Goda nyheter från Stanford

http://med.stanford.edu/news/all-news/2014/10/study-finds-brain-abnormalities-in-chronic-fatigue-patients.html

Nu har forskare vid inget mindre än Stanford (drumroll please!!) hittat avvikelser i hjärnan på me-patienter. Det var för lite White matter och det som var var inte normalt.

Jag har inte slagit upp white matter (jag har en hel bok om hjärnan från Det bästa) men det var nåt med kommunikation och nerver och att hjärnan är inflammerad. Precis så som jag känner själv i kroppen. Till exempel har det svidit på mitt högra pekfinger i två-tre veckor, som om jag precis har fått en paper cut. Men fingret är slätt och oskadat, förutom att jag skar mig igår på ett annat ställe. Men det där att saker känns i kroppen som inte finns, det upplever jag som typiskt. Och inget man ens kallar ett symptom och nämner för läkaren... För mig personligen tolkar jag det som att det är fel i nåt led i kommunikationen. Inflammation i ett nervkommunikationsled låter rätt. Har några gånger fått så ont i knät att jag gått akut till vårdcentralen och skrikit av smärta så alla utanför såg helt rädda ut. Läkaren sa att jag inte skulle kunna gå på benet på flera veckor, och jag fick kryckor. Två dagar senare är allt bra igen. Dvs det var fel på kommunikationen. Det var ingen skada i knät som skulle ta minst två veckor att läka. Det skulle bara bytas informationsöverföring. Trodde ett tag att det var myelinet som var inflammerat, men det är väl ms?

Och inflammation, så typiskt. Den kost som de flesta med me blir bättre på är lchf, som ju är till stor del antiinflammatorisk. Min mamma, min syster och jag har alltid varit lättinflammerade. De i sina ryggar och jag lite vadsomhelst där me:n griper tag. Och jag är en av vad jag tror måste vara rätt få som fått benhinneinflammation utan att ha tränat för mycket. Och en gång gjorde jag på nazistsjukgymnastens order 1-2 Hitlers hund per dag i en vecka, sen hade jag muskelinflammationer i två veckor. (Hitlers hund är när man står på alla fyra, sträcker fram ena armen rakt ut och sträcker bak motsatt ben.) Fast nu babblar jag, jag ville bara berätta de goda nyheterna från Stanford att det är fel på min hjärna.

Ni har väl alltid trott nåt sånt, men nu finns det svart på vitt. Min hjärna är inte fotad dock, men graden av "fel" sammanföll med graden av invaliditet. Fy sjutton vad bra!!! Fysiska bevis som verkar finnas på alla, inte bara vissa, och som dessutom kan förutspå invaliditetsgrad.

Det är ett fantastiskt steg. Att det kommer från Stanford är bara grädde på moset.

Ja, jag är på gott humör. Jag har massa mediciner i mig och efter en förfärlig kväll tog jag veckans andra och sista! treo comp och smärtan avtog långsamt och jag dör inte av att diskmaskinen är igång i köket. Jag var riktigt desperat förut, men nu är jag rätt glad. Det går undan här på bloggen, känslostormar upp å ner. Det är sån tur att just mina läsare är så extra rörliga i hjärnkontoret.

Puss på er!