Håll i er

Rätt, fast fel

Min syster älskar lila men avskyr detaljerade överdrifter. Så jag tänkte naturligtvis på henne när jag såg den här klänningen härom dagen. (Stella di Libero)

Brunett, men annars

Så här ser jag ut ibland när jag har en bra dag. Förutom att jag är brunett, då.

Dagens sötaste bild

Måndagsbuketten

Lite hysterisk

Har haft ont i lymfkörteln (eller är de så små att de är flera?) under vänster arm i cirka en vecka, och det är ett superovanligt symptom för mig. Har haft det ända sen insjuknandet, mindre än ett år efter minns jag det i alla fall. Och i veckan har jag haft en del ont i magen som jag inte känner igen. Och nu ikväll fick jag ont på framsidan av höger axel, en liten bit ner, men Mikael kunde inte diagnostisera precis vad det var som gjorde ont. Men det finns lymfkörtlar där. Tydligen finns det det i magen också, och de kan göra ont.

Man får inte mer cancer än andra för att man har me, med ett undantag -- non-Hodgkins lymfom. Så den har jag läst på om i veckan och blir plötsligt rädd för.

Jag avskyr många saker med den här sjukdomen, men en av dem är att det finns så få svar. Är detta normalt, är det Me eller nåt annat, är detta och detta symptomet Me och behöver man göra nåt åt det (som ett blodtryck på 203/165 som jag hade tänkt ignorera för jag kände mig bara lite svullen om fötterna, men det är ju inget märkvärdigt, trodde jag). Man kan inte gå till läkaren varenda gång man får ett nytt symptom, särskilt inte om man läser in sig lite och ser att det matchar ME-listan perfekt och inte MS. Ofta har läkaren ändå inget svar, och hanterar det måhända på två lika dåliga sätt (tar det på alltför stort allvar för att hen inte vet att folk med Me får si å så, och skickar en på massa undersökningar och utredningar som kanske gör en ännu sämre, eller blir sur på en för att man tar upp hans tid med en sjukdom som inte finns. Been there, done that. Har behövt gå till gynekologen i flera år men jag hinner ju aldrig. Alltid är det nåt man måste vila sig efter eller inför. Och jag har som sagt inte klippt mig sen 2013 tror jag. Jo, men jag har ju säkert cancer i lymfkörtlarna och i nåt av det kvinnliga jag har, har glömt var symptomen passade in.

Jag gillar inte heller att den goe Lasse L i Göteborg dog i cancer som ignorerats länge av vården för att det "bara var me". Så man ska inte ignorera allt. Men tänk om man kunde veta vad man ska ta upp och inte. Jag fick ju ont i hjärtat efter magsjukan, trodde det var tietzes syndrom som man kan få efter häftiga kräkningar och som är vanligt bland fibromyalgiker. Men sen försvann det samma vecka. Mikael tycker man ska gå till läkaren om man har ont i hjärtat. Jag tycker att man ska vänta och se om det går över, och det gör det ju. Hjärtklappning får man av felinställd levaxindos, och jag sätter en hundring på att min dos inte är rätt. Att tappa hår är också ett symptom på fel dos, dock fel åt andra hållet. Så om symptomen talar så har jag både för hög dos och för låg. Och nu har jag fina tottar överallt i håret och som står rakt upp. Vänligt i alla fall att jag får tillbaka håret jag tappade, även om det står rakt ut. Det är ingalunda mitt största problem.

Mitt största problem är vikten, och så fåfäng borde jag kanske inte vara. Fast inte är det bra för en trött kropp att bära omkring på flera flak mjölk.

Men oh well, idag är jag lite övertrött. Fnissar visserligen glatt åt allt, men är lite tröttsur också.

Men då har jag väl klagat nog för idag. Nog för nästa vecka också? Pyttsan, det kan ni glömma.

Men jag är medveten om att jag snart ska beskriva vår marsresa. Jag har dock problemet att jag har ca 80 foton jag vill ha med. Så jag måste lura ut hur jag ska kunna skippa masssssor av underbara foton! Det går knappt! Men snart är ni välkomna på en underbar tur till Schweiz. Vi ses!

Bäst för mig?

I dagens samhälle handlar det om att förverkliga sig själv och i princip allt kan offras för att man själv ska vara lycklig och lyckad.

Jag tycker det är avskyvärt rent ut sagt och jag är säker på att ett samhälle som lever så själviskt inte kommer att bestå.

En klok kvinna med perspektiv sa att hennes barn alltid varit hennes viktigaste livsuppgift, och hennes mans också. Jag är förresten inte säker på att det var just ordet livsuppgift, så där lämnar jag en brasklapp. Men jag tänker.

Det är skillnad på att vara gift och vara singel. Som singel har man alltid makten till tv:n, det blir alltid den mat man vill, man behöver inte ta hänsyn, berätta om man blir sen, diskutera med den andre om man ska gå en dyr kurs. Man kan ha vilka möbler man vill själv, ha kläder som nåt ex inte gillat, behöver inte ens stänga dörren till toan och kan rapa och fisa högt, om man nu gärna vill det.

Men en del vill inte gifta sig, eller ens bo ihop. En del gillar att bara köpa mjölken men inte kon, och det är visst naturliga behov nuförtiden att hook up och sen skiljas åt utan att ens byta telefonnummer. Eller namn. Men de som inte vill ingå i ett parförhållande är just de som är med och bevisar att ett förhållande är mer än summan av två individer. Annars skulle ju alla ha nån de delade lägenhet med, delade hushållsarbete och bensin med, och ha nån som kan gå till apoteket när man har huvudvärk och slut på piller. Men det är mer än så att leva tillsammans som gifta, det håller de flesta med om. Det är inte två jag längre, det är ett vi. Man kan inte längre leva efter devisen att jag gör som jag vill. Man kan, men då riskerar man att vi:et spricker. Det är fullt möjligt att älska någon och ta hänsyn på samma gång, att kompromissa och att segra.

Och om man sen dessutom får barn, då kan man än mindre tänka att man ska göra det som är bra för en själv. Givetvis ska man inte låta sig misshandlas eller så, men det är inte extremfall jag pratar om utan normala förhållanden, som vem som helst, som grannarna, som vi själva. Det är inte så att det som är bäst för mamma och pappa är bäst för barnet. Barn är inte små vuxna. De blir inte lyckliga för att mamma förverkligar sig själv. De blir lyckliga när föräldrarna är nära, mest hela tiden. Tiden å tiden, de förstår ju inte vad tid är, så man kan inte heller räkna logiskt med dagar hit och dit och tro att små barn förstår varför föräldrarna är borta vissa tider och vissa dagar. Jag pratar om små barn.

