Mikael har läst sig till att inga avhuggna (=döda) blommor växer, förutom tulpaner som kan växa 3-4 cm!
Dessutom vecklar kronbladen ut sig, plus att stammen sträcker på sig. Detta gör också att de ser än längre ut.
Så nu ska jag gå och försöka skära av tulpanstjälkarna utan att förstöra den fina bindningen.
Jag är så glad att varken Mikael eller jag är galna. Även om vi nog båda har lite "dåligt lokalsinne" emellanåt.
Eftersom jag numera i princip aldrig träffar bekanta så är det väldigt sällan nån frågar hur är det, och som inte redan vet att det är rätt värdelöst. Men på hemköp härom dagen träffade jag två personer, den ena en gammal kvinna från församlingen. Hon sa att Mikaels tal i kyrkan hade varit så bra, och jag sa att jag hade tänkt försöka komma på det, men jag hade sovit så dåligt ett par nätter att det bara inte gick. (Varför jag känner mig nödgad att ge en förklaring är väl en annan historia...)
Och eftersom min hjärna är långsam tog det mig flera dar att identifiera känslan jag fick. Kvinnan sa nämligen att hon har börjat vakna mitt i natten och kan inte somna om förrän på morgonkvisten, så det är så skönt att kyrkan börjar sent (ett).
Jag kom plötsligt på att obehagskänslan jag fick då beror på att hon är en frisk och pigg människa, trots sin ålder, och hon kan säkert inte föreställa sig varför man inte kan gå till kyrkan klockan ett om man har sovit dåligt ett par nätter. Och det här handlar inte om kvinnan, för hon är underbar, utan om det oförstånd som hänger ihop med den här sjukdomen, särskilt om nån fortfarande använder ordet trötthet. Alla vet vad trötthet är, detta borde ha ett annat ord. Fast ingen som inte har haft det själv skulle ändå helt förstå. Jag förstår det knappt själv.
Jag tänker på hur energikrävande det är att bli misstrodd. Eller oförstådd. Det är ju inte andras åsikt om en som spelar roll, men jag hade lyckligtvis glömt av den där känslan när nån pratar förbi en när det handlar om hälsa. Och jag var inte beredd på ett sånt tillfälle, så som jag var förr när det hände ofta, så jag hade garden nere och liksom öppnade mig mer, och därför gör det ont nu. Jag gillar inte om folk tror att jag bara är trött. Jag har blivit så extremt allergisk mot det med åren. Och ingen skulle missförstå mig om jag hade en "riktig" sjukdom.
Samma gamla visa.
Jag är ju inte så naturvetenskaplig av mig och har ett annat tänkesätt än Mikael. I grund och botten är det nog en bra sak, även om man skulle spara en del kommunikationsenergi om man var gift med sin mamma eller så. Jag vill i alla fall gärna förstå saker, och hittar hellre på en förklaring som förvisso kan vara felaktig, hellre än att lämna saker öppna. Jag har supersvårt att lämna saker med ett frågetecken på slutet.
Av denna anledning har jag nån gång i livet kommit fram till att en bukett tulpaner växer på längden när man tar hem den. Flera centimeter. För så ser det i alla fall ut efter ett par dagar.
Mikael har ju hellre inget svar än ett orimligt, och går med på att tulpanerna kanske kan växa nån millimeter. De kan däremot veckla ut sig, suga upp vatten och därmed kanske bli rakare, vilket kan förklara att det _ser ut_ som om de har växt under natten.
Igår fick vi (mest Mikael faktiskt) en fantastisk blombukett av en kompis som ska flytta. Typ som tack för vänskapen. Han har skilt sig och haft hjärntumör så Mikael har haft några chanser att vara en bra vän till honom under åren. Den fantastiska buketten har förutom tulpaner, rosor och grönt även ranunkler och anemoner. Så proppat med alla mina favoritblommor så jag blir alldeles knäsvag.
