Citerar följande ur en ledare i dagens DN:
Löfven sa i tv på tisdagsmorgonen att saken fortfarande bereddes, men hävdade på kvällen att det hela varit klart sedan en tid.
Detta var bara en flyktighet i ledaren, men jag kan inte hjälpa att jag blir helt upprörd över hur ingen tycks reagera på detta, som jag själv reagerar våldsamt på. Är det verkligen rimligt att den som styr Sverige kan säga två diametralt motsatta saker på samma dag, varpå den ena (eller båda) per automatik måste vara en ren lögn? Jag förstår att en del av utrikespolitiken består i att vara lite lagom luddig för att inte förnärma för ofta och för mycket, och att även ett tomt samarbete är hälsosammare än hemförordnade ambassadörer. Men båda ovanstående situationer kan inte vara sanna. Och hur kan det vara vettigt att en politiker ljuger, och att det inte blir rabalder av det? Är det jag som är naiv, och alla andra vet att politiker ljuger så fort de öppnar munnen? Är det så illa ställt?
Jag har varit lite intresserad av politik sen ungdomsåren. Politik, om man med det menar de regler vi sätter upp för hur vi ska få samhället att fungera, är nåt som berör alla som vill gå i skolan, få vård eller säga saker utan att kastas i fängelse. Man kan inte avsäga sig politiken, för nån måste sköta det där allmänna åt oss. Så jag gillar politik.
Men fy vad jag har svårt för politiker.
3 kommentarer:
Jag var med i en undersökning häromdagen, där de frågade om jag tycker att man kan lita på politiker. Jag tycker att man kan lita på att politiker har minst tre agendor, en öppen, en dold och en för spelet och att de agerar utifrån nån av dem, men det fanns inte som svarsalternativ, märkligt nog.
Det är nog som du säger, Anja. Jag var intresserad förut och tänkte då och då att jag ville engagera mig partipolitiskt. Med tiden märkte jag hur de bästa av de bästa inte kan låta bli att bli påverkade av spelet som pågår, man blir påverkad av det som händer runt omkring och ju längre man är engagerad, desto fler politikervänner som dunkar varandra i ryggen får man. Den som skriker mest får mest. Den som kör den agenda som får flest att känna sig som skurkar kommer så småningom att få röster ("PK-frågor", allt som "alla" måste tycka är den enda och sanna vägen), lobbyisterna är de som verkligen styr enligt många och så är det det där med att vara "smooth". Så nej, jag litar inte på politiker ett dugg. Inte ens på de sympatiska. Och när något sådant här händer och Sverige försöker vara världens samvete, för alla vet ju att vi svenskar är de enda som har fattat någonting, kan det få katastrofala följder. Men vem vill inte bli martyr liksom?
Och idag läste jag att Berlusconi har friats och kan börja i politiken igen.
Nej, jag tycker också det är upprörande när politiker (och alla andra människor) ljuger. Man ska kunna lita på varandra.
modren
Skicka en kommentar