Att få barn är ingen rättighet. Folk pratar om att man borde behöva tillstånd för att ha djur, och ibland tänker jag så om barn också. Att man borde gå en kurs, att man borde lära sig att man inte på många år kan sätta sig själv i främsta rummet längre. För att barn inte är gjorda för det. De går bokstavligt talat sönder. Precis som förhållanden gör, när vi är borta och jag blir så väldigt viktig.

Själv undrar jag om inte tonåringar behöver sina föräldrars tid precis lika mycket som ett- och tvååringar. De behöver många svar och mycket vägledning. De tror att de är så vuxna, men det är de ju inte.

Så att en mamma ser barnen som sin livsuppgift -- och pappan också -- är inte skevt. Det är sunt. Om man tror att kärlek är som hollywoodfilmer så får man kamma sig. Så dum får man inte vara, så skeva förväntningar skadar inte bara en själv utan också andra. Och bara för att det är rätt att ta hand om sin avkomma och fel att överge den, så betyder inte det att det är lätt, lustfyllt och livsbejakande varje minut av varje dag. Man gör inte det som är rätt för att det är lätt.

Om man är ute efter det lätta så är man välkommen att söka egna vägar till det. Alla gör som de vill.

Men människan är som flockdjur, vi vill vara tillsammans, vi vill ha familj.

Barn och kärlek leker man inte med. Det är ens ansvar som en vuxen, mogen individ att finna sin egen glädje, självuppfyllande, livsnöjdhet, i de omständigheter som man har skapat och de olika omständigheter som familjen kräver. Vi kan inte, i en familj, fortsätta att agera som att det viktigaste är vad som är bra för mig.

Men det är vars och ens ansvar att finna lyckan i de omständigheter som barn och äktenskap kräver. Alternativet är inte att göra som man vill och må bra, eller göra vad som är bra för familjen och må dåligt. Om man väljer det lätta, vilket är att finna lyckan genom bara sig själv, inte tillsammans med dem som är ens familj, är risken stor att det som gör mig lycklig gör nån annan olycklig.

Orden från en viss fd finansminister ringer i öronen: "Det är ju svårt att få tid för familjen när man reser och är borta så mycket... Och sen blev det som det blev." Just den ekvationen förstår jag, att när "vi" försvinner till förmån för "jag", då försvinner "vi".

Maktgalen

Jag bryr mig inte om att bestämma. Föredrar vissa spel, viss musik, vissa tv-program och filmer, och absolut viss mat, men jag bryr mig oftast inte så mycket att jag lägger energi på att välja och bestämma.

Om man ska ha grupparbete, hemska tanke, och väldigt teoretiskt och länge sen, bestämmer jag helst inte då heller. Men om ingen bestämmer så gör jag det hellre än att det inte blir nåt alls.

Jag har nämligen tänkt på makt på sistone. Att försäkringskassan har mycket makt över folk, och att de som sitter och bestämmer kan vara outbildade, missnöjda, maktgalna.

Så makt är varken nåt jag är intresserad av eller har. Jag trivs men har utåt sett inte särskilt mycket makt ens över mitt eget liv, i och med att sjukdomen påverkar både vardag, fritid och ekonomi.

Men så igår eller förrgår lade jag märke till en sak. Mikael hade varit nånstans och lät helt vanlig på rösten när han kom hem. Men jag var just då i alla fall på gott humör och hade fem pigga minuter, så jag gick upp och vi pratade lite. Efter ett tag skrattade han och verkade på gott humör.

Tänk, är inte det världens bästa makt? Att kunna påverka dem man älskar mest så att de blir lite gladare.

Jag är maktgalen, i så fall.

Egg Carton Flowers And Egg Carton Crafts

När det blir för mycket pyssel, som att göra blommor av äggkartonger, blir jag liksom lite galen. Att man pysslar med barnen är väl jättefint, men att slösa mantimmar är som att slösa mat, det finns folk som både är svältfödda på mat och energi. Jag vet att jag knte är helt logisk och att var och en har rätt till sin hobby och kreativa terapi.

Nej, jag neggar inte pyssel. Jag gjorde kort med hjärtans lust när jag orkade sitta upp förr. Så det är mest när det blir överdrivet som jag provoceras lite. Som jag trodde att jag skulle bli när jag såg rubriken ovan. Men faktum är att mitt i irritationen växer en beundran fram. Tänk vad folk kan göra. Fast den allra bästa är anthropologies blomregn, alltså översta bilden,den jag har satt in här. Inget pill liksom (fast jo, jag förstår ju det) men en bombarderande effekt.

Håll till godo!

Källa och säkert tio makalösa bilder till på Dishfunctional designs.

Vem tror hen är dum?

Ett gäng personer hade fått göra ett test. De hade också tillfrågats hur bra det hade gått på testet.

Den chockerande nyheten är att ju dummare de var, desto snartare trodde de att de var. Och ju smartare de var, desto okunnigare trodde de att de var.

Jag minns frågan jag fick när jag läste engelska på universitetet: Jag trodde redan du kunde engelska. Om det är så  man ser på universitetsvärlden kan jag på ett sätt förs... Nej. Det är bara fascinerande och i ärlighetens namn irriterande med folk som tror de är smartare än de är, när de har fel och dessutom försöker övertyga mig om det, på "mitt område".

Dagens tips

Härom kvällen tittade jag en stund på Våra pinsamma kroppar, ett brittiskt program om folk som har så kallat pinsamma åkommor och som går till nån av programmets tre tv-läkare (och blir kablade till miljontals tittare dessutom). En stackars man hade infekterade fistelgångar i rumpan och det kom ut slem och var därifrån, jämt. Kul. Och så strongt att visa rumpan i tv!!! Alla har ju en, men jag är jättegenerad över min och har aldrig visat den frivilligt för en läkare, inte sen unge doktor Johan Snygg som hette vad han var stack in fingret där bak för att känna runt innan jag blev diagnostiserad med blindtarmsinflammation. För 25 år sen. Men bort nu från rumpor. Jag hade nåt annat jag ville säga.

Den manlige läkaren var med om ett tålighetstest där de la en varm liten platta på hans arm och räknade hur länge han stod ut. Nej, de räknade hur många grader plattan blev innan han sa stopp och de tog bort den.

Jag kommer givetvis inte ihåg de exakta siffrorna, men jag höfter lite nu, för att saken ska komma fram.

1. Normalt, provomgång kan man säga. Ca 50.

2. Han fick i uppgift att svära så mycket han kunde. Ca 55. (Det var nån som hade kommit på att göra en studie om svordomar och smärttålighet när han var med vid sin hustrus förlossning...)

3. Äcklig lukt (typ ruttna ägg) i näsan. 45.

