jag var fem och Johan var nästan tre, men fortfarande ordlös. Hillevi visste inte vägen så mamma sa att Johan kunde följa med och peka. Tänk er själv, en unge som bara säger aaa ska visa vägen till lekis?! Men så åkte de iväg, och Johan pekade duktigt åt vänster och höger, tills Hillevi tyckte att så långt bort ligger inte hennes lekis. Och kanske tänkte hon också: Det var ju det jag visste, att de inte kan be en sinnessvag bebis att visa vägen i trafiken! Men så pekade Johan äntligen på målet och sa ett aaaaaa som betydde Där är det, nu är vi framme. Och vad hon ser framför sig då är Liseberg. Han ville hellre dit och tog chansen. Jag garvar ihjäl mig åt den historien.

Att han var döv var ett senare problem. Han hade över 30 öroninflammationer, astma, krupp och allergier. Och pga all antibiotikan för öronen blev han jämt svårt sjuk om han fick maginfluensa och fick ligga inne varje gång. Därav min nästan hätska inställning mot folk som är övergenerösa med sina sjukdomar av själviska skäl. Vet ni inte att ni kan råka ta död på nån gammal tant, eller cancersjuka barnet på första permissionen från sjukhuset på månader? Men det är ett annat blogginlägg.

Men tillbaka till dövhet. Hans trumhinnor hade blivit så ärrade och hörseln blev urusel. Mamma testade att ställa sig bakom honom och fråga om han ville ha en glass. Inget svar. Då fick de gå till doktorn med honom. Hans hörsel var som en 90-åring. Men det löste sig, med vad vi religiösa kallar små och stora underverk. Måhända hade Läkarvetenskapen också med det att göra. Men de förstod inte hur hörseln plötsligt blivit i princip normal, från att ha varit mer än urusel förra gången. Det är då vi tittar pillemariskt på varandra och vet att vi har en läkare i himlen också. Ibland (men inte alltid -- JO TACK, JAG HAR MÄRKT DET) gör Gud faktiskt under. Och har de upphört, säger Moroni, så är det för att människornas tro har upphört.

Jag är i alla fall som en gammal tant, satte krämen i fel strupe och hostade länge och högljutt vid matbordet som en äkta 90-åring. Och nu fick jag plötsligt upp lite spy. Nåt är skumt med den här kroppen. Pick and choose, vad är INTE fel?

Mitt humör! Jag är så glad och tacksam, och kommer länge att minnas den här veckan av bebisar och små unga damer.

Mias kram var så lång och go. Hennes favoritkomplimang verkar vara You are silly. Jag tror hon uppskattar samma humor som jag, när man typ ljuger om saker som kunde vara verkliga men alla vet att det är fel. Mikael kommer alltid ihåg vad det kallas, kanske menar jag när humorn är surrealistisk. Men jag hörde vid tjejbordet att de frågade honom vad han gör i djungeln, och då ljög han ihop en vansinnig historia om elefanter och nya bostäder, kanske nåt med kokos också. Hjälp, vad han har fått springa. De vill ju bara leka spring-i-benen-lekar så vi får se om han är stel som en pinne imorgon.

Men jag är så lycklig som jag kan bli nästan. Det är så förfärligt underbart att träffa dem.

Stuffe är ju lite ligist, street credd, eller så, och jag skrattar när han säger gimme five, down low, och sen nåt med fisten. Killarna gör gärna high fives, eller fisten. Med napp :)

Allt detta ska jag drömma om i natt. Nåde den Råttjägare som står här och skäller och vill in!! Barnen är tokiga i hundar, så vi får se om vi kan koppla ihop dem med lilla Vanna imorgon.

P.s. Det är nu nästa morgon, jag glömde posta detta inatt. 10h! Tacksam. Det kunde varit mindre. Fast egentligen ville jag haft mer. Men jag tar vad jag får. Jag vet ännu ingen teknik för att medvetet låta bli att vakna. Idag blir det familjefoton!!!

Inte i mitt hus

Jag är inte säker på vad wooden beams i taket heter på svenska. Hur som helst så verkar det vara den heliga graalen i i alla fall den angloamerikanska inredningsvärlden. Me, not so much. Vill mycket hellre ha takrosett.

Men det är absolut inte så att takrosett är bättre, det är bara olika. Och vi gillar olika på både längden och tvären.

Däremot såg jag förra veckan hur nåt ljushuvud hade hittat på fejkträ som alltså var en brun ihålig plastbit man skulle sätta upp i taket. Jag får rysningar. En sån kommer icke in i mitt hus.

Jag antar att träet på bilden är äkta, men man kan visst numera aldrig veta säkert om det är plast eller trä. Man får gnaga på den, som man kan göra med en diamant för att se om den är äkta.

Dagens glosa

Spiaggia är italienska för strand. Stranden på bilden är för övrigt helt oskyldig i sammanhanget.

Ni kan få ett bonusord också, som jag lärde mig när Mikael hade sagt ordet i tre dagar när vi var på Sicilien. Jag tyckte det lät som om han hade hittat på ordet själv tills jag hittade det i en meny i Cefalú. Spumante betyder sparkling, eller mousserande. Sedärja.

Dubbelfel

Man får väl säga att det har gått långt när jag använder sporttermer här på bloggen. Men nedanstående bild är double fail.

Walmart stavas med ett l. Stava rätt om ni ska driva med folk.

Längesen

Vi har inte haft en skäggig getabock här på bloggen på länge.

Måndagsbuketten

Nattsömn, skojar bara

4.15-8.32. Sicket himla skämt.

Vilken dag!

Oj, vilken spännande dag! Vi hade 140-årsfest för mamma och pappa, som är 70 i år bägge två. Det var en överraskning och inte ens jag hade råkat avslöja nåt.

