Desmond Tutu har ju varit i tv på sistone, och min facebookfeed vill att jag ska take his forgiveness challenge. Tutu och dottern säger att vi blir hela av att förlåta, att vi inte gör det för andras skull utan vår egen.
Jag har ju blivit irriterad på folk och behövt förlåta dem. Men när till exempel Mikael och jag är oense, eller till och med bråkar, och jag tycker han är en idiot och jag kan inte ens se på honom, till och med då vet jag att det bara är en tidsfråga innan jag förlåter honom. Antingen kommer han på att han var dum och ber om ursäkt, eller så inser jag att jag var dum och ber om ursäkt. Eller så begriper jag att vi pratar förbi varandra, och så får vi verbalt kämpa oss fram till ömsesidig förståelse. Men jag vet alltid att jag förlåter honom, det är ju vad jag vill, för att jag älskar honom.
Människor man älskar är kanske lättare att förlåta, för att man bryr sig mer om att få fortsätta ha personen i sitt liv än att ha rätt. Jag kan förresten inte... Jo, det kan jag. Jag blev riktigt arg på en person förra veckan, men det var inte så svårt att förlåta henne heller. Jag vet att hon var okunnig och inte menade nåt illa. Folk som inte begriper bättre och som saknar ont uppsåt är heller inte svåra att förlåta, bara ilskan lagt sig.
Men när en person vet bättre och med berått mod gör något fel, något sårande, och försöker förstöra nåt som är viktigt för nån annan för eget gagn, då kan jag inte förlåta. Till och med Jesus sa "Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör." När hen vet vad hen gör, och vill skada folk jag bryr mig om, då har jag så svårt att förlåta. Jag tycker inte att personen förtjänar förlåtelse. Men förlåtelse är inte för den andra personens skull, utan för ens egen.
Kanske är oförsonlighet ett svart hål i en, som slukar frid och kärlek. Kanske skulle jag må bättre om jag förlät hen.
Och ändå är detta rätt fjantigt. Det är ju inte 27 år i fängelse eller tortyr det handlar om i mitt fall. Bara nån som försökte nåt fult och som väl var inte lyckades.
Är det svårare att komma över när nån sårar en själv jämfört med nån man älskar?
Fast jag kan inte skylla på det.
Jag har kämpat (nåja) med att förlåta hen i flera år. Jag går inte omkring med det till vardags, men när jag blir påmind om det inser jag att jag har en lång väg att gå.
Men hur börjar man vilja förlåta nån som man egentligen önskar illa, nån man vill att karma ska straffa, och sen kan jag möjligtvis, nådigt, fundera på att skänka förlåtelse.
Jag använder humor/sarkasm för att distansera mig, men det är precis så det är. Jag vill hen illa. Inte är jag en person som vill folk illa? Nej, det är bara henne, ingen annan, nånsin.
Jag skulle nog behöva Tutus 30-dagarskurs. Problemet är ju bara att jag inte vill förlåta. Då hjälper inga kurser.
Har ni förlåtit nån, fast ni inte har velat? Hur gjorde ni? Hur kom ni att vilja det?
9 kommentarer:
Det är en stor skillnad på att förlåta och att se mellan fingrarna med något. Jag tror inte att det är meningen att vi ska låta någon göra något ondskefullt eller elakt mot oss eller våra kära. Vi har ju en moralisk plikt att säga stopp samtidigt som vi mår bättre av att förlåta. Att gå vidare är till exempel väldigt svårt utan förlåtelse. Men att förlåta betyder inte att man säger "det gör inget att du ..." eller för den delen att man vill vara mer med den personen efteråt, det kan betyda "Jag vägrar att förgiftas av grubbel eller vrede", "det som har skett har skett och det kan vi varken ändra genom ånger eller hämnd" eller "du står inte längre i skuld till mig". Och nu pratar jag förstås inte om vardagsgräl utan mer om oförlåtligheter. Ursäkta att det blev lite rörigt det här ...
Saras inlägg är aldrig röriga.
Förstår precis. Och instämmer helt.
Det var ett av talen i början av helgens allmänkonferens som handlade om detta. Kanske Boyd K Packer?
Han berättade i alla fall om en kvinna som hade utsatts för något förfärligt och - just det - oförlåtligt. Hon gick och bar på detta och blev bitter. Till slut stod hon inte ut längre utan ropade mot himlen: Någon måste betala för detta!
I samma stund hörde hon en mild röst säga: Någon har redan betalat för detta.
Om vi en gång för alla kunde minnas att Kristus betalar för alla synder, orättvisor, felaktigheter, sjukdomar och elände. Allt som är fel rättar han till. VI behöver inte gå och bära på detta, varken våra egna eller andras misstag. Vi kan lugnt lägga det på hans axlar.
Pu! Andas ut! Bara lugn!
Och om vi inte kan lära oss det en gång för alla, så får vi väl lära oss det om och om igen...
modren
Hej Anja!