4. Behaglig blomdoft i näsan. 68.

Coolt. Visst? Och bevisar väl tesen om att nåt som är jobbigt på ett plan gör att man blir uttröttbarare på andra plan. Väldigt viktigt att tänka på när man har me.

Förresten var vi på McD i tisdags för att nån, i familjen kanske, men jag ska inte outa nån, hade sin sista dag där. Har inte sett vederbörande på jobbet på länge, men han är ju chef och har slips och grejer. Coolt. Jo, jag hade bara gått upp och klätt på mig, inte ens kammat håret, bara tagit piller, borstat tänderna, mycket bristfälligt maskerat kraterfinnen, och klätt på mig. Dvs inte gjort av med energin än, så när vi var på donken så kände jag mig nästan normal när jag satt och åt! Den första kvarten. Blev nog meddragen av ljudet och att det pågick saker runt mig som liksom väckte mig ur mitt vanliga sedenterade tillstånd. Men sen när jag kom hem såg jag glaset med treo jag hade tagit, och insåg att det var färskt intag av smärtstillande och koffein som gjorde att jag känt mig normal. Men det var en trevlig kvart. Resten var också trevligt, men då kände jag mig som vanligt och det är väl ingen höjdare även om jag kan rycka upp mig bland folk om jag måste.

Och just det, de kanske borde blanda blomdoft i lustgasen på förlossningsklinikerna.

Downton Abbey

Säsong sex ska visst bli den sista, det är officiellt. Så var det nåt om en film också, men det kan ju bli hur som helst. Jag har några önskemål inför sista säsongen.

Givetvis ska ingen flytta till USA. Ännu. Inte Rose med make, inte Branson. De kan ha bestämt sig och pula med jobb och bostad, och åka på besök, men inte flytta ur serien förrän den är slut. Shirley Maclaine behöver inte komma hit, i o f s var änkegrevinnan Grantham ganska rolig när hon drev med Amerika osv, men inget jag längtar särskilt efter. Änkegrevinnan, lady Violet, måste däremot få mycket plats. Hennes kommentarer är seriens bästa. Hon behöver inte ha händelser runt sin person utan det kan räcka med att hon finns där och speglar alla andras händelser. Det tycker jag hon gör bäst. Det där med hennes kivande betjänter är inte jättespännande.

Sen ska vi få vara med på Carsons och Mrs Hughes bröllop.

Sen vore det kul ifall Thomas Barrow blev snäll och lycklig.

Edith måste få träffa nån. Han som dog i Tyskland är kanske eller kanske inte död, det vore ju spännande om han blev släppt ur nåt fängelse. Hon ska i alla fall få njuta helt av Marigold. Kanske kan hon med åren få jobba med hans tidning, som hon väl ärvde. Men hon förtjänar att ta det lugnt med Marigold. Tycker inte de behöver göra nån feministisk kamp av detta. Låt henne njuta av sitt barn.

Anna måste bli friad från misstankar. Och hoppas hon och Bates får barn.

Daisy fortsätter läsa, ger sig av (i slutet!!) och blir något stort eller i alla fall större. Hon är ju som kokerskans, Mrs Patmores, eget barn, och det är sorgligt, men livet kan gå vidare. Särskilt för dem som inte är omedelbart i centrum av serien, det tål vi bättre.

Hon som stal, Baxter heter hon, och han Molesley har vuxit tillsammans. De behöver inte gifta sig före sista avsnittet, det vet vi ändå att det kommer att hända, men det vore roligt att se när det börjar närma sig.

Mrs Isobel Crawley har tackat nej till det där frieriet pga mannens hemska söner, så nu tycker jag hon ska få byns läkare, Doktor Clarkson. De har varit så goda vänner så länge.

Vet inte om Mary och Branson är en bra idé, men jag tror det. Hon behöver inte nån av de där glassiga friartyperna, då blir hon så odräglig. En vän som dessutom kan sätta henne på plats men som inte gör det bara för att han kan, det låter bra. Kanske att de skulle hinna få ett barn också. Om det nu inte är för underligt att kusiner då blir syskon.

Violet hittade ju den ryska försvunna frun. Där måste det också hända nåt. Men jag är inte säker på om de ska belönas för att de var beredda att hoppa över skaklarna och såra sina respektive.

Ja, det är mycket, och samtidigt uppskattar jag ju fnurrorna i Downton nästan lika mycket som the denouments. Tror inget det vore roligt eller lokalt mot seriens anda att sista säsongen fick på räls för att allt skulle lösa sig. Vi får se!!

Tårta

När stinafina var här pratade vi om tårtor och att en del överdriver (tycker vi) med värsta trevåningtårtan och elaborate tema på ettåringens kalas. Eller bjuder hela klassen på lekland. Trevåningstårta får man spara tills man gifter sig.

Nu är det i alla fall i usa populärt med nakna bröllopstårtor. Tycker det är vackert på ett sätt, men misstänker att det är lite torrt. Det tror jag ju visserligen om de där färgranna barntårtorna också.

Egentligen är jag inte helt galen i tårta. Vi hade inte ens nån tårta på vårt bröllop utan åt kladdkaka med grädde och hallon. Jag blir lite oppositionell av sånt där som man "måste". Plötsligt börjar jag tänka på pannkakstårta och pippi. Det är väl grejer, det! Eller glasstårta. Den kan bli finare än man tror.

Det största problemet, dagen till ära, är dock att vi inte har något våffeljärn. Mikael har haft flera, men vi tror inte att de har flyttat med hit. Jag ska gå och kolla i två skåp som möjligtvis har några hemligheter i sig.

Ursäkta, jag kan inte flytta bilderna till där i texten de hör hemma. Vet inte om jag brukar kunna det på plattan, men jag är ganska borta i huvudet idag. Det här inlägget är lite som en ikeamöbel, att man får pyssla lite själv innan man har en färdig vara.

Moderna hem?

Alltså, trötta mig. Igår på omslaget till postens reklam fanns nån intervju med typ redaktören för heminrednings-Elle, vad den nu heter exakt nuförtiden. Han tyckte att det var så trendigt att alla får göra som de vill nu.

Det låter ju bra.

Problemet är bara att just såhär ska man visst göra. Varenda lägenhet ser ut så här. Jag blir toktrött.

Källa: Husligheter, Sköna hem

Tveksam ära?

Idag var Mikael och jag på date. Han hade fått en groupon på stortorgskällaren i julklapp eller födelsedagspresent, och det blev idag. Han hann bara hem och byta om så det blev en lång dag för oss båda.