Jag har tagit ett foto. Buketten var ny igår. Då var toppen av alla blommor på samma höjd. Och visst ser det nu ut som om tulpanerna har skjutit i höjden! Det är ännu tydligare i verkligheten. Snälla, hjälp mig att få ihop min verklighet med Mikaels synpunkt att idéer ska vara välgrundade. Det ser ut som hederlig tillväxt, eller har ni en troligare förklaring?
Ser på tv lite innan jag går och lägger mig. En mamma skilde sig när dottern var 15, och är inte glad nu när dottern ska gifta sig. Beroende på var den blivande mannen får jobb "kanske de flyttar från Lexington", varpå mammans blickar kunde döda. Orden "helt ensam" låter som en sån självisk smolk i glädjebägaren.
Mamman vill i alla fall att dottern ska ha hennes 80-talsbrudklänning på sig. En omodern klänning som symboliserar ett sprucket äktenskap?
Folk är verkligen inte kloka.
Fast jag förstår också att tv är skruvat.
Men ändå? Pracka på sina barn gamla olyckliga och fula klänningar? Jag förstår det inte alls. Varför skulle ens högsta dröm vara att ens dotter är en blek och omodern kopia av en själv när man kan fira vem HON verkligen är.
Fast -- eftersom risken är så stor -- jag säger som Oprah, Skriv nu inga brev om det här. Men jag tycker att en dotter ska välja om hon vill ha mammans brudklänning, inte mamman.
Annars tycker jag det är lite av ett omöjligt uppdrag, det där att välja en brudklänning. Ens smak som 20, 30 och 40 är ju inte samma. Och kanske inte ens figur och air heller. Och trots att jag var genomöverlycklig på min bröllopsdag så längtar jag inte tillbaka till den. Idag är ju en bättre dag, vi älskar ju varandra 4 1/2 år mer idag än då! Det kan ingen klänning slå.
Fast det är klart, jag såg tidigare idag hur nån köpte en klänning för nära 6000 dollar. Jag tycker det är förfärligt slöseri på pengar, men då kanske man vill låta framtida generationer bära den tills den har betalt sig själv... År 2180 eller så.
PS. Som plåster på såren för att jag surar över folk får ni lite feelgoodbilder. Jag har en bröllopsflik på pinterest. Här är några vackra klänningar därifrån.
http://www.cortjohnson.org/blog/2014/02/24/underfinanced-mecfs-research-field-pt-ii-takes-20-years-get-1-years-research-done/
Min goda ME-vän Anne Örtegren har skrivit en artikel om underfinansierad ME-forskning. Vad MS-forskningen (jämförbar sjukdom om än lite ovanligare än ME) gör på ett år, tar tjugo år inom ME-forskningen, eftersom den får så lite pengar.
Inte för att man ska skratta åt flintisar, men male pattern baldness får mer forskningsanslag än ME. En sjukdom som är neurologisk och handikappade, inte kosmetisk!
Läs gärna artikeln, och kom ihåg ME nästa gång ni är generösa eller har energi att driva en viktig fråga.
Nån vecka hade jag inte gått ner nämnvärt trots strikthet och späkning, och den här veckan har jag gått ner hela 2,3 kilo trots rekordsammanbrott på dieten. Det är helt orättvist, men väldigt tacksamt ändå.
Och jag hade en känsla av att kläderna hänger. De är alla köpta för att väga vad jag vägde vid förra invägningen för en vecka sen och som jag har vägt i flera år. De tio kilo jag gått upp av min ena sömnmedicin är borta, men jag tyckte som sagt att kläderna satt ännu lösare. Och det förstod jag idag, när vågen visade -2,3 kg. Jag är så glad och tacksam. Inte stolt, för jag har verkligen misskött mig den här veckan. Det började med tre apelsiner och slutade med chips, chokladpudding och till och med lite godis!!!
Det här ger mig förnyad kraft. Jag får inte resignera och bara vara glad för de kilona som är borta, utan komma ihåg att jag har 20 kg kvar! Eller lite mindre faktiskt! Yeah!!!