Dessutom kom min bror hit från USA, och hans fru och fyra barn, varav jag träffade två, tvillingpojkarna på 1 1/2 år, för första gången. Det var jätteroligt att återse Bella och Mia.

Kvällen var fantastisk, med bildspel, sällskap, mat, sångnummer och jag vet inte allt.

Såg en person med me som var frisk förr. Tungt å se skillnaden. Hade två andra emotionella jobbiga insikter/händelser ikväll/natt, men de är för personliga för att skriva här. Känner hur tårarna vill bryta fram bara jag skriver om det. Men jag har redan haft migrän idag, så tårarna ska stoppas!! Mammas bästis sa så gulligt att hon hoppades att jag inte skulle behöva betala för kvällen. Det måste jag såklart, men hennes önskan och omtanke var fin.

Jag frågade Ellen vad hon väger. Jag måste sluta noja!

Både Mia och jag hade silvriga skor.

Bettans klänning var sååååå snygg. Tvillingkillarna vägde tydligen 3,5 kg styck! Och alla fyra var väluppfostrade, fast även ett otränat öga kunde se vem som fått mest italienska gener. Den ena tvillingpojken hade gått runt och tiggt jordgubbar av folk tills hela salen fylldes av skratt. Tydligen hade han gått radvis på flygplatsen och sett om nån ville leka. De var jättegulliga bägge två, även om jag inte har klämt på några lår än. Jag hade den ena i knät en stund, men jag är en sån senil faster att jag inte längre kommer ihåg vem av dem det var. Vi har en vecka på oss. Min kusin är för övrigt ett geni på barn.

Jag är så lycklig för den här dagen. Men nu har jag en liten utmattningsdepression. Inte bara små jetlaggade barn kan tröttgråta. Men jag tränger undan trötthet och smärta och elände och tänker på allt underbart som varit idag. Det sägs ju att man, angående sina tankar, inte kan hindra fåglarna att flyga över ens huvud, men man kan hindra dem att bygga bo i ens hår. Men jag är sur på att det går åt så mycket kraft att vara glad istället för ledsen när man har fått vara med på fest!!

Och då har jag inte ens kommit ihåg Mens Zelmerlöw. Om det finns nån som är mer oinsatt i eurovisionsschlagern än jag (och som inte sover bredvid mig) så kan jag upplysa om att han vann ikväll.

Själv vann jag när jag fick Mikael. Fast jag längtar till himlen, när ingen har diabetes eller ME.

Ville ha lite sandaler

Så här har ni första bästa från zalando. Jag saknar badskor, det är en rätt käck grej om stranden är stenig. Men här är de _riktiga_ sommarskor.

Börjar bli bråttom

Detär ju inte så speciellt varmt men jag fönstershoppade några sandaler på zalando.

Vilken skitnatt

Sömnen har strulat nån vecka, men det har varit uthärdligt. Ska ändå bara vila inför USA-besöket. Men i natt sov jag 5 1/5 timme. Det går absolut inte att klara sig på. Jag får göront i fötter och ben, går som på glas med ben som värkande stumpar, från sängen till toan till medicinskåpet och fyller på nästan en del nattdos till. Jag _får_ inte sova extra dåligt, jag måste sova extra bra om jag ska klara detta. Men om jag inte orkar träffas mer än sporadiskt (hu) så är det ett pris som i så fall den här sjukdomen tvingar mig att betala. Om inga ungar vill vara med mig för att de inte känner mig som de andra, då är det me:n fel och jag får bara acceptera det. Jag vet att jag inte ehentligen är den tråkiga personen är ä på soffan som knappt orkar prata med dem.

Nä, nu är jag überdeppig. Sömnbrist kallas det, eller en minivariant av utmattningsdepression :) för mig krävs det fem timmars minus i sömnkolumnen för att jag ska få full blown depression. Jag känner igen tankarna, skuld, hopplöshet, värdelöshet.

Men jag borde lugna mig nu, även om tårarna rinner försiktigt så är det här ett migränanfall i vardande. Och jag tog nya sömnpiller och måste lugna mig så de får en chans att verka.

Allt beror på att jag 1) var och köpte behå och solhatt i tisdags och 2) lagade kassler till middag igår. Jag kan inte släppa tanken på att jag vill ta ansvar, vill avlasta Mikael. Men sömnen är ju det första som ryker när jag är övertrasserad. Verkligen inte vad en övertrasserad kropp behöver, att bäste vännen sviker.

Nu ska jag titta på nåt vackert och "hjärndött" dvs utan att jag behöver reagera eller interagera. Pinterest.

Men tänk gärna på mig. Denna sömntortyten börjar göra mig galen. Jag tål inte ens en natt med lite halvtaskig sömn. Tänk å bli sövd, bara ligga där och "sova" jättelänge. Blir man utvilad då? Det låter i alla fall som min önskedröm.

Inte med mig att göra

Jag kom på i förrgår att leta efter en person jag delade lägenhet med innan jag blev sjuk. Jag tror att jag har hittat henne på nåt annat socialt ställe för ganska många år sen, men att det inte blev nåt mer.

Så nu skickar jag bara en vänförfrågan på Facebook, inget mer. Hon accepterar den direkt och skickar ett par timmar senare ett glatt meddelande med komplimanger och så. Jag svarar, glatt, några timmar efter det, och berättar om hur sjuk jag har blivit (hon var med mig hos läkaren flera gånger och var den som först sa ledtråden ME om det jag hade), men att jag är lycklig, var jag bor, och att jag t o m är gift. Ungefär så. En/två komplimanger/tack, och sen att jag är glad att vi fick kontakt och sa att jag gärna skulle höra hur hon haft det, vad hon gör osv.

Tyst.

