Avig

Idag är jag sur. Dagen började så megaspännande när jag glodde på Amfibieregementet här utanför, men sen gick det bara utför. Sover för lite, nästan varje natt, inatt särskilt illa. Och då får jag så många fler och/eller svårare symptom. Som att kroppen gör ont om man petar på den, även med nåt mjukt. Och så är det den eviga huvudvärken och avvänjningen, de första dagarna gick jättebra, för att jag inte hade ett spår av varken huvudvärk eller migrän, men de senaste par dagarna har jag tagit stark medicin men ändå haft rätt kraftig smärta. Man blir så trött av att ha ont. Idag har jag inte haft fullt migränanfall, men rätt ont ändå. Och får bara stå ut. Jag får lov att ta 1-2 treo comp i veckan. Tog igår, bra början. Sen tar jag Naproxen dubbel dos morgon och kväll. Men migrän kan göra rätt så ont. Medicinen hjälper, men inte nog mycket. Utmattande. Och på toppen av detta, fick jag endometriosliknande smärta i magen. En halvtimme vandrade jag omkring i lägenheten och stönade och försökte stå ut ett ögonblick i sänder. Var tvungen att gå hela tiden, det minns jag från tiden när jag inte hade fått behandling mot endometrios och jag vandrade dubbelvikt genom hall och vardagsrum på Getholmsgatan, i timtal. Precis som med gallsmärtan så måste jag gå, och det blir aldrig bra för me:n som bara tål några steg hit eller dit, inte konstant gående i en halvtimme. Så då var jag beredd att låta första bästa kirurg karva ut vad de än vill ta bort, ju mer desto bättre. Måste gå till gynekolog. Det är inte som det ska. Är bara så hiiiimla efter i mitt liv. Saker som borde gjorts för månader sen hänger över mig, varje läkarbesök, provtagning osv tar en vecka före och efter, och jag har inte den tiden. Jag har sovit sämre i månader, och nu börjar själva sjukdomen försämras som följd. Förutom att jag lider (ja, just det!) på daglig basis av att inte ha sovit nog, så tar sjukdomen stryk. Det var ju inte heller sådär strålande innan. Jag har inte ens längtat ut, är så dålig att jag inte ens orkar drömma om en komettur. Jag låter som en skiva som hakat upp sig. Så trött på att alltid vara trött. En amerikansk släkting varnade för flunsan, med feber, frossa, trötthet och huvudvärk. Alla mår pest. Och eftersom jag är sur idag så blev jag sur på deras värdelösa influensa som är jättejobbig, men jag har det så varenda dag. Har inte haft feber varje dag i 20 år, men under månader i taget kan jag ha feber dagligen. Och den dag jag inte har ont i huvudet, den dagen tror jag nästan att jag har tappat det. Trött? Utmattad? Jovisst, en aning... Jag är så sur, så sur, så sur. Bara aviga maskor hos mig idag. Hur kan man vara sjuk i tjugo år? Jag försöker fortfarande stå ut ett ögonblick i sänder.

Ja, förutom det har jag ökat min dos levaxin, på läkarens order. Tappar hår, har hjärtklappning och diarré. Förlåt att jag skriver ordet. Har blivit en gammal sjuk gumma som bara pratar om sin avföring.

Jag sa till Mikael att mitt mål är att oavsett var han har varit, så ska det vara ännu bättre att komma hem. Idag ville jag gråta och beklaga mig över denna jobbiga dag. Men hur kul är jag att leva med då, som Dr Phil brukar fråga? Så jag var glad och trevlig först, sen kom det väl fram att jag inte älskar den här dagen.

Och så fick vi en bröllopsinbjudan där brudgummens föräldrar benämns Dr. & Mrs. Jag får nästan spatt på det där. Sån närmast avgudadyrkan av just doktorer, både läkare och phd:er. Men det är väl typiskt att jag hittar fler saker att störa mig på idag. De sa dessutom näTschonal geographic, två gånger, på tv. Jag grymtade, mitt normalläge denna dag.

Och jag har så ont att jag inte kan luta mig mot kuddarna i sängen. Vad jättebra det blir när man måste sitta upp utan stöd.

Alla svärord!!

Just det, jag har en megastor finne också. Såklart.