Vi zappade och kom till ett kockprogram. Ett främmande språk. Vilket? En relativt blond man pratade, europeisk härkomst verkade troligt. Ibland kunde man läsa i förväg och känna igen fraser, och salt och peppar lät slaviskt. Men ändå lät han fransk. Så mystiskt, vi kunde verkligen inte komma fram till vad det var för språk. Tänkte att en blandning mellan franska och slaviska rimligtvis måste vara rumänska, men det var det inte. På guide-sidan stod det att det var ett engelskt humorprogram med nån Lee, så det var helt klart fel.
Men så sa kocken nåt om Polen! Ok, det var en tydlig ledtråd. Men det lät inte som polska. Inte ens i södra Polen gränsar man till Frankrike så vi blev inte kloka på vad det var för skum dialekt. Men så kom jag på att det kanske var en fransman som talade polska!
Och det tog bara nån minut eller två tills kocken sa att han hade svårt med tempus -- aha! -- och lite senare att om han är osäker så lägger han till -ski på ordet. Mysteriet var löst! En fransman som talar polska! Och det var verkligen första gången man hört det.
En väldigt rolig lek för undertecknad, som både gillar mysterier och språk.
Min man är sötast, eller kanske inte precis söööötast, men ni fattar. Ibland får jag ta mig samman så jag inte tar kort på honom när han sover. Och är söt. Senast jag hade utsikt över honom hade han somnat med pennan i ena handen och sudokutidningen i andra. Jag tycker det är bedåriskt gulligt, en vuxen mans nalle liksom.
Men det blev riktigt påtagligt gulligt för kanske tre år sen när jag passade N, som är en kopia av sin mor som i sin tur är en kopia av sin far, dvs Min bedårande make. N var bebis och de förklarade några grejer om honom, till exempel att han gillar att ha en filt rullad som en banan över sitt huvud. Det var så specifikt och jag blev återigen amazed över hur föräldrar känner och älskar sina barn. Och lär sig att de gillar banantäcken över huvudet.
Min söte man, som N brås på, hur mycket sätter ni på att han ofta i sömnen drar upp täcket och lägger det över huvudet som en banan.
Jag blir tokig av kärlek.
Tänk att en sån random gen hänger med två generationer bort! Å, tänk att få ha små banansovare!
PS. Jag har hört från några som är gifta med min far och mina bröder att klarinmän slåss i sängen. Typ dänger en arm i ansiktet eller så. (I sömnen givetvis, jag vill verkligen inte antyda nåt annat.) Jag trodde män var sådana.
Men Mikael är en gentleman även när han sover. Inte en enda smocka. Jag har det så bra!
Jag fick en miniorkide för en månad sen.
Tydligen är de där hårspännena till för att hindra de torkade blommorna från att ramla av stjälken.
Det är inte så att jag glömmer mina blommor. Särskilt inte om jag fått dem av någon. Men jag kan helt enkelt inte tolka signalerna. För lite vatten, för mycket vatten, för lite sol, allt det ser likadant ut för mig. Det är sorgligt.
Så jag får väl börja ta kort på blommorna innan de dör. Jag vet inte. Den här är bortom all räddning. Förstår inte folk som övervintrar sina växter, jag kan ju knappt få mina att överleva sin aktuella säsong! Vissa blommor kan jag ta kål på på en vecka...
Men vi är alla olika. Jag har helt klart inte ärvt mormors gröna fingrar. Kommer ihåg hur hon hade hela fönsterbrädorna fulla av växter. Not me. Har i detta nu fyra fejkblommor här hemma, samt den där orkidén som är väldigt nära döden.
Ps. Jag råkade vända blad i väggalmanackan och se att jag ska till tandläkaren i mars. Hjälp!! Rädd! Men jag ska klara det. Borde kanske klippa mig när jag ändå är ute. Nåt med hängande trädgårdar, eller den där hundrasen med utväxt page och smalt ansikte. Nog tjatat.