Och nu minns jag att jag har hittat henne på nån annan social sajt för många år sen, som jag skrev ovan, att hon då också skriver översvallande (men utan substans), varpå jag uppdaterar lite och sen aldrig får svar. Jag skrev också brev till henne på den tiden det inte fanns e-mail, också alltid utan svar.

Jag försöker att inte bli ledsen, men vad bortslängd man känner sig när hon först är så hjärtlig och go och man öppnar sig lite och hon sen aldrig svarar.

Men jag tänker att detta förmodligen inte har med mig att göra, utan henne. En del folk kan verkligen inte skriva, eller skriva kort (jag försöker inte ens) och det har med dem att göra, inte mig. Hon har antagligen inte avpolleterat mig eller vägrar ha kontakt med mig för att jag är en idiot, då hade hon inte skrivit in the first place.

Så trots att man själv ju känner sig som världens medelpunkt, så är man inte det. Bara narcissisten tror det, och det är inget jag försöker bli mer av.

Jag får glädja mig åt hennes första, hjärtliga hälsning, istället för att känna mig avsnoppad. Jag slår vad om att det inte är det hon avser att göra.

Ibland är det nyttigt att inte ta allt bokstavligt. Att ge människor the benefit of the doubt. Att inte vara lättkränkt, lättsårad, lättstörd.

Journalirritation

Idag har jag fått reda på att jag inte ofta har ångest. Det stod det i alla fall i DS' journal. Konstigt, jag trodde aldrig var mer sällan än inte ofta, och jag har aldrig haft ångest. Om man inte kan få det så lindrigt så man inte ens märker det själv?

Ja, det var en hel del fel, småfel egentligen, men som jag ändå blir sur över. Står att jag fick hjälp av Akademiska sjukhuset att minska mina sömnmediciner. Nej, läkaren gav mig ytterligare en sömnmedicin plus sa åt mig att också ta en tredje som jag har tagit förr, och då kan sömnen funka trots att jag går ner i dos på en av dem. Små saker bara, men som gör att allt verkar ha varit annorlunda än det var. Hur kan de förvrida verkligheten så? Värre än journalister, ju.

Hoppas så mycket på den nya mottagningen.

Borde kanske aldrig ens läst journalen. Blir ju sur på allt som har med DS att göra.

Dagens språkläxa

Tydligen är det inte allmän kännedom vad osa betyder.

Bokstäverna står för Om svar anhålles.

Det innebär att man, gärna före men absolut senast på det datum som är angett, ska meddela om man kommer eller inte. Det betyder inte Hör av er nån gång om ni tänker komma, annars kan ni låta bli att svara.

Dagens Magdalena Ribbning.

Eller är jag syrlig i onödan? Är inte detta allmän kännedom?

Rituximab-bloggare

Fick en fråga i en snäll kommentar härom dagen om var jag läst om en som är med i rituximabstudien och som känner sig helt symptomfri. Jag är inte själv säker på var jag läste det, jag följer en handfull (alla jag har sett hittills) men jag känner dem inte så bra att jag kan hålla isär dem eller veta vem som sa vad. Tror det var nåt med Frk. Så här länkar jag istället till några olika, så kan ni avgöra själva vilka som är intressanta för er.

hyperkula.blogspot.no
suzii.blogg.no
frkc.no

Klänningar å sånt

I am smitten!!

Tröttnat

Jag får skylla mig själv när jag läser Aftonbladet och Expressen.

Nyss fladdrade nåt förbi om att Jennifer Lopez fått uppmärksamhet på röda mattan för sin nakenklänning. Jag läste precis detsamma för nån vecka sen eller två fast om Beyonces nakenklänning. Och däremellan var det hon Kardashian som verkligen var naken, sånär som på några vita målarfärgsstreck.

Fast vad blir jag upprörd för? Så går det väl i en värld som är fixerad vid kändisskap, dokusåpor eller vad sånt som paradise hotel kallas. Och där en nakenklänning får rubriker i tidningen.

Less is not more!

Jag längtar efter Audrey Hepburn.

Måndagsbuketten

Är det bara jag?

Läste om nån bloggare som svarade på frågan om vad de gör på helgerna. Jo, det är väldigt familjeorienterat, först går fyraåringen på balett, och sen brukar de bjuda in några familjer, och barnen leker och de vuxna pratar och dricker vin.

Så hur är något familjeorienterat när familjen inte ens är tillsammans??? Att barnen leker med andra barn är ju inte att familjen umgås. Jag blir ledsen.

Nu ska jag då inte vara så präktig att jag påstår att i min barndomsfamilj så umgicks vi hela helgerna. Men vi pratade med varandra, inte andra. Ja, som familjetid alltså. Vi gick faktiskt var och en för sig när vi var på biblioteket tillsammans.

Vad tycker ni är att vara familjeorienterad? Hur tillbringar ni tid med er familj?

Dagens vår

Mikael köpte balkonglådor och blommor igår, ja, i lördags alltså, och hade satt ut den ena lådan på prov och tog in den för att plantera växterna ordentligt. Jag tror han sa att han hade köpt -- speciellt frågat efter -- frosttåliga blommor. Jag tyckte det lät lite överdrivet, det är ju ändå mitten på maj.

Men lo and behov, nu är det 3 ynka plusgrader. Min väderapp säger dock att det Feels like -1. Så han hade inte fel.

Men jag är så storsint att jag kan ta det. Särskilt som jag inte ägt en trädgård i hela mitt liv, bara bott i mammas & pappas trädgård, och så nu, när vi har en gräsplätt och lite buskar. Ja, buskar på tre ställen, och tulpaner på framsidan men dem gör vi inget åt. Jag har aldrig varit vaken när nån har klippt buskarna, men jag misstänker att Bosse, vår gamle fine granne som är död, har haft med saken att göra, för sen han blev sjuk har ingen... noppat säger man inte, klippt ner rosbuskarna. De ser lite vilda och stora ut, jämfört med förr om åren när de har börjat sin vår nästan nere vid marken. Vi får se. Jag hade tänkt läsa mig till om vi behövde klippa dem, men nu känns det för sent och jag orkar inte. Ska köpa behå på tisdag, här ryms inga rosor.

