När jag låg i sängen lät det som ett tjejgäng gick förbi. Sen ringde det på dörren, och jag hörde dem fråga efter Anja. På med morgonrocken, glöm att jag inte har tvättat håret på tre dar och att min figur kommer mindre till sin rätt utan behå, ahem. Det var sex småtjejer med medelålder 12 år, som hade bakat pizza i kyrkan och ville ge det till mig. Först trodde jag det var folk från min egen församling här i Västerhaninge, kände eventuellt igen en eller två av dem. Min kusin är ansvarig för ungdomsverksamheten här i Vh, och jag tänkte att det var hon som låg bakom det. Men att jag inte kände igen tjejerna var lite pinsamt. Men Mikael hade varit i kapellet av annan anledning idag och sa att det var hundra tjejer där från hela Stockholm för en alla hjärtans-aktivitet. Det var så söta och fnissiga när de kom, och säkert så uppfyllda av sitt eget fnissande och den lite läskiga men roliga uppgiften att ge pizza till en tant de inte känner, nu tappade jag bort mig, ja, så att de inte tänkte på mitt hår såklart. De ville nästan inte gå och jag försökte komma på fler sätt att berömma dem. Jag är nu proppmätt och lite rörd och väldigt glad. Jag åt fast det var mjöl, och magen känns som en stenkista. En tacksam stenkista.
Mikael åt ingen pizza, han är mer trofast än jag, och eftersom vi ska till mamma och pappa på middag imorgon visste jag att vi hade fått för mycket. Jag beslöt mig för att ringa på hos grannen, trots att jag är så asocial och tycker sånt är jobbigt. På deras infart stod min före detta svägerskas bil, men vi är inte ovänner så jag ringde bara på. Liten flätprinsessa öppnade och gjorde stora ögon åt pizza. Sen kom mamma och jag förklarade. Jag dog inte ens.
Men nu har jag övervunnit mig själv så mycket att jag måste vila på soffan.
2 kommentarer:
Vad rart! Och vad kul för dem att vara ute och göra goda gärningar!
Ja, de var så söta och glada. Och jag inser att det måste finnas nån att hjälpa om folk ska få den goa känslan.
Skicka en kommentar