Vår tvättmaskin är ju besatt av onda andar. Vi har förstått ett bra tag att vi behöver köpa en ny, men det har inte varit akut eftersom den funkar precis som den ska hälften av gångerna och andra hälften får man köra sköljning manuellt och dra ut slangen och tömma över golvet. Och det är ju bars bökigt, men inte så att vi måste ha en tvättmaskin på sekunden.
Mikael har läst på. Kollat tester i Råd och rön. Bestämt sig mentalt för en (jag har ingen åsikt, förutom att den inte ska vara varken dyrast eller billigast). Men dessutom är knät inte bra, även om ryggen är ok nu igen, så vi har inte superbråttom och superlust. Det får man väl säga är tur. Igår och idag har jag stoppat in en maskin var och det har gått perfekt. Tur.
Men så oturen då. Den där som var så bra, mycket för pengarna, positivt allting. Mikael hade till och med tittat ut var den fanns. Men efter att den vann testet har de slutat med den modellen, gjort nån smärre förändring och bytt en bokstav i namnet och höjt priset med 1500:-. Surt!
Det får man mycket tvätt för.
PS. Nåt engelskt program som visade en skådis fyra lägenheter i London stod på medan jag gjorde nåt förut. Priser på just under 1.5 miljoner. Pund! Och programmet slutade med att kvinnan (som började spela i Eastenders för 22 år sen, tydligen ett bra gig!) hade bestämt sig för en av dem, men problemet var bara att hennes 13-åriga dotter inte tyckte om den, så hon försöker övertala henne.
Jag säger inget mer. Ibland får folk de barn de förtjänar. Ibland.
Mikael hade lagat underbar kyckling idag, jag åt en sked av den gräddiga svärtvinbärssåsen som efterrätt bara för att det var så gott. Och idag har jag varit hungrig, det känns i alla fall bra.
Sen spelade vi sångduell på xboxen. Glömt vad det heter, men ibland kom jag ihåg att skaka micken och fick miljonpoäng. På de låtar ingen av oss nånsin hört, till exempel en gitarrig låt om Delilah, så vann jag bara med nöd och näppe, om vi bägge kunde låten vann jag dubbelt eller tiofalt. Jag hade jättekul och blev alldeles uppjagad. Jag har lite för stark tävlingsådra. Och är inte van vid att det hettar till i blodådrorna. Svårt för mig att bibehålla mitt lugn.
Sen fick vi Icas buffetidning idag och på baksidan gjorde Ving reklam för 1200:- rabatt till Sicilien och jag började såklart fantisera. Jag vill så gärna få lite bättre dygnsrytm så att jag kunde åka nånstans. Inte jättekul att vakna till middagen och sen sitta ensam på ett hotell hela natten. Ensam om att vara vaken i alla fall. För nej, jag är inte i form för att tillbringa nätterna med techomusik och fulla tonåringar.
I gårdagens Mitt i Haninge stod det om hur dyra stockholmarnas benbrott under sportlovsveckan i Åre är för kommunen. Minns tillbaka till den gången jag fick min skida i bakhuvudet och fick åka skoter nerför Sälenfjället för att sy. Jag saknar att vara normal. Jag är inte olycklig med mitt liv, men saknaden finns där. Så många gånger har jag sagt till mig själv att släppa ut sorgen så går den över. Men det går kanske aldrig över? Man kanske lever med sorgen som kamrat resten av livet?
På samma gång som jag, åtminstone nuförtiden, känner dåligt samvete för att jag pratar om sorg. Min man lever ju fortfarande.
Fast det är ju ingen tävling. Just det är rätt svårt för mig att komma ihåg. Dessa gener, denna fostran. Vilken tur ändå att jag blev så bra på alla andra sätt ;)
Jag kommer förresten inte ihåg om jag vägde mig igår morse. Tror jag gjorde det och att jag hade gått ner ett kilo.
Mådde rätt illa igår, och trots att Mikaels middag luktade gott när jag gick upp fick jag bara ner ett par tuggor. Inget fel på maten, men kände bara som att allt var fel. Åt ett par skivor hushållsost för att om möjligt få igång matlusten, men jag fick nästan kväljningar av det också. Så skumt! Illamående och matvägran är typiska övertrasseringssymptom för mig, så det var inte konstigt att jag inte kunde äta dagen efter att jag tagit kometen till mamma och pappa.