Sov gott. Jag känner att jag är väldigt hetsig och snabb, så jag ska försöka lugna mig så jag kan få min värdelösa sömn som ändå betyder precis allt! Om John Blund är färdig med er ropar jag hit honom. "Titta, kom och titta..."

P.S. Jag ska fråga Mikael imorgon om han vet var Bosse är, eller ligger begraven, så kanske vi kan ge honom några växter som tack. Jag brukar inte sakna grannar som dör när de är gamla, men sen Rob dog är jag hur blödig som helst. Mikael grät till och med på begravningen. Bosse var speciell. Han ska få blommor!

Bebislår!

Allt hänger på hur man ser på saken.

Härom dagen skickade Johan ett så underbart kort på ena tvillingpojken där han var barbent. Å, vilka lår. Jag är så oerhört svag för bebislår! Mjuka, korviga, valkiga, klämvänliga.

Precis som mitt midjeparti!

Allt hänger på hur man ser på saken!!

Glad!

Eftersom jag nu skrev ett självutlämnande inlägg igår om hur dåligt jag mår, vill jag bara uppdatera er om dagsläget.

Vaknade efter 8h sömn av nåt ljud, för att min ena öronpropp åkt ur och låg på golvet. Inte idealiskt. Jag tog blundvila ett par timmar på eftermiddagen, och har sen inte gjort någonting förutom klä på mig. Inte brevlådan eller slänga sopor. Och jag mår inte fysiskt sämre idag (efter -- ähum -- överdosering av antiinflammatorisk medicin och ett migränpiller) än nån annan dag. Jag vet ju också att ju mer jag övertrasserat energikontot, desto senare kommer straffet. Men psyket reagerade igår, så om jag har tur så blev det inte värre än såhär. Visserligen har jag vilat med särskilt uppsåt inför gårdagen nån vecka eller så, och duschade dagen innan, sminkade mig bara litegrann, så jag inte skulle ta ut mig på sånt. Jag är idag, nu, väldigt glad. Det känns uthärdligt att må så här. Idag i alla fall. Men jag garanterar inte nåt eftersom det är tre dagar kvar av veckan och jag tror jag haft migrän fyra dagar redan. Så det kan bli kul. Men det ska vi inte ta ut i förskott. Jag har det som sagt riktigt ok nu, och det ska jag njuta av!!!

Mamma, läs inte min blogg. You don't need this.

(Fast då kommer hon väl absolut att läsa?!)

Massa osäkerhet

Idag blev det så tydligt. Jag var hemifrån ca 2 timmar, eller lite mer? Klarade det hyfsat bra just då, satt sen och åt pizza här hemma med hela familjen (jippi) och sen la jag mig i sängen med stängd dörr och rörde inte en muskel. Tills jag bara måste och ville passa på att umgås med barnen. Orkade inte vara med och spela, trist. När de hade gått brast jag i gråt. Dels vanligt övertröttsgråt och aktivitetsdeppgråt, men också en ny sort som jag inte satt fingret på förr. Att jag känner mig så osäker på mig själv. Eftersom jag blir så sliten och glömsk och konstig, så blir jag inte mig själv, och om nån har problem med att älska sig själv för den man är, så kan ni försöka älska er själva när ni inte är dem ni är! Jag har till exempel lagt märke till att jag har svarat negativt på frågor de två sista gångerna jag "utsatt" mig för social kontakt med bekanta. Att alla frågar Hur är det eller nån av de tio varianterna på den frågan, och då får jag lika många tankar i huvudet på folk som sagt att detta inte är en sjukdom, en slaskdiagnos, att man får ta sig samman, att jag behöver mera tro. Och så måste jag bevisa hur illa det är med mig. Jag kunde väl lika gärna svara att det är underbart (för det ÄR underbart att komma ur huset och ha lite smink på sig på samma gång). Jag blir frustrerad över att jag svarar som om jag vore negativ och bitter, för det är jag inte. Eller är felet att jag har blivit det utan att förstå det? Det skulle verkligen vara tufft, att bli av med det personlighetsdrag som jag värdesätter mest, min livsglädje. Just det här är bara en sorts "osäkerhet".

Och när jag grät igen när Mikael kom hem, och jag förklarade nån av sakerna jag grät för, så blev jag så besviken på mig själv att jag är så uppfylld av min sjukdom att vi inte kunde prata om nåt annat, hur det var med barnen som vi idag sett ovanligt mycket på en gång av. Till exempel. Har mitt liv blivit så decimerat av me, grät jag in i badrummet, och Mikael sa Men det har det ju. Och jag blir så arg på att detta påverkar mig så mycket och så djupt att jag inte ens kan bete mig eller ens känna som jag brukar.

Till exempel är jag av naturen introvert. Har inte lätt för att prata med människor, ännu svårare med främlingar, lite rädd numera när jag ska ringa min syrra på telefon till och med. Denna påtvingade vila gör att jag inte får den sociala träning som smörjer mina gnisslande vahettere. Ok, fine. Men den jag var förr var i alla fall lyhörd mot dem jag pratade med, var intresserad, lite skämtsam, kände att jag kunde få folk att må bra. Men nu känner jag mig som om svenska inte är mitt modersmål (eller jorden min hemplanet) och jag står och stammar, fattar inte vad folk säger, reagerar inte på saker folk säger osv. (Stackars invandrare om det är så de känner!!!!!) Det här gör också att jag blir mycket osäker. Egentligen är det bara Mikael som känner mig. Han är den enda jag pratar med numera så mycket att jag känner mig trygg i att han ser fler goda stunder hos mig än då jag är en mupp. Inte ens mina föräldrar gör det. De älskar mig liksom av "gamla skäl", att de gjorde det förr. Säger jag i alla fall. Nu är jag som en puppa, eller sånt där skal som en larv lämnar efter sig när han blir en larv, om det nu heter puppa.