Det är inte lätt att köra i Gamla stan, om man säger så. Den enda bilen vi mötte var faktiskt en merca från Basel! Blev så glad när jag såg BS på registreringsskylten (Basel Stadt, till skillnad från Basel Land, där jag bodde). Skönt att nån mer var lite förvirrad... Jag har ju handikapptillstånd men det gäller parkering, inte att köra mot enkelriktat... En gubbe ställde sig i vägen och gjorde stopptecken, men Mikael var vänlig och frågade bara om vägen. Han sa Jag tycker inte om dig till Mikael och då blev jag lite ledsen. Vi kör ju inte på skoj!

Vi kom i alla fall fram till slut, och stortorget är mycket riktigt den mest kända vyn från Stockholm, förresten kanske delad förstaplats med vyn upp mot katarinahissen och söders höjder. Jag ber om ursäkt förresten, ikväll blir det bara versaler när telefonen gör det av sig själv. Trots att Mikael släppte av mig tre steg från ingången så har jag ont ont ont. Jag får ont av att sitta på en stol. Men ibland måste man få komma ut på bete. Stackars Mikael var dock rätt slutkörd och ett tag in i huvudrätten orkade ingen av oss prata. Så skönt då att vi kan vara tysta också.

Vilken god mat vi fick! Trerätters, jag tog en toast skogen (jag hade drömt om räkor härom natten), och den var precis så god som jag förväntade mig. Sen hade jag tänkt ta lax, som stod på menyn på hemsidan, men det fanns inte med på den verkliga menyn, så då fick jag bestämma om mig på plats. Det var inte lätt, men det blev en god lammrätt. Sen valde jag mellan vaniljglass med hjortron eller creme brulee och det blev en brulee. Den var suverän, och bären till smakade inte vinter alls. Colan kostade 35:- så ni kan gissa vad detta var för ett ställe. Men trerätters för 250:- på en så het adress som stortorget kändes som ett fynd. Maten var verkligen enormt god.

Den tveksamma äran var dock att när vi skulle betala, kom servitrisen med ett kvitto på 35:- och frågade efter vår kupong. Syns det på oss att vi inte brukar äta ute eller?! Men det fick vi ta, det var det fett värt, som de säger.

Jag gjorde, apropå fett värt, ett sånt där löjligt test igår som skulle säga hur ung folk tror att man är. Jag fick 27, och det är väl ungefär så gammal jag själv tror att jag är. Tiden/livet slutade ju lite att gå sådär några år efter att jag blivit sjuk. Hursomhelst, testet frågade om jag gärna tar självisar på semestern. Svaret nej var väl bättre än Vad är det? Sen stod det Vad är snapchat, och jag var tvungen att svara Nåt som ungdomar använder. Det är där alla mina kompisar är, är oerhört långt från sanningen. Eller, det vet jag ju förresten inte, eftersom jag inte är där. Känner mig fortfarande lite småny på instagram. Vem som är på snapchat får bli nästa års tekniska erövring. Eller inte.

Apropå teknik så har jag nu 20 300 följare på pinterest. Jag kollade upp de fem senaste för säkerhets skull, så att de inte var robotar :) Och igår hade jag på datorn för en gångs skull och kollade statistiken på min blogg. Besöken har ökat! Tack så hjärtligt för det! Det här är ju jag, avskalat och maxat på samma gång.

Förresten hann mikael inte byta strumpor. De var mörka, men hade lite såna där jobbarmönster på hälen osv. Och då tänkte jag att det är fint av honom att anstränga sig för min skull. Han hade nog hellre somnat framför tv:n just ikväll. Men jag hade ju redan duschat och sminkat och fönat och letat fram både armband och örhängen, ja, kört hela maxpaketet. Han råkade gäspa en gång, men jag råkade gäspa tre gånger, så det räknar vi inte. Vi är i alla fall mätta och belåtna. Och så nöjd är jag med min fyndinstinkt som gav oss denna fullträff. Bara mitt lamm kostade 245:-.

Jag har lite svårt att tänka på det och svältande barn. Men nu är jag sur för att värktabletterna inte känns i kroppen. Men jag har i alla fall inte migrän. Det måste jag skriva om en annan dag.

Måndagsbuketten

Sova, sova, kanske också drömma

Var så glad när jag vaknade idag för jag hade inte drömt massa jobbigheter som natten innan. Som att folk bröt sig in (tror det var när jag hörde Mikael komma hem, genom öronproppar och stängd dörr) eller att mormor var en 1.90 m lång transvestit och jag försökte förklara för mig själv att man inte kan klä ut sig till att bli längre.

Hade också lite dåligt samvete för att jag inte tillbringar mer tid med Mikael. Jag ligger ju i sängen i 18 timmar om dygnet, i sträck, och orkar inte komma upp fast jag har vaknat. (Ibland tvingar jag upp mig för att kissa eller ta piller eller äta nåt för att jag håller på att få migrän, men det är korta uppestunder på några minuter.) Vi ses aldrig på morgonen utan bara på kvällarna, om han är hemma då. Känner lite skuld nånstans här mitt i insikten att jag inte ligger i sängen för skojs skull. Men det drabbar ju Mikael i vilket fall som helst.

Fast jag har egentligen bara en enda stark känsla när det gäller min sömn, och det är att jag längtar! Alltid, efter mer. Jag längtar mer efter att bli utvilad än efter nåt på hela jorden. Så mycket i mitt liv centreras kring sömnen, har jag fått för lite, har jag inte lyckats somna, har jag vaknat och inte somnat om, vad kan jag göra och inte utanför hemmet beroende på vilken tid det är förutom såklart om jag sovit. Sova, sova, sova. Mamma sa att jag som bebis fick feber när jag inte hade sovit ordentligt. Inget har förändrats sen dess...

Men alla de här tankarna på sömn krockade lite festligt idag med en bild på Pinterest av Sleeping Beauty (Törnrosa förlorar en hel del i översättningen!). Då blev jag lite besatt i några minuter och letade upp några fler bilder, särskilt när man såg att kvinnan låg och sov i nån sorts säng. Och till slut kände jag att jag är Sleeping Beauty. Jag gav mig själv tillstånd att sova i hundra år, eller om det var tusen, för så går sagan. En sån roll har också någon. Och jag är vacker och prinsessa. Hrm... Ja! Och sen när jag sovit färdigt så blir allting bra. Prinsen har jag redan fått, men allt annat kommer att bli bra. Jag kommer att få kungariket och rikets alla semlor eller vad man nu får i sagor. I min egen sagovärld är det ett kungligt liv om jag har sovit färdigt och orkar gå upp ur sängen. Och en dag blir det så.

Vårkänslor

Igår snöade det ju hela kvällen och natten, Mikael sa att snön låg kvar länge idag också. Men det passar ju bra för jag tror det var vårdagjämning idag.

Själv är jag en underlig människa numera och kan både störa mig på solsken och fågelsång.