Jag tror inte jag kommenterat din blogg någon gång, men minns inte:) Jag har också ME. Jag brukar tänka att det är skillnad på förlåtelse och försoning. Jag har blivit utsatt för incest som barn. Detta har jag burit på länge och känt massa skuld och skam för. Det har även påverkat mig i stor grad när det gäller män och förhållanden och förmågan att kunna lita på någon. När jag till sist "fick det ur mig" hos min terapeut var det skönt men också jättejobbigt. Jag tänker nu att jag försonats med tanken att det hänt och inte tar på mig skam eller skuld. Det har terapin hjälpt mig med. Men att förlåta förövaren har jag svårt för. OM jag skulle konfrontera och han (i bästa fall) skulle inse vad han har ställt till med och ber mig om förlåtelse så känner jag att jag inte kan! Då blir det "mitt fel" igen!! Då är det JAG som gör fel och inte förlåter. Vi var barn båda två när detta hände (flertalet gånger) och jag vet ju att han inte tänkte att "nu ska jag förstöra hennes liv för all framtid" men han visste också att det var fel, för det fanns ju ett hot om jag berättade för någon. Jag tycker du, Sara och din mamma verkar så kloka. Vad har ni för åsikter? Väljer att inte skriva mitt namn, hoppas ni förstår!
Hej Anonym (och jag förstår verkligen att du väljer att inte sätta ut ditt namn)
Jag har, precis som du, haft anledning att fundera rätt mycket på det här med skuld och förlåtelse. Jag tänker så här: Det som skett kan inte göras ogjort och precis som Modren berättade så handlar det om att skadan redan är skedd, det är redan någon som har fått betala och det är offret.
Att förövaren i sin tur ofta är ett offer (som Anja nämner i det nya inlägget) gör inte hens skuld mindre utan det är mer som en försvårande omständighet i hens liv som hen dessutom har misslyckats rätt kapitalt med att hantera. Det är ingen ursäkt utan en förklaring. Det är möjligt att man så småningom kan börja känna medkänsla med dem som gjort en illa, men det är inte vårt primära jobb för då leder det nästan alltid till att vi tar förövarens parti. Vi måste stå på offrets sida, det lilla barn som blev kränkt och utnyttjat. Den som sörjer eller den som råkat illa ut.
Och när vi tydligt tar ställning: jag är värd att försvara och att rädda så har vi helt vänt på steken. Det är inte förövaren som ska stå i centrum i vårt liv.
Det betyder (fortfarande som jag ser det) att vi tar på oss ansvaret för hur vi hanterar svårigheter i vårt liv. Vi tar inte på oss skulden till svårigheterna. Vi kanske inser att vi behöver hjälp -ja då söker vi den hjälpen. Vi kanske inser att vi riskerar att bära med oss en gnagande vrede -ja då hanterar vi den vreden. Och vi kanske så småningom tänker att vreden tar ifrån oss tid och kraft som kunde användas till glädje eller kreativitet eller kärlek -ja, i det läget gör vi oss av med vreden. I min värld är det så man gör för att förlåta. Man släpper hämnden och ilskan och summerar därefter läget. Jaha, så här är livet just nu. Så här blev jag påverkad av det som hände. Ok, då vet jag vad jag har att röra mig med just nu.
Jag tror att vissa saker återkommer man till lite cykliskt, fast mer som en spiral: man sörjer i spiral så att man återkommer till ungefär samma läge fast man befinner sig ett varv upp jämfört med förra gången. Det handlar som acceptansutveckling och hur sorgeprocessen ser ut. Och det kan vara skönt att ha ett litet metamedvetande kring det så att man känner igen och identifierar att det är just en process man befinner sig i. Den leder nån vart. Och det här gäller all form av sorg, förlust och trauma. Att landa i sjukdomsinsikt eller att sörja en avliden eller att hantera barndomstrauma. De olika faserna av vrede, sorg, att fundera kring hur ens liv är jämfört med andras och känslan av styrka och vilja att gå vidare avlöser varandra. Men återkommer som en käftsmäll, fast lite annorlunda varje gång.
Det handlar väldigt mycket om att utveckla medkänsla och tålamod med sig själv. Och att respektera att man inte är redo för något än, exempelvis att förlåta. En konfrontation behöver inte leda till förlåtelse, det kan vara ett sätt att säga: den här skulden är inte min, varsågod och bär ditt eget ansvar.
Och som sagt, även om man väljer att förlåta någon så betyder inte det att man behöver välja att ha dem i sitt liv fortsättningsvis. Det kan betyda att man lägger ner en tung sten och säger: jag tänker inte bära den här längre.
Det finns ett par böcker som jag verkligen vill rekommendera: The courage to heal av Ellen Bass/ Laura nånting och Why is it always about you av Sandy Hotchkiss.
Så mycket klokhet att jag blir alldeles rörd.
Kära anonym, jag vill gråta när jag tänker på dina upplevelser. Glad att du fått viss hjälp.