Igår kväll sa jag till Mikael att jag var rädd för idag. Jag kom inte på att det var det här jag var rädd för. Hurdan jag blir när jag gjort för mycket. Och nu är jag mest emotionellt mör, imorgon kommer alla fysiska symptom att blomma ut som ett kalejdoskop (heter de så, de där kikarna med geometriska figurer som blev så fina och stora men som bara var små färgbitar typ.)

Ja, jag klagar. Mitt liv har blivit så decimerat att jag har svårt att tänka, tala eller skriva. Alls, eller om nåt annat.

Läste förresten ett blogginlägg av en norska som är med i rituximabstudien och som har blivit symptomfri på typ två månader. Ibland måste hon vila lite, men hon får aldrig symptom. Och när hon beskriver vad hon gjort på en dag, en vecka, och som hon säger att hon behövt månader på förut, så blir det så verkligt. Jag blir så ledsen över att jag är sjuk, att Mikaels fru är sjuk, att mina föräldrars dotter är sjuk, att min systers syster är sjuk osv osv osv. Det är en sån djup sorg som jag har gått och burit på i 20 år, och som blir värre i takt med att sjukdomen blir värre. Klart den har satt sina spår. Annars vore jag en robot. Får inte gråta. Så ont i huvudet. Plötsligt en dag när tjejen kokade kaffe gick hon på måfå i köket. Jag har knappt tagit ett onödigt steg på över 20 år. Att bara gå till ingen nytta är som en månfärd för mig. Och jag blev så avundsjuk på att hon kunde läsa, gå på bio, hälsa på folk, skulle börja jobba om ett par månader, höll på att träna upp sig, sprang när hon hade lust och dog inte. Blev inte ens sjuk. Lite trött för att hon var ovan, men aldrig sjuk. Jag vill ha den medicinen! Och inte om tio år. Jag vet att jag inte har nåt val, men hur ska jag stå ut med att bli sämre i tio år till? Om det bara åtminstone kunde stanna upp. Och fem år kan jag köpa, det var vad jag räknade ut att det skulle ta när jag fick nej på att vara med i studien i tromsö.

Men sånt här ska man nog inte tänka på när man är övertrött. Övertrött,  överanalytisk och överviktig. Men det tar vi inte nu, inte här. Inte.

Jycken kommer inte imorgon. Hoppas jag sover 12 timmar i natt. Ska faktiskt be Gud om det. Jag både behöver och förtjänar det. Tycker inte jag behöver bli luttrad mer. Ikväll i alla fall.

Och så älskar jag er också. Nej, jag är givetvis inte full, även om långrandigt filosoferande följt av kärleksbevisningar brukar känneteckna just det. Men nåt är definitivt skumt i min hjärna, kanske i "alkoholcentrum". Godnatt.

"I'm not crazy, my mother had me tested."

Ovanstående är ju Sheldon Coopers replik, men min mamma har inte testat mig och jag kan därför inte säga detsamma. Idag gillade min mamma på fejan att jag klickat kommer på en loppis på lördag. Kl 10.00. Vet inte vilken planet jag var på, jag har inget som helst minne av detta. Och hur tänkte jag?! Visserligen skulle jag gärna SÄLJA massor på en loppis, men därifrån till att orka göra det... Ja, ja.

Jag har dock en teori. Om minnesluckor. Kanske är det inte så som jag trott att minnen inte bildas om jag är för trött när jag upplever dem. Jo, så är det, också. Men nu börjar jag undra om det inte är så att jag glömmer nästa dag vad jag gjorde igår, om det är så att jag går upp för tidigt/är för trött. Det här är ju lite svårt att få fason på, eftersom jag ju inte kommer ihåg. Ähum.

Men jag minns att jag har sagt förr att jag förstår varför en del dementa blir aggressiva. Det är oerhört skrämmande att förlora minnet, även om det var en sån liten händelse som en loppis. Att det inte kommer tillbaka när jag ser bevis för eller påminnelser om det, det känns otäckt. Om man inte vet vad man har glömt, hur vet man vad man vet då? Stackars de riktigt glömskesjuka och deras familjer.

Idag vaknade jag av ett element som tryckte sig mot mig så jag inte kunde vända mig om i sängen. Hundskrället. Och det var väl inte den bästa dagen att vakna för tidigt på, när väckarklockan redan skulle ringa för tidigt... Idag är hon inte söt. Jo, när jag kom hem blev hon så glad att se mig och busade med mig i säkert en minut. Hon hade nog i och för sig blivit uppspelt om det så var tjuvar som kom. Och man kan ju inte tycka illa om henne, för hon gör ju inget fel. Hon fattar inte att hon stör mig om hon sover på mig. Hon tror inte ens hon är gosig eller snäll som gör det, hon bara gör vad hon är avlad till. Måste nog avla fram att Mikael håller sovrumsdörren stängd för henne oftare.

Blir ni lyckliga?

När jag ser bilder som dessa blir jag lycklig i hela kroppen. Lycklig!

Sammet på hjärnan!!

Såg en sammetssoffa på Pinterest och sen var jag fast. Och så många olika stilar det finns. Faktum är att jag tycker om alla. Inte så att jag skulle vilja ha alla själv, men precis som annan mat än spaghetti och köttfärssås också kan vara god, fast den är godast, så kan man beundra andra inredningsstilar än sin egen.