Och idag fick jag migrän när jag hade ätit glass. Typ som att hjärnan inte tål att bli kall, som Sheldon säger på Big bang theory.

För övrigt har jag varit sur hela dagen. Hade nattsvettningar och görjobbiga drömmar. Men jag märkte inte att jag var sur när jag gick upp och umgicks med Mikael. Men nu när jag är "ensam" igen märks det. Jag är inte sur på nån människa, det är bara trötthet. Ibland sätter sig ju tröttheten på humöret. Men jag tycker inte man ska låta sitt dåliga humör gå ut över nån annan, så jag brukar försöka skärpa mig. Det hjälper ju ingen om jag blir sur på Mikael när jag egentligen är trött. Men nåde den som gör nåt som faktiskt irriterar mig på riktigt, som Anders Borg på Skavlan. Såg inte själva intervjun, men såg hans smilanden ihop med de andra gästerna. Har tappat respekten för honom pga hans val av partner plus hans fjanterier om att man inte styr sånt. Så man kan styra ett lands finanser men inte styra vem man går hem till? Nej, nu ska jag inte tänka mer på det, då hetsar jag bara upp mig så jag inte kan somna.

Ja, förresten har jag en finne också, men sen har jag nog inget mer att klaga på. Men vem vet, det är ju en ny dag imorgon :)

För sen!

Men världens bästaste idé typ nånsin.

Varning!

Dagsens sanning

Sara och jag

Här är ett foto av Sara och mig när vi var ute och fikade på kafé Rota och både snattrade trevligt, men också skrev ner boktankar i våra anteckningsböcker.

Kan det bli bättre?

Sand under fötterna, raklångt läge under solparasoll och bok i händerna. Det är så mycket semester det över huvud taget kan bli. Mmm.

Men sen är det ju sätt skönt med ett broderi av en brud med stor kabyss. Och en målning av en bokälskande glasögondam.

Älskar blommor. Älskar runda former. Rund blombukett som hängde i snöre var jag väldigt nära att välja själv. Det heter nåt jättesött på engelska, just det, kissing ball. Oftast brukar the små flower girls bära på dem, så det är inte riktigt en brudgrej. Men, nu blev jag supernöjd ändå.

20 klänningar

Jag såg en supersnygg blommig klänning från asos på reklam på Facebook, och jag skulle bara kolla lite innan jag skulle lägga mig. Har inte haft datorn på på två veckor och det finns alltid ett uppdämt behov då. Att köpa kosttillskott är inte jättekul, hellre skor eller klänningar.

Och på bara 274 plagg hittade jag typ 20 klänningar jag ville ha. Det där bodycon är väl inte en jättebra idé om man är rund, så folk kan bläddra mellan valkarna på en! Synd, för den snyggaste var ålskinnssmal. Å, tänk när jag hade mitt olivgröna korvskinn i strl 36 som så småningom satt lite löst. Ja, inte över bysten då, men över rumpan. Those were the days.

Jag har ätit pizza idag igen. Kunde inte låta bli när Mikael berättade att han skulle köpa med sig kebabsallad därifrån. Näta gång tar jag en kycklingsallad därifrån. Annars går botten ur kistan...

Jag tittade bara lite, liiiite på skor och hittade väl en fem, tio par på en sida eller två. Ojojoj. Fast jag använder ju knappt de skor jag har...

Men vi får se. Nåt måste jag köpa, nån gång. Kanske får nöja mig med ett nagellack på Ica, där kostade isadoras med bred pensel 69:- tror jag det var. Lite bättre än att köpa på tradera och gissa hur färgen ser ut i verkligheten...

Nej, nu ska jag skynda mig att somna. Eller, det kan man ju absolut inte, man måste ju lugna sig för att kunna somna. Men jag har varit i gasen idag. Tog en treo comp med både kodein och koffein, och sen en pizza och en fanta exotic, plus att jag skrev förordet till min bok. Jag vet att det är puckovarning på förord, men jag kanske bara skrev det för mig själv, för att jag ska minnas vad allt går ut på så jag inte yrar väg till Korpilombolo, bildligt sett.

Jag har mått förvånansvärt bra efter utflykten till biblioteket igår. Det blir jag också lite hög av. Eller så är hela det här plötsliga välmåendet ett enda stort adrenalinöverfall. Det är troligare, för jag känner mig som jag går på warp speed.

Får lugna mig. Det går inte här. Men tack för påhälsningen!

Vad är annars domen om vårens klänningar? Är spets på väg ut? Är spets lite fel på en 44-åring med böljande figur? Att Mikael inte riktigt gillar blommor struntar jag blankt i, för det älskar jag och nu finns det blommönster som är underbara med stora blommor, inte engelsk landsbygd på 80-talet. En klänning hade stora röda och cerisea orkidéer. Jag sparade den inte för jag hade så bråttom i säng och nu orkar jag inte leta upp den med telefonen. Men gissa om jag föll. Och en tealfärgad med blommor som jag inte ens minns vilka färger. Men så mycket bodycon. Vad ska man satsa på, om man ska satsa på nån ny klänning?

Men kan ni tro vad som hände?!

Jag sitter i sängen och bläddrar bland kläder. Och så kommer det badkläder, och ni kommer inte att tro mig, men så plötsligt är jag själv med på en bild! Jag är så brun och har sån liten fin midja, jag lovar.

Fast jag kan för mitt liv inte fatta hur de har fått tag på bilden. Och min advokat får ta i det, för jag måste ju få betalt om de nu säljer saker med hjälp av min kropp.

Just det.

Kanske därför

Jag går ju i princip aldrig i kyrkan längre, om det mot förmodan inte är nåt möte på kvällen, för det kan jag klara, nästan, kanske. Men det gör också att om jag inte anstränger mig extra, så känns alla dagar likadana. Söndagen är bara en dag, ingen helgad sabbatsdag.

Och inte för att Gud är en straffade Gud, möjligtvis en undervisande Gud, kärleksfull Gud och som vill mitt bästa.

Men straffad blev jag nog inte. Men det var väl inte riktig sabbatsaktivtet att vika ihop ett dubbellakan och stoppa in i skåpet tillsammans med påslakanseten.

Mitt "straff" var lite feber, lite deppigt och lite tröttgråt.

Eventuellt går jag upp och gör havregrynsgröt på 0,5dl. Då får man inte nackdelarna (för mätt mitt i natten) men fördelarna (trygghetskänsla i mage och hjärta av narndomsminnen, och blod till magen så jag somnar i skallen istället för att tänka hysteriskt på sorgligheter. Och känner mig trygg och nöjd.)

