Vad ni är fina och kloka!

Vad imponerad, stolt och glad jag blev över era kommentarer på förlåtelseinlägget. Jag gör så här, rutan i kommentarerna är så liten, så nu ser jag bättre vad jag skriver.

Tror precis som Sara att förlåta inte betyder godkänna eller acceptera. Men du skrev nåt om skuld, som i vara skyldig någon något, och där började jag tänka. Jag vill att hen ska råka lite lagom illa ut för att hen gjorde nåt väldigt dåligt mot nån i min familj. Och det var den hämnden som jag inser inte är varken civiliserad eller nyttig för mig. Så när du nämner skuld, kanske kan jag istället tänka att hen är skyldig mig lite dåligt karma, men jag efterskänker den skulden. Det kan gå hur som helst för hen, och det påverkar inte mig längre. Det kanske är en väg som kan leda mig till att förlåta.

(Och självklart pratar inte jag heller om triviala vardagsgnabb.)

Mamma, det kan hända att du är lite för religiös för en del här, jag har ju inte koll på vilka som är här. Men å andra sidan är det ju min blogg, och min mamma, så vi fortsätter som förut tycker jag! Jag hörde också på det talet, och tänkte på hen. Men jag tycker inte det är rättvist att Kristus ska bära hennes synder, jag vill att hon själv får betala för dem. Och det kanske hon kan få, men då blir nog motkravet att jag i gengäld får betala själv för mina, och det är ingen bra idé.

Jag märker att jag egentligen inte vill henne illa, jag bara vill att hon själv ska vara på den mottagande sidan av vad hon gjorde. Jag vill henne inte rent allmänt illa, bara att hon verkligen ska förstå och känna den smärtan hon orsakade. Men jag tror på en Frälsare som frälser, inte urskillningslöst, lite hipp som happ, utan i enlighet med vad folk har gått igenom i sina hjärtan och sina liv. Så han släpper nog inte henne med en "high five, nu börjar festen." Hon kanske måste erfara smärta, så som hon åsamkat, men det behöver inte ha med mig att göra. Jag behöver inte bry mig om det längre.

Anonym, var så hemlig du vill, men var så hjärtligt välkommen!!! Din historia är väl av den värsta sorten. Den som gör nåt ont mot ett barn, den har man inte mycket till övers för. Kanske är det dock som det sägs, att den som är förövare ofta först varit offer. Då förstår man hur viktigt det där arbetet med försoning är, att komma ut på andra sidan av skam och skuld. För jag tror som du säger, att det kanske inte handlar om förlåtelse i den situationen. Att försonas med tanken på att det har hänt, att inte känna skam och skuld, det låter mer än stort. Men ett steg i taget. Tack för förtroendet!