12:e maj

Idag är internationella ME-dagen. Heter säkert nåt med Awareness. Men jag är trött i hjärnan och orkar inte varken tänka eller kolla. Varför 12:e maj? Jo, det är Florence Nightingales födelsedag. Hon led av nåt som i efterhand verkade vara ME och var sängliggande mellan 1857 och 1910, när hon dog. Stackars människa.

Jag har lobbyat så mycket om ME här redan och dessutom orkar jag inte skriva mera nu. Men ni vet det där med att rosa är bröstcancerfärgen? ME har blått. Så om ni har jeans på er i morgon så tar jag det som moraliskt stöd. Tack så mycket!

Just det, om ni är vid Niagarafallen imorgon och ser att de är blåa, så är det faktiskt för ME. Nåt hus i Borås ska också lysas upp blått imorgon. Och tre av mina ME-kompisar, Cecilia, Nilla och Mireille, har varit med i tidningar och radio inför imorgon. Och andra saker som jag har glömt av nu. Visserligen läcker mitt minne som ett såll, men såhär minns jag inte att det var förra året. Det går åt rätt håll! Det är fortfarande många miljoner kvar tills ME får mer forskningsanslag än manligt håravfall, men det känns ändå som att det går åt rätt håll. Tack för allt ert stöd!

Måndagsbuketten, lite utanför boxen

Haka upp sig?

Det finns folk som har trott på olika saker men som slutar. Till exempel ska han Althin gå ur Kd, och V har varit "äkta" kommunister men har gått ur sitt eget parti. Och Sd har varit rasister, hö hö. Folk lämnar grupper, partier, religioner, företag. Och folk lämnar min kyrka av olika anledningar också, inget mer med det.

Men en sak är lite som en skiva som hakat upp sig. Att ägna sig passionerat åt nåt man inte längre tror på, är inte det väldigt kontraproduktivt?

Det är som om Mikael skulle skriva en blogg om sin exfru. Kristina sa det, hon trodde det, hon gjorde det och dessutom så är hon sån och sån. Nån som tror att det skulle ge ens en minimalt rättvis bild av deras äktenskap eller hur Tina är? --Jo, men vi levde ihop så länge och jag vet verkligen hurdan hon är. Och vad hon sa, och jag själv har inte missuppfattat nånting, eller minns nån enda detalj fel. (Särskilt minns jag inget fel nu i efterhand när vi är skilda och man vill göra sig en egen version av saker och ting som rättfärdigar vad man gjort.) Jovisst...

Om min man var så upphakad på sitt ex att han skrev en blogg om henne, skulle jag vara livrädd för vårt äktenskap. Det är ju inte normalt att inte gå vidare! Ni förstår att det här inlägget är en liknelse, och att det verkligen inte handlar om att min man bloggar om sitt ex.

Man får såklart skriva en blogg om vad man vill. Det gör ju jag, och erkänner alla människors rätt att blogga om vad de vill som är lagligt. Men att skriva en blogg om en kyrka som man inte längre är med i, det tycker jag är skumt. Lika skumt som om Mikael skrev en blogg om sitt ex.

"Move on, people, there's nothing more to see here."

Sig själv i symboler

På Mikaels kurs idag skulle de rita vem de var i symboler. Vad svårt! Inte bara när jag är dålig på att rita, men vad skulle jag rita? Ett hjärta och Mikael, ett hjärta och min familj, Mikaels familj, mina vänner. Ett huvud med blixtar. Sen då? Jag älskar folk och jag har ont i huvudet. Det är egentligen vem jag är. Sover dåligt också. Fast jag är ofta glad ändå. Ha! Där har jag en liten identitet, min glada natur.

Det där vem man är tål att tänkas på. I vuxen ålder och i ingen viss ordning har jag identifierat mig med mitt utseende/figur, vad jag arbetat med/att jag var duktig på det, universitetsstudier/att jag var duktig på dem också. Sen har jag identifierat mig som nåns flickvän, som översättare, läsare, sångare, inredare, klädintresserad, cellospelare, fantiserare, drömmare, fyndare. Sen scrappare, tidningsläsare, virkare. Och nu kan jag ingenting. Klä på mig, hämta posten, slänga sopor, det ÄR man ju inte. Vad eller vem mera än sjuk är jag? Det tål att tänkas på. Skulle nog vilja ha hjälp av psykolog att bygga upp en identitet, saker att vara stolt över. Som jag är eller som jag gör.

Det där med identiteten har varit en jättesvår bit under 20 år med me. När jag kunnat göra mindre har jag fått byta ut det som identifierat mig men som jag inte kan göra/vara längre. Det är fortfarande svårt. Kanske för att hela grejen med att identifiera mig med nåt jag gör är borttagen ur ekvationen. Jag får identifiera mig med vem jag är och inte vad jag gör.

Men den föreläsningen kan ni få en annan gång. Vad identifierar ni er med?

Mera sommardrömmar

Skulle vilja flyga till Göteborg, hyra bil där, bo på hotell och på dagarna göra följande:

Hälsa på Mireille
Bada i min barndoms sjö, kanske mot Kållered till. Jag har både glömt namnet och vägbeskrivningen. Skaffa en solhatt!
Liseberg, med rullstol och en man som är nära döden när han åker nåt som rör sig? Jag kanske kan åka virvelvind och vara nöjd sen, jo, bara vikingabåten också, och Rainbow. Och popcorn eller glass. Älskar Liseberg. Uppvuxen i Mölndal. Johan kunde förklara vägen dit innan han kunde prata...

Hälsa på mina kusiner från Rachels sida, två familjer
Hälsa på Rachel och Kurt i Askim och bada!!! Och äta en glass.
Hälsa på massvis med kusiner i Kungsbacka. Allt från nyfödda till vuxna kusinbarn. Kanske få nåt grillat. Pussa på dem som har ett särskilt ställe i mitt hjärta.