Minnen av hälsa

Jag kom precis på en midsommarafton, jag var kanske 30 år, det går inte att minnas. Jag hade blivit sjuk såklart, det är ett före-efter som man inte kan glömma. Men jag var inte så dålig som nu. Minns att jag tog bussen till Gbg och sen vagnen till Slottsskogen. Bara det! Och sen gick jag från vagnen till där majpålen stod och jag mötte upp några kompisar. Några dansade små grodorna men jag satt alltid på filten. Men det tror jag inte nån tänkte på. Sen när vi spelade kubb satt jag också på filten, och då tjatade de lite eftersom jag var den enda som inte var med. Men då sa jag att jag inte orkade vara med pga min sjukdom, och så var ju det fine.

Men tillfället jag tänker på nu var i slutet av dansandet, och en del hade gett upp och var på väg till sina platser igen. Jag och min kompis såg ett litet barn som såg vilse ut och med all säkerhet inte kände igen var hens filt och familj var. Min kompis tyckte att jag kunde gå och hjälpa ungen att leta, men att gå omkring och leta efter nåt jag inte hade en chans att påverka, runt i slottskogens enorma midsommarstångsområde, det skulle förstöra den dagen för mig. Tyckte min kompis kunde göra det själv, men då sa han att som man kan man inte ta ett främmande barn vid handen och börja gå med dem. Det insåg jag ju såklart, men jag kände mig försatt i en omöjlig situation. Antingen skulle jag hjälpa barnet, när det dräller av folk som såg samma sak och kunde hjälpa barnet, eller så skulle jag verka lat, självisk, ohjälpsam. Men jag visste bara att jag inte har råd med ett steg i onödan, för då pajar jag innan jag når sängen. Och det gjorde jag ju. Vid tvåtiden på natten lekte vi en lek där man skulle säga tre saker om sig själv varav en skulle vara en lögn, och kunde de andra gissa? Jag kunde inte hålla tre olika saker i huvudet, jag klarade bara två, och bara två sanna. Skulle jag börja hitta på också så var det för mycket för hjärnan och då verkade jag helt bestämt väldigt korkad. Jag dricker inte, så det gick inte att skylla på fylla.

Men den där lilla konversationen mellan mig och killen, där jag inte ville säga rent ut att jag är sjuk, bara jag kan inte gå med barnet. Varför ville jag inte säga det? Jag var såklart kär i just den killen dessutom och ville väl verka tilltalande på alla vis. Men jag kände honom innan jag blev sjuk också, och han vet att jag blev sjuk i England. Men jag kan för mitt liv inte minnas vad det var. Det är så mycket enklare, ur ett socialt perspektiv, att säga nu att jag är för sjuk för nåt. För alla vet redan liksom. Men å andra sidan sa jag inte till i tid igår när min ljuvliga S var här, så där kraschade jag efteråt. Kanske är jag inte alls bättre nu på att säga det. Kanske är jag bara bättre på att säga att jag inte kan gå nånstans, eller sitta upp i fyra timmar, eller sånt som "alla" vet. När det bara är jag och Mikael som vet vad jag inte orkar, då är det kanske lika svårt som då att säga det.

Undrar om det här hade varit likadant om jag hade cancer, MS, aids, njursvikt. Riktiga sjukdomar som alla tror på. Kan jag bara inte komma förbi de där trollen och inte bry mig om nån tänker nåt dumt om mig? Det är väl en av de saker jag borde bry mig om minst i hela världen!!

Kanske får skriva en lista på spörsmål till psykologen. Vet inte än vart jag ska vända mig. Hen kan få en Att fixa-lista lång som tomtens önskelista på julaftonskalleanka.

Dagens skäms

70-årig nunna i Indien försöker hjälpa till vid ett pågående rån och våldtas av 7-8 män, ligger nu på sjukhus.

Vad är det för fel på folk?!

Elie Saab

Jag kanske borde sätta etiketten mat på det här inlägget förutom mode, eftersom mitt förra inlägg om Elie Saab hade en aftonväska som tydligen såg ut som köttfärs.

Elie Saab gör underbara kläder, tycker jag. Jag skulle inte ha på mig alla, inte ens på Oscarsgalan, men att titta igenom ett gäng bilder på hans kläder är som att kolla på tavlor. För det första är färgerna underbara. Sen har han så mycket feminint pyssel på klänningarna, allt från skärp i midjan till kristaller. Och så flyger klänningarna som i en ljum sommarvind.

Den tredje klänningen är ovanlig. Men den griper tag om mig och jag måste tänka på den, som när man är nykär och inte kan tänka vettigt. Den är som ett mysterium eller en saga. Eller nåt som jag återkommer till. Jag hör inte vad den säger och det gör mig lite tokig.

Lögn

Citerar följande ur en ledare i dagens DN:

Löfven sa i tv på tisdagsmorgonen att saken fortfarande bereddes, men hävdade på kvällen att det hela varit klart sedan en tid. 

Detta var bara en flyktighet i ledaren, men jag kan inte hjälpa att jag blir helt upprörd över hur ingen tycks reagera på detta, som jag själv reagerar våldsamt på. Är det verkligen rimligt att den som styr Sverige kan säga två diametralt motsatta saker på samma dag, varpå den ena (eller båda) per automatik måste vara en ren lögn? Jag förstår att en del av utrikespolitiken består i att vara lite lagom luddig för att inte förnärma för ofta och för mycket, och att även ett tomt samarbete är hälsosammare än hemförordnade ambassadörer. Men båda ovanstående situationer kan inte vara sanna. Och hur kan det vara vettigt att en politiker ljuger, och att det inte blir rabalder av det? Är det jag som är naiv, och alla andra vet att politiker ljuger så fort de öppnar munnen? Är det så illa ställt?

Jag har varit lite intresserad av politik sen ungdomsåren. Politik, om man med det menar de regler vi sätter upp för hur vi ska få samhället att fungera, är nåt som berör alla som vill gå i skolan, få vård eller säga saker utan att kastas i fängelse. Man kan inte avsäga sig politiken, för nån måste sköta det där allmänna åt oss. Så jag gillar politik.

Men fy vad jag har svårt för politiker.

Klokt

Great at?

What is the thing you most wish you were great at?

När det gäller färdigheter önskar jag såklart att jag verkligen skulle vara en bra författare, om jag orkade skriva nåt mer än den här livräddande bloggen.

Men jag tror ju att jag kan skriva, så då skulle jag önska mig en vacker röst. Jag är jättebra på att sjunga efter noter, hålla stämman i en kvartett, såna grejer. Jag är mer musikaliskt begåvad än begåvad med en sångröst. Det skulle vara underbart att ha en strupe som lät som kola. Att gå på konsert i duschen, eller när jag sitter och klinkar på pianot. Ja, jag skulle njuta väldeliga om jag kunde sjunga vackert.