Idag däremot, åt jag två portioner! Och hade det funnits rester nu så hade jag gladeligen ätit dem också. Receptet heter mangokyckling och var så perfekt. Dock använde jag bara skedar till mätningen, inte mått, så jag vet inte mer än att vi åt upp halva röran till två stora kycklingbröstfileer. Och att jag tog 1/2-1 tsk sambal istället för 1/2 msk (om man gör halva), plus att jag hade mer curry och dessutom jordnötter i. Gött med olika tuggmotstånd.
Vet inte om mango chutney är LCHF, antar att det inte är det, men det var inte så illa att Mikael vägrade köpa burken i alla fall.
Vi gillade bägge att det var lite starkt, men på ett ovanligt sätt. Jag som tog lite gräddfil på min sallad fick en perfekt kombination smaker och styrka.
Kyckling med mangotäcke
1 kg kycklingfilé skuren i bitar
1 röd paprika
3 dl grädde
1 dl mango chutney
1 msk (knappt) sambal oelek
1 vitlöksklyfta, pressad
2 tsk curry
1 tsk salt
2 dl riven ost
Salt, peppar
Stek kycklingen, salta, peppra. Lägg i ugnsform. Skiva paprikan, lägg på. Vispa grädden lätt, rör i chutney, sambal, vitlök, curry, salt, riven ost. Bred över. Gratinera i 225 grader i 20 min.
Ofta blir ju saker inte lika bra som man förväntar sig om man har orealistiska förväntningar, och det hade jag helt klart på den här rätten. Men med de tidigare varningarna jag läst om att det var gott men för starkt, så justerade vi och jag är hur matglad som helst idag!
Blondinbella säger att hon inte är det, Underbara Clara undrar inte på att hon är det. Hit å dit, har man blivit sexuellt trakasserad så blir man det (Clara) eller inte (Bella).
Mina sexuella trakasserier kan räknas på ena handens fingrar. När jag gick på högstadiet la Anders sin hand där mina bröst borde suttit och sa: Du har ju inga. Sen fortsatte det med två pressade lingon på en bräda och lite sånt.
Sen var det nån full kille på danmarksfärjan som tafatt försökte få tag på min rumpa på dansgolvet. Men de få gånger jag var på diskotek inne i Göteborg med mina klasskompisar var det inte ens nån som uppförde sig osedligt mot mig. Hade en kille på jobbet som gick på för högt varv hela han, och till slut lärde jag mig säga rent ut att hans inviter och beundran inte var välkomna. Ibland måste man sluta insinuera och säga rent ut. Men jag var bara 20 nåt, nu hade jag varit smartare. Och så var det en man på bussen i Borås som -- trots fru och barn bredvid sig -- stirrade och sa Nice tits. Den blusen gav jag faktiskt bort.
Men jag kände aldrig att de här småsakerna gjorde mig smutsig. Jag var snarare irriterad på dessa puckon, som försökte dra ner mig till sin värld. Det lyckades de såklart inte med. Fast blusen kanske var ett nederlag?
Så varför skulle jag ha anledning att vara feminist? Män är inte i allmänhet våldtäktsverkare och pervon. Det är lika dåligt att se ner på män som att se ner på kvinnor.
Ordet feminist kanske betyder för många saker.
Jag är för lika rättigheter, lön osv. Är inte för stadgad kvotering, varken på jobbet eller med barnen. Jag tycker inte att män är dåliga. Jag tycker inte kvinnor är dåliga. Jag tycker inte samhället är dåligt.
Jag tycker också att det verkar som om man med sitt eget beteende kan minska antalet sexuella övertramp. Inte minimera dem totalt, konstiga undantag är en annan sak. Den vettiga gränsen för kläder tycker jag går nånstans mellan burka och bikini. Varför är det en brandfackla att säga att man ska klä på sig lite? Det är inte värre än att inte sätta ut bilder på sina barn på nätet, eller inte vifta med plånboken på centralstationen. Frihet är inte gratis.