Jag tycker mycket om liknelsen i C S Lewis bok "Kan man vara kristen?":
Föreställ dig att du är ett levande hus. Så kommer Gud och ska bygga om huset. Till en början kan du kanske förstå vad han håller på med. Han fixar stuprören och lagar läckorna i taket, och så vidare. Du visste att det behövde göras, så du blir inte överraskad. Men snart sätter han igång med att dona med huset på ett sätt som gör vidrigt ont och inte verkar fylla något vettigt syfte. Vad i hela världen sysslar han med? Förklaringen är att han bygger ett helt annat slags hus än det du hade tänkt dig - han bygger till en ny flygel här, bygger på en våning där, uppför ett par torn, anlägger innergårdar. Du trodde att du skulle bli ett litet trevligt hus på landet, men han bygger ett palats. Han tänker komma och bo där själv.
Naturligtvis är det inte Gud som orsakar eller vill det onda vi kan råka ut för. Tydligen är människans handlingsfrihet så viktig att han inte stoppar oss från att göra illa varandra.
Livet är nog inte enkelt för någon, det är nog inte meningen, även om vi periodvis får ligga och njuta på gröna ängar.
Det sägs ju att det är mänskligt att fela men gudomligt att förlåta. För mig betyder det i praktiken att jag inte på egen hand KAN förlåta svåra oförrätter, jag har det inte i mig. Det är därför jag är så evigt tacksam för Kristus och hans försoning, som överskyler allt. Nu blir jag kanske "för religiös", Anja :-) Utan honom och uppmaningen att "kasta min börda på Herren" (det står faktiskt "kasta" i GT) hade jag stått mig fullständigt slätt. Med honom kan jag få sinnesfrid oavsett omständigheterna, även om det ibland måste få ta tid.
Allra käraste Anonym! Jag ber att du ska kunna läka helt. Du förtjänar det.
modren
Hej igen!
Åh, vad ni alla tre skriver fint! Så kloka! Jag sitter här med tårar i ögonen. Jag måste smälta detta lite och får nog återkomma när jag bringat lite "reda" i tankarna.
Det som slår mig är att jag glömde skriva att jag MÅSTE träffa personen ifråga fortfarande.. Jag "tar mig samman" och tar på mig en mask och är "som vanligt". Har berättat för mamma och hon stöttar mig men för henne är det också jobbigt för hon måste också umgås med honom. (Mamma var jättefin när jag berättade det, hon höll om mig och sa "att du burit detta för dig själv såå länge".) Ja, som sagt, nu känns detta som terapi :) Tusen, tusen tack för era vettiga synpunkter! /den anonyma
Har ett tangentbord och inte bara mobil idag så hær kommer 2 cents till om förlåtelse. Sent omsider. Och med risk för bli långrandig och slå in öppna dörrar.
Vad gör mig mest besviken som förälder? Att min son väljer fel men uppriktigt säger förlåt, eller att han inte godtar ett ärligt förlåt från en vän som gjort ett misstag?
Men överträdelser har olika stora mått. En del saker skapar förödelse som aldrig går att ställa till rätta. Ingen kräver att vi ska kunna förlåta ögonblickligen och omedelbart. Inte alla förlåt är sprinterlopp på kortdistans. Ibland tar det tid. Saker behöver bearbetas, det behövs terapi, det behövs stöd, det behövs nya livserfarenheter. Ibland behövs också en polisanmälan, skilsmässa, konfrontationer, och så vidare. Det är okej att säga, ja, jag tycker iallfall det, det ÄR lov att ärligt säga: "Jag kan inte förlåta ännu, jag behöver mer tid. Jag hoppas kunna förlåta en dag". Och så låta den önskan växa. Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret eller hur var det? Bättre att hoppas kunna lämna bakom sig en dag, än att sparka på sig själv för att man inte kan, eller vill, just nu?
Jag tycker Anonym har en fin insikt till Anja. Att försonas med det förflutna är att inte längre leva med en inre strid på grund av det som varit. Det skapar kanske ett litet rum av fred där såren kan få vila istället för det nyströdda salt varje irritation eller provokation utgör.
Tack till alla här som delar med sig och gör kommentarerna till en "bonusläsning" i särklass!
Jag gillar också anonyma tankar om försoning. Och när du liknade det vid ett fredag rum så gick tanken ett steg längre. Att inte bli emotionellt uppdrag varje gång saken kommer på tal måste ju vara skönt för den förförelse, även om hen inte är redo att förlåta.
Jag gillade också sprinterliknelsen. Fast jag inte gillar sport.
Tack för fantastiska samtal!
Anja, tror att ditt sista inlägg blev extra knepigt p g a att telefonen din löpte amok och ändrade både det ena och andra.
uppdrag? förförde?
För övrigt håller jag med föregående talare, förlåtelseinläggen är så utomordentliga att de borde publiceras i bokform.
Känner mig privilegierad som fick läsa dem, och tänka på dem.
modren
Skicka en kommentar