Vikt å sånt

Jag har ju vetat nånstans inne i mig att jag måste gå tillbaka till lchf om jag vill gå ner i vikt. Och det vill jag. De 16 kilona jag gick ner förra vintern är tillbaka igen, 9 kg av en ny medicin och sen måste jag nog kalla resten för har-gett-upp-kilon. Nån gång nu i veckan såg jag   mig i spegeln och tyckte jag såg grotesk ut, så fet!! Om vi säger att jag väger 95 nu, fast det vet jag inte för jag är för feg för att väga mig, så borde jag gå ner 20-25 kg för att vara Ok, men då väger jag ändå minst 15 kg mer än när jag var smal i tio år innan nån tryckte in viktuppgångsknappen. Det är ändå rätt fantastiskt att jag inte är tjockare, för jag har gått upp sammanlagt 70 kg eller så, på de här tio åren. Och jag avskyr verkligen att vara tjock. Jag behöver inte vara pinnsmal, men normal vore trevligt. Att kunna köpa kläder på h&m, där de slutar på 44/46, det vore trevligt. 40/42 låter rimligt och underbart.

Men jag gillar inte att behöva äta lchf. Jag blir allergisk mot ägg, svamp och broccoli, för att jag äter det för mycket, och så mår jag lite illa av viss mat, och så saknar jag mitt bröd. De första veckorna när kroppen ställer om från kolhydratsdrift till fettdrift så mår jag ganska uselt. Hungrig och matt, som om jag inte fått nån mat. Många med me och främst ibs säger att de mår super på lchf, men det gör inte jag. Det är väl ok sen när jag väl kommit in i det, men jag bara längtar efter gluten. Jag mår nämligen inte alls dåligt av gluten. Så det är bara trist att sluta med min favoritmat pasta och bröd. Förra gången provade änglamamma alla recept på lchfbröd som fanns i universum, och inga var goda. Kanske när man ätit lchf ett år och inte har gluten i färskt minne. De var inte äckliga nån av dem, tvärtom, men helt meningslösa för som substitut funkade de inte. Och nu när jag äter som vanligt mår jag sällan illa. Jag gör inte det på macka och te. Men jag kan må illa av champinjoner! Så det är som sagt inte lockande. Sen är det jobbigt att göra kvällsmat jämfört med macka, flingor och yoghurt eller havregrynsgröt. Så när jag har noll energi över vill jag inte lägga extra på att trixa med mat.

Som om alla mina klagomål inte räcker så är jag medveten om att sen december, som alltid "kostar" för mycket, så har jag inte hämtat mig riktigt. Dels har jag inte kommit tillbaka till där jag var före jul, men läget som är nu är dessutom väldigt instabilt. När jag har det så, både med sorg och oro och stress på samma gång, så blir också maten min krycka, min humörhöjare, jag tröstäter helt enkelt. Och det har jag vetat att jag inte skulle klara mig utan i den här långa, tunga svackan.

Men å andra sidan, när jag såg mig i spegeln ville jag inte vara sån. Och när min bror och hans familj kommer vill jag inte vara fet på familjefotona. Inte tjocka faster Anja.

Jag har börjat ersätta mitt matbehov och med drömmar, t ex har jag tagit fram datorn och ställt den lite mer permanent på matbordet. Och inbillar mig att jag ska orka skriva lite. Kan dock inte göra det slarvigt, så egentligen är det ett år kvar tills själva skrivprocessen börjar, men det väljer jag att ignorera nu. Jag har köpt garn och vill virka mormorsrutor. Jag har två halsband som ska träs om. Och man kan ju alltid måla naglarna. Men om jag lyckas göra lchf-kvällsmat till mig så orkar jag inget av det där. Men jag börjar närma mig lchf mentalt.

Och häromdagen pratade Mikael och jag om att jag inte är ung längre. Jag ser mig själv som en på dryga 20, för sen jag blev sjuk har inte min ålder följt med min identitet. Jag har inte gjort vad folk i min ålder har gjort, och är fortfarande på 20-nåt när man räknar vuxenpoäng. Vad skulle jag säga om det? Jo, att jag faktiskt är medelålders, inte ung. Och om jag fortsätter att tröstäta och vara tjock så kommer diabetes 2 som ett brev på posten. En gång när vi skulle testa Mikaels mätare för vi tyckte inte den stämde, så hade jag 8. Det är inte bra! Jag behöver ta tag i vikten för andra orsaker än bara kosmetiska. Det är inte bra att vara tjock och orörlig. Jag har hjärtproblem i släkten och hjärtat krånglar ofta på me-patienter. Har redan varit hos kardiolog på förekommen anledning, så jag behöver skärpa mig.

All denna svada -- tänk om man finge en krona för varje ord! Då skulle jag köpa nagellack och städhjälp -- mynnar ut i att jag inte kan skjuta upp det många dagar till, lchf:andet. Jag vill inte, och samtidigt blir jag så irriterad på att jag inte får göra som jag vill. Kanske har jag blivit överkänslig mot det också, att hela mitt liv styrs av något utanför mig själv, så när jag har en valmöjlighet, är det så trist att inte få använda valet till nåt roligt eller något gott.

Men jag får se det som att jag använder valet till att känna mig mer stolt över hur jag ser ut, plus att jag tar ansvar för min hälsa. Bara för att jag har me betyder inte det att jag aldrig kommer att få nåt annat. Ja, lite ironiskt sagt, eftersom me verkligen inte är det enda jag har, men det enda som är så stort och svårt att jag måste prata om det här i tid och otid.

Man kanske kunde få pannacotta varannan kväll, chokladmousse varannan, och så glass (hemmagjord) var tredje. Siffrorna räcker inte, men ni fattar. Det vore trevligt.

Och Mikael, den underbaringen, säger att han kan lära sig att laga sån mat jag tycker om. Man blir ju kär igen. Om jag tar större ansvar för matplaneringen så kanske jag får maträtter som passar både knopp och kropp, till skillnad från champinjonsoppan jag gjorde och som inte var kompatibel med mig nånstans.

Usch, lchf.

Mitt liv är slut.

Ostmacka med varm oboy [öga som gråter]