Möjligtvis shoppa lite på den där outleten de har.
Annars besöka Laura Ashley och en stor Hemtex.
Åka till Borås, bada i Kypesön och  kanske bli körd i rullstol runt zoo. Fast det är visst väldigt backigt, och jag är inte ens intresserad av djur. Hellre då köra runt mig på knalleland. Om jag inte blir deppig för att jag har större storlekar än normala storlekar i kläder. Köpa tyg på Furulunds, finns de kvar? Skulle jag orka sy?! Jag längtar i alla fall efter att sy!
Umgås med Annika & Thomas, gärna Ulle om hon är i Sverige, och Magnus och Sussi.

Sen köra ner till där mamma och pappa hade sin campingplats. Plocka hallon och vinbär och laga egen kräm, bada på det underbaraste ställe jag sett. Käka kycklingsallad. Bo i stuga en natt. Köra ner till Ullared. Blir körd runt där av en otålig man? Kanske får städsla en typ syster som gillar att titta på samma saker. Och sen åka till Ellen, bada i poolen, äta gott, visa allt vi köpt. Som vi nu ska få med oss hem??? Vet inte om det är smartast att flyga hem, det går fort men är väldigt intensivt. Bil är jobbigt, men mycket mer vila än flyg. Vi får finurla på detta!

Sen har jag ju stockholmsommargrejer också, och Mikael ska kanske segla med barnen.

Det är underbart att längta och planera och drömma!

Katt eller hund

Man är tydligen en katt- eller hundmänniska. Egentligen är jag mest fäst vid Mikael, men måste jag välja blir det hund.

Detta befästes idag när jag gick ut på balkongen för att ligga i Baden-badenstolen och få lite luft. Jag hade kortärmat och barbent, från knäna och ner i alla fall, men jag tror inte jag fick nån d-vitamin eftersom jag inte ens behövde ha solglasögon.

Men ute på balkongen kikar jag lite på tomten. Gräset ser illgrönt och saftigt ut men redan för långt. Det får Mikael ta itu med, det också. Men jag ser två spår i gräsmattan. Spår är fel ord, först trodde jag att det var jag som gått ner för trappan och hade gått i gräset och plattat till det. Men det var för smalt. Då inser jag, hjälpt av att jag kommit på en katt på vår balkong en gång hittills i vår och för ett par somrar sen tyckte en att balkongen var hans och han rev sönder min nyinköpta och min gamla Baden-dyna. Den katten lyckades jag vänja av vår balkong genom att spruta vatten på honom. Eller henne. Nu ser jag på spåren att han går genom häcken mellan oss och grannen, där är det ett långt spår, och ett litet som leder till/från trappan.

Så, vad ska man göra? Katten är ju nåns älskade husdjur (även om jag tycker katter är ouppfostrade, krävande och själviska) och jag är inte intresserad av att skada den. Uppfostra den däremot, gärna! Visa att vår balkong är vår och att vi inte vill ha några döda råttor hos oss och inte nån katt som river söner våra sittmöbler. Vi vill att vårt revir ska vara vårt, inte hans. Om den tar kål på de här två stolarna också är vi uppe i 1000:-, minst, och det har jag ingen lust att bara tåla. Inte så att jag tänker ta reda på vems katten är och kräva dem på pengar, men som sagt, jag vill inte ha en katt som tar sig friheter på vår tomt och vår balkong. Kan man lägga ut nåt som de inte gillar och som luktar? Ska vi släppa lös vanna i trädgården och försöka få henne att kissa på gräset (hon kissar annars inte gärna hos sig själv)? Skulle en katt bry sig om om det luktade hundkurs? Kan man spraya hårspray efter dem, eller är en blomspruta med vatten bättre? Ska vi snickra en liten grind på toppen av de två/tre trappstegen? Kan de hoppa över en grind från ett trappsteg? Om ja, kan de komma ut igen eller är de fast?

Vad ska jag göra?! Helst vill jag att ni ska säga att de avskyr pepparmyntsolja, så gnid in trappstegen med det så vill den inte gå upp.

Men, snälla, hjälp!

Rätt och fel

Reine från Polisen i Huddinge beskrev på Facebook hur de tagit två ungdomar som stulit en moped. Han hoppades att de skulle fundera på rätt och fel i finkan.

Nån eller några bland kommentarerna, jag skummade bara ett par stycken, sa att de nog inte tänkte på rätt och fel utan på spänning. Sen sa nån att det är klart att det finns rätt och fel. Tänk på ägaren till mopeden, han blev säkert jätteledsen.

Så om brottet inte har något direkt eller synligt offer, så är det inte fel?

Skakande. Skrämmande.

Små sjuka barn

Det finns bara en sak som är värre än små sjuka barn och det är små svältande barn. Så ett mail som börjar Oskar ER är inte ljuvligt men det kunde vara värre. Det verkar som om Oskar (den svenske tvillingpojken, såklart) ärvt några av sin fars sjukdomar. Den här gången var det nog pollenexplosion och påföljande astmaattack som skrämde till och med läkarna.

Jag tänker på Johan som barn, som var så tyst och tålig när han fick sprutor, sa mamma. Undrar vad som försiggick i hans hjärna och hjärta. Han hade över trettio öronflammationer. All antibiotika tog kål på hans mage, så när han fick magsjuka (från andra ungar som spydde på morgonen och åt pannkakor till middag, jo tack) gick det aldrig över utan han fick läggas in på sjukhus med dropp. Dessutom hade han både astma och krupp. När nån unge snorade lite, så fick mamma och pappa sitta med Johan i het ångande dusch hela natten. Och han gick ändå inte på dagis! Det hade nog tagit kål på honom.

Ja, stackars Johan, och stackars lille Oskar, med slangar och masker och grejer. Han har redan legat på sjukhus i år. Och han är bara ett.

Han slog en snygg golfsving med klubban i Benjamins skalle dock. Och så försöker han trösta honom när han ser att han fick ont. Hela världen i ett tjugosekundersklipp.

Fråga

Instagram. Jag är inte säker på hur man uppför sig där. Taggar, heter det väl (hashtaggar) är väl frivilliga och till för om man vill att främmande människor ska kunna se ens bild på ett visst tema. Typ? Jag har bara postat två foton eller så, så det är inte särskilt aktuellt för min typ av instaanvändning.

Däremot undrar jag följande: när ska man skriva @namn när man vill någon nåt? Jag tror:

1) När man sätter in ett foto och säger nåt om det till någon specifik person i "bildtexten".

2) När man kommenterar på nån annans bild och vill att en tredje person ska se bilden.

3) Nu är jag dock osäker: i en kommentar till nån bild, dvs man säger nåt till den som satt ut bilden, får de reda på att man skrivit en kommentar eller måste man skriva @namn till dem? Vad jag tycker det verkar som är att på min bild, när nån kommenterat (utan @namn till mig som satte in bilden) så måste jag skriva @namn om jag svarar till nån under min bild. Har jag fattat det rätt?

Tack på förhand, om nån orkar svara!

Nu blir det etik och politik

Läste nyss en artikel i SvD som hette Foster som ler aborteras. Den var bra, och inte så affektiv som titeln antyder. Jag kanske ska summera. Numera kan man se 4d på ultraljud, dvs en 3d-bild som rör sig. Artikeln nämner hur man kan se fostren le, sparka och blinka. Det står också att abortlagstiftningen i Sverige är unik i EU i rätten till sena aborter. Det tycker jag inte är något särskilt att vara stolt över. Läkarvetenskapen blir vassare och barn kan överleva och bli friska tidigare än förr och det borde visa sig i lagstiftningen. Neonatalpersonal beskriver hur de små barnen redan från början är individer, visar gillande och ogillande med rörelser och gester. Sena aborter borde bara tillåtas när mammans liv är i fara. Gäller det de andra skälen, så kan de väl inte plötsligt uppkomma som en total överraskning i 18:e veckan. Ska vi låta folk vara så ansvarsallergiska?

Jag är rätt värdekonservativ, men jag håller inte med nollvisionisterna. Det är en orimlig och i vissa fall obarmhärtig vision. Men jag tycker fördenskull inte att abort ska vara så lätt att man lika gärna kan missköta sina skyddsmöjligheter och dagen efter-piller. Men inga preventivmedel annat än celibat är väl 100% säkra, och jag tycker att den äktenskapliga sängen är oantastlig. Ett ofött foster kan inte ha fler rättigheter än en levande vuxen, vilket kan bli följden vid nollvision. Så, även folk som inte slarvar utan använder både bälte och hängslen kan ändå bli med barn. Barn kan komma till genom våldtäkt och incest, det kan vara fara för moderns liv. Abort är aldrig rätt, men inte alltid helt fel. Så det måste tillåtas. Men inte hur som helst, folkens! Det heter faktiskt "bli med barn", inte "bli med celler som börjar växa och sen, nån gång kanske, kan kallas ett barn".

Argumentet att kvinnan måste få bestämma över sin egen kropp har jag aldrig köpt. När det gäller om hon vill ha sex, självklart. Men att rätten att abortera ett foster är en rätt att bestämma över sin egen kropp, det stämmer inte. Med den rätten skulle det också i så fall följa skyldigheter att skydda sig mot oönskad graviditet eller oönskad könssjukdom. Men en bebis som fångas på film i magen, ler, suger på tummen, sparkar och ömsom tittar, ömsom blundar, det är inte "din kropp". Det är en annan kropp, som fortfarande är beroende av dig (men vad är skillnaden mellan en född och en ofödd bebis i så fall? Bägge är livsodugliga på egen hand. Det är de äldsta i samhället också ofta, likaså många handikappade som skulle svälta utan mediciner och hjälp.) Ett hjärta som slår, alla organ, nervsystem, förmågan att känna smärta, allt detta finns medan vi i Sverige får abortera. Det tycker jag inte är rätt.

Att en nollvision inte är rimlig tycker jag inte heller ska vara den enda rösten i abortdebatten förutom "kvinnans rätt till sin kropp". Jag skulle vilja att vi hittar om inte en gyllene medelväg, så åtminstone en rimligare kompromiss.

Måndagsbuketten

Vid liv i alla fall. Och den här buketten har bara fötts ur makens nobla kärlek, inte proffsflorister och -fotografer. Men det hänger på Mikael vad ni får se nästa vecka. Skojar bara. Jag önskar mig verkligen inte fler fådda blommor innan de jag har ens är slut. Är det carpe diem det heter? Och de där proffsiga buketterna är nog mer njutbara för er. Till och med en kameranovis som jag vet att man inte bara ska hålla mobilen mot blomeländet mitt i natten utan ljus. Men jag orkar inte hålla på. Den fick nämligen inte plats under köksfläkten där vi har gott om ljus. Jag ska bliva vid min ofotade läst. Vi ses i en eter nära er.

Måndagsbuketten

Jag skojar bara. Och ändå har jag försökt hålla den här vid liv i två veckor, vattnat och haft mig. Mord på en vecka ska boken heta. (För jag tror den inte har levt på en vecka, det är bara jag som levt på hoppet.)

Rätt fast fel

En Hampus kallade mig för Micke och frågade om vi har kvar mopeden på blocket.

Så nästan rätt.

Måndagsbuketten

Dagens roligaste

Mustasch på napp.

What makes the world go round?

Homage, eller kanske hommeage (hö hö))

Gilbert Blythe är död, eller i alla fall han som spelade honom.

Thomas Tranströmer är också död. Folk dör.

Så bara för det kommer några av mina favoritmän här.