Härom kvällen tittade jag en stund på Våra pinsamma kroppar, ett brittiskt program om folk som har så kallat pinsamma åkommor och som går till nån av programmets tre tv-läkare (och blir kablade till miljontals tittare dessutom). En stackars man hade infekterade fistelgångar i rumpan och det kom ut slem och var därifrån, jämt. Kul. Och så strongt att visa rumpan i tv!!! Alla har ju en, men jag är jättegenerad över min och har aldrig visat den frivilligt för en läkare, inte sen unge doktor Johan Snygg som hette vad han var stack in fingret där bak för att känna runt innan jag blev diagnostiserad med blindtarmsinflammation. För 25 år sen. Men bort nu från rumpor. Jag hade nåt annat jag ville säga.
Den manlige läkaren var med om ett tålighetstest där de la en varm liten platta på hans arm och räknade hur länge han stod ut. Nej, de räknade hur många grader plattan blev innan han sa stopp och de tog bort den.
Jag kommer givetvis inte ihåg de exakta siffrorna, men jag höfter lite nu, för att saken ska komma fram.
1. Normalt, provomgång kan man säga. Ca 50.
2. Han fick i uppgift att svära så mycket han kunde. Ca 55. (Det var nån som hade kommit på att göra en studie om svordomar och smärttålighet när han var med vid sin hustrus förlossning...)
3. Äcklig lukt (typ ruttna ägg) i näsan. 45.
4. Behaglig blomdoft i näsan. 68.
Coolt. Visst? Och bevisar väl tesen om att nåt som är jobbigt på ett plan gör att man blir uttröttbarare på andra plan. Väldigt viktigt att tänka på när man har me.
Förresten var vi på McD i tisdags för att nån, i familjen kanske, men jag ska inte outa nån, hade sin sista dag där. Har inte sett vederbörande på jobbet på länge, men han är ju chef och har slips och grejer. Coolt. Jo, jag hade bara gått upp och klätt på mig, inte ens kammat håret, bara tagit piller, borstat tänderna, mycket bristfälligt maskerat kraterfinnen, och klätt på mig. Dvs inte gjort av med energin än, så när vi var på donken så kände jag mig nästan normal när jag satt och åt! Den första kvarten. Blev nog meddragen av ljudet och att det pågick saker runt mig som liksom väckte mig ur mitt vanliga sedenterade tillstånd. Men sen när jag kom hem såg jag glaset med treo jag hade tagit, och insåg att det var färskt intag av smärtstillande och koffein som gjorde att jag känt mig normal. Men det var en trevlig kvart. Resten var också trevligt, men då kände jag mig som vanligt och det är väl ingen höjdare även om jag kan rycka upp mig bland folk om jag måste.
Och just det, de kanske borde blanda blomdoft i lustgasen på förlossningsklinikerna.
5 kommentarer:
Nu minns jag ju inte hur det var precis, men ungefär så här: folk tillfrisknar fortare efter tex operation, benbrott etc om de har utsikt över något trevligt som ett träd eller så från sjuksängen. Själv har jag utsikt över en kruka påskliljor och en bladlös lind, så jag ligger här och väntar på effekten.
Två plastbuxbombollar i krukor kanske förklarar saken. Bäst jag går och sätter nåt gott under näsan. Så jag inte blir liggande här i 20 år till.
Det Saras kommentar handlar om har jag också läst. Och Instagrammat om tror jag, ang Florence ME Nightinggale. Den vetenskapen får mig att oftare titta ut gnm fönstret och sitta i baden baden utanför ytterdörren och stirra på ett träd och lyssna på galna fåglar. Oj så frisk jag blivit. Not.
Friska kvartar är fina. Synd att de tar slut.
Men Anja, plastbuxbom är definitivt att föredra framför äkta i doftsammanhang, för de luktar kattpiss!
Skicka en kommentar