Å andra sidan vill jag allra helst vara en person som får Mikael att känna sig kär, lycklig, trygg, tacksam, glad. Den personen vill jag vara för Mikael. Mest av allt.

Middag från matgudarna

Delvis är anledningen att jag älskade vår semestervecka på Sicilien så vansinnigt mycket, att jag är så svag för maten. I Sverige är jag oftast småallergisk mot tomater. I Italien är de som godis. En sallad i Italien smakar tio gånger godare än samma sallad här hemma. Men det är klart, en äkta italiensk kock gör ju inte saken sämre. De fina råvarorna ska ju tas om hand av nån med det rätta handlaget.

Jag skulle gärna åka tillbaka till samma hotell. De hade buffé på kvällarna, med olika superfräscha salladsingredienser, soppa, pasta, kötträtter, efterrätter, frukt. Ja, hjälp vad gott det var. Det enda på hela veckan som inte var gott var bläckfisk, som vi fick på en kväll när det var trerätters finmiddag. Den var för gummiaktig för mig.

Satt på pinterest igår, helt fel, LÅG I SÄNGEN SÅKLART och kollade på pinterest, och råkade på några recept på aubergine. Mitt favoritrecept är när man kryddar och brer tomatsås på skivad aubergine och river massa parmesan på och grillar i ugnen. Mmm. Martha Stewart kallar det Eggplant parmigian och jag vet inte hur de äkta italienarna gör, men jag har provat hemma på den tiden när jag orkade laga lite mat, och det smakade rätt autentiskt. Och gott såklart.

Men här har de skurit ner aubergine och zucchini i köttfärssås. Jag åt det på en restaurang i Cefalù och det hette nåt som jag glömt, zia nånting (moster tror jag), och var visst särskilt sicilianskt. Fantastiskt!

Det här kan jag i alla fall längta efter utan eksemrisk (räkor tål jag annars lite dåligt.) Ser det inte ut som mat för gudar? I alla fall mat AV gudar!!

Sugen på räkmacka, kl 4:51

Jag har ätit havregrynsgröt till frukost idag och sen yoghurt och flingor till kvällsmat. Är man bara uppe ur sängen några timmar hinner man inte med så mycket mat. Mikael åt gårdagens rester och jag var väldigt sugen på havregrynsgröt. Så det är inte synd om mig.

Det enda är att nu är jag rätt hungrig. Kan inte tänka på nåt annat än en räkmacka. Det var nämligen en bild av en räkmacka som anföll mig när jag läste inredningsbloggar. Vad ska jag ta mig till? Gå upp och dricka en kopp te duger liksom inte när man har en räkmacka på näthinnan. Räkmacka, räkmacka, räkmacka!!

Räkmackan på bilden har dock inget med blogginlägget att göra. Jag googlade fram den, från metrobloggen tror jag.

Nu ÄR det vår!

Jag lämnade nämligen vantarna hemma. Blev hämtad utanför dörren, och avsläppt utanför m&p:s dörr, och själva bilfärden är ut ur vårt område, genom rondellen, fram till deras område, fram till dörren. Så det var ju inte jättedjärvt gjort. Att sitta i bil två minuyrr. Men jag är frusen av mig, förutom när jag har nattsvettningar såklart, så det är ett riktigt vårsteg att gå barhandad.

Har inte sett några blommor ute eller så, bara vår stackars ros från i höstas, men jag är å andra sidan inte bland naturen. Så nu väntar jag på att allt grus på planen framför huset ska bort. Det är ett säkert vårtecken. Vanna drar in en del, det märks faktiskt på golvet.

Men det ska bli värmebölja, 11 grader. Och idag såg jag solen! Såg den två gånger före det i veckan, men om det är för att sömnen avbrutits blir man inte glad. Men idag var det jättespännande att det var ljust ute klockan 17. Jag satt och vände och vred på huvudet och tittade på allt som en turist. En turist i mitt eget postnummerområde. Det låter som en thriller, eller hur!

Något för en rik pillertrillare

Den i mitten ser ut som en alvedon, de andra tror jag är påhittade. För alltså, det står faktiskt inte chanel på några piller. Annars är den ena lik Celebra, men det är inte chanel som gör dem. Det är jag rätt säker på.

Underbart!

Diverse

Det är sällan man får en soffa för sig själv att ligga på när man är hemma hos folk. Rättare sagt är jag aldrig hemma hos folk. Men jag får en egen soffa hos mamma och pappa, och de är ju också folk.

De hade skypat med barnbarnen och nån av pojktvillingarna hade varit med. När Beth sa att det var farmor och farfar gick sötungen fram och kramade datorn. Jag dör, så gulligt. Men jag ser fortfarande inte vem som är vem. Oskar har blå ögon och Benjamin bruna, men det ser man ju inte så tydligt på kort. Men det är ett bra knep.

Däremot har jag kommit på en psykisk störning jag har. Om personlighetsdrag blir alltför starka, så man inte kan leva ett normalt liv, kan man kalla dem sjukdomar, fast många kan ha dragen men på rimligare nivå. Jag har precis kommit på en sån grej jag har, och det är pica. Det betyder att man pillar på hud, sår, hår osv. När jag brände mig på vattenånga härom sistens fick jag ingen blåsa, men huden blev skadad ändå, och idag gick det sönder. Sådär som när man har bränt sig i solen och flagar. Jag veeeeet att man inte ska pilla på hud som är skadad, men det är mig övermäktigt att låta bli. Jag har pillat. Pica.

Jo, jag har ju ibland lite konstiga sinnesförnimmelser, ibland överdrivna och ibland hallucinerade. Nu ikväll blev jag först väldigt konfys för att jag inte kunde förstå vad det kom ljud ifrån. Sen inser jag att jag hör ljudet på tv:n fast den är på mute. Nu kommer de snart och hämtar mig...

De senaste två nätterna har jag haft våldsamma nattsvettningar. Inte bara stör det sömnen att vakna och försöka somna om, men så ligger jag och huttrar för att allt som har blivit blött av svetten plötsligt har blivit iskallt. Orkar inte gå upp och byta kläder eller lakan. Har inte råd att bli så vaken heller, för då går det åt så mycket sömnpiller att somna om. Jag hoppas innerligt att jag inte får en sån natt inatt, jag är rätt slut. Och så blir jag extra slut av att jag har migrän. Men igår var första gången på evigheter, i alla fall ett par veckor, och det är underligt hur man vänjer sig vid nåt bra och sedan förväntar sig det.

Men jag har i alla fall nagellack på mig. Mitt favorit, Muddy water från isadora, med extra bred pensel. Målar jättebra, penseln är suverän liksom konsistensen, torktiden, hållbarhetstiden, och hur lätt det är att ta bort det. Muddy water låter inte fint men är en sorts rosagrålila, lite som läpparna när man ätit blåbär.