Nej, jag är inte feminist. Men jag är inte maskulist heller, inte ens rasist, fascist, nazist eller socialist. Jag tror på personligt ansvar och på tanken att vi faktiskt är fria att välja. Men jag tror inte på frihet från konsekvenser. Livet händer, det är faktiskt smart att utvecklas och anpassa sig. Man kan fortfarande vara sann och trogen mot sig själv.
Och inget kön är bättre eller sämre än det andra, lika väl som raser eller vad det heter inte heller är sämre eller bättre. På detaljnivå finns det variationer, men att vi är olika betyder inte att vi har olika värde.
I september i år firar (nja) jag 20-årsjubileum med ME. Jag minns när jag hade varit sjuk två år och tyckte det var det värsta och längsta jag nånsin hört talas om. Då hade jag också bara en handfull symptom eller två, och kunde läsa, duscha, resa, plugga, jobba, även om jag var mycket tröttare än mitt friska jag.
Mycket har hänt på 20 år, med sjukdomsförlopp och med mig personligen.
Och trots att jag inte gärna vill just fira att jag varit sjuk så länge, är det å andra sidan verkligen något att fira, det att jag fortfarande inte är arg och bitter för jämnan, att jag tror på mitt personliga värde trots att jag knappt klarar av att vara duktig på en endaste sak längre. Att det trots bakbundna händer ändå känns som att det är jag som styr det här skeppet. Och att jag leder över ME:n, för jag är glad!
Jag har funderat mycket på vad jag ska göra. För tio-femton år sen hade jag gärna gett några friska kompisar sömnmedel, influensa och bett dem vara vakna några dar och dessutom producera nåt intelligent. Men jag har inte det behovet längre. De som tror att detta är som att vara lite trött orkar jag inte bry mig om, och mina närmaste vet precis hur dålig jag är och upprättelse är inte heller nåt behov. (Säger jag i alla fall ända tills Danderyd tar bort min diagnos om de väljer att tolka min antydan till sömnapné som en diagnos som utesluter ME. Man kan såklart ha båda, och det är bara i typ 6 av dessa 20 åren som jag har varit så tjock att jag ens har kunnat ha de problemen. Jag tror i alla fall inte en smal person får sömnapné.)
Så vad har jag för behov som skulle kännas som värda att fira och uppfylla?
Jag har inte kunnat resa på några år och det vore underbart att åka nånstans i september med Mikael och bada och äta färdig mat och orka läsa i solstolen, givetvis under stort parasoll. Det vore riktigt härligt.
Men min man har inget med sjukdomen att göra, honom älskar jag ju bara. "Bara"...
En resa med mina ME-vänner, nu snackar vi dröm!!!
Men det är så orimligt att jag blir alldeles full i skratt. Vi orkar inte ens åka till Arlanda.
Jag behöver nog tänka vidare. Har ni några bra förslag? Eller dåliga? Jag lär inte märka skillnad, så kör.
En norsk vid namn Wyller har "forskat" på ME. Han hittade sina 120 patienter genom att ställa det enda kravet svår trötthet i mer än tre månader.
För er som inte är insatta finns det olika diagnoskriterier för ME/CFS. De allra bredaste kallas Fukuda. De har fått mycket kritik eftersom de är som en för stor tratt och släpper igenom allt möjligt som inte alls är ME/CFS. Fatigue är också ett av huvudsymptomen vid cancer, MS, depression med mera. Det finns en bättre kriteriesamling som de flesta biomedicinska forskare, läkare och patienter föredrar. Men om det handlar inte detta inlägg. Kom ihåg, norrmannen forskar på ME, hittar 120 "patienter" till studien.
Endast 73% av dem lyckades komma igenom Fukuda-tratten, den som är FÖR VID!
Alltså, idag har jag inget som helst tålamod med sån skit. Får folk hitta på vad som helst och kalla det vetenskap, så länge det passar deras egna teorier? Tydligen