Hade ett mörkt vinrött på mig för ett tag sen, också isadoras bredpenslade. Färgen var så mörkröd att den nästan var svart. Flaskan är jättefin men jag vet inte om jag tål så mörka färger längre. Gav bort ett marinblått som jag köpte på samma gång, för att det blev så stor kontrast till mina händer. Man ska ju mildra färgerna på hår och smink när man blir äldre.

Annars har jag inget vettigt att säga. Förutom det alltså.

Vikt å sånt

Jag har ju vetat nånstans inne i mig att jag måste gå tillbaka till lchf om jag vill gå ner i vikt. Och det vill jag. De 16 kilona jag gick ner förra vintern är tillbaka igen, 9 kg av en ny medicin och sen måste jag nog kalla resten för har-gett-upp-kilon. Nån gång nu i veckan såg jag   mig i spegeln och tyckte jag såg grotesk ut, så fet!! Om vi säger att jag väger 95 nu, fast det vet jag inte för jag är för feg för att väga mig, så borde jag gå ner 20-25 kg för att vara Ok, men då väger jag ändå minst 15 kg mer än när jag var smal i tio år innan nån tryckte in viktuppgångsknappen. Det är ändå rätt fantastiskt att jag inte är tjockare, för jag har gått upp sammanlagt 70 kg eller så, på de här tio åren. Och jag avskyr verkligen att vara tjock. Jag behöver inte vara pinnsmal, men normal vore trevligt. Att kunna köpa kläder på h&m, där de slutar på 44/46, det vore trevligt. 40/42 låter rimligt och underbart.

Men jag gillar inte att behöva äta lchf. Jag blir allergisk mot ägg, svamp och broccoli, för att jag äter det för mycket, och så mår jag lite illa av viss mat, och så saknar jag mitt bröd. De första veckorna när kroppen ställer om från kolhydratsdrift till fettdrift så mår jag ganska uselt. Hungrig och matt, som om jag inte fått nån mat. Många med me och främst ibs säger att de mår super på lchf, men det gör inte jag. Det är väl ok sen när jag väl kommit in i det, men jag bara längtar efter gluten. Jag mår nämligen inte alls dåligt av gluten. Så det är bara trist att sluta med min favoritmat pasta och bröd. Förra gången provade änglamamma alla recept på lchfbröd som fanns i universum, och inga var goda. Kanske när man ätit lchf ett år och inte har gluten i färskt minne. De var inte äckliga nån av dem, tvärtom, men helt meningslösa för som substitut funkade de inte. Och nu när jag äter som vanligt mår jag sällan illa. Jag gör inte det på macka och te. Men jag kan må illa av champinjoner! Så det är som sagt inte lockande. Sen är det jobbigt att göra kvällsmat jämfört med macka, flingor och yoghurt eller havregrynsgröt. Så när jag har noll energi över vill jag inte lägga extra på att trixa med mat.

Som om alla mina klagomål inte räcker så är jag medveten om att sen december, som alltid "kostar" för mycket, så har jag inte hämtat mig riktigt. Dels har jag inte kommit tillbaka till där jag var före jul, men läget som är nu är dessutom väldigt instabilt. När jag har det så, både med sorg och oro och stress på samma gång, så blir också maten min krycka, min humörhöjare, jag tröstäter helt enkelt. Och det har jag vetat att jag inte skulle klara mig utan i den här långa, tunga svackan.

Men å andra sidan, när jag såg mig i spegeln ville jag inte vara sån. Och när min bror och hans familj kommer vill jag inte vara fet på familjefotona. Inte tjocka faster Anja.

Jag har börjat ersätta mitt matbehov och med drömmar, t ex har jag tagit fram datorn och ställt den lite mer permanent på matbordet. Och inbillar mig att jag ska orka skriva lite. Kan dock inte göra det slarvigt, så egentligen är det ett år kvar tills själva skrivprocessen börjar, men det väljer jag att ignorera nu. Jag har köpt garn och vill virka mormorsrutor. Jag har två halsband som ska träs om. Och man kan ju alltid måla naglarna. Men om jag lyckas göra lchf-kvällsmat till mig så orkar jag inget av det där. Men jag börjar närma mig lchf mentalt.

Och häromdagen pratade Mikael och jag om att jag inte är ung längre. Jag ser mig själv som en på dryga 20, för sen jag blev sjuk har inte min ålder följt med min identitet. Jag har inte gjort vad folk i min ålder har gjort, och är fortfarande på 20-nåt när man räknar vuxenpoäng. Vad skulle jag säga om det? Jo, att jag faktiskt är medelålders, inte ung. Och om jag fortsätter att tröstäta och vara tjock så kommer diabetes 2 som ett brev på posten. En gång när vi skulle testa Mikaels mätare för vi tyckte inte den stämde, så hade jag 8. Det är inte bra! Jag behöver ta tag i vikten för andra orsaker än bara kosmetiska. Det är inte bra att vara tjock och orörlig. Jag har hjärtproblem i släkten och hjärtat krånglar ofta på me-patienter. Har redan varit hos kardiolog på förekommen anledning, så jag behöver skärpa mig.

All denna svada -- tänk om man finge en krona för varje ord! Då skulle jag köpa nagellack och städhjälp -- mynnar ut i att jag inte kan skjuta upp det många dagar till, lchf:andet. Jag vill inte, och samtidigt blir jag så irriterad på att jag inte får göra som jag vill. Kanske har jag blivit överkänslig mot det också, att hela mitt liv styrs av något utanför mig själv, så när jag har en valmöjlighet, är det så trist att inte få använda valet till nåt roligt eller något gott.

Men jag får se det som att jag använder valet till att känna mig mer stolt över hur jag ser ut, plus att jag tar ansvar för min hälsa. Bara för att jag har me betyder inte det att jag aldrig kommer att få nåt annat. Ja, lite ironiskt sagt, eftersom me verkligen inte är det enda jag har, men det enda som är så stort och svårt att jag måste prata om det här i tid och otid.

Man kanske kunde få pannacotta varannan kväll, chokladmousse varannan, och så glass (hemmagjord) var tredje. Siffrorna räcker inte, men ni fattar. Det vore trevligt.

Och Mikael, den underbaringen, säger att han kan lära sig att laga sån mat jag tycker om. Man blir ju kär igen. Om jag tar större ansvar för matplaneringen så kanske jag får maträtter som passar både knopp och kropp, till skillnad från champinjonsoppan jag gjorde och som inte var kompatibel med mig nånstans.

Usch, lchf.

Mitt liv är slut.

Ostmacka med varm oboy [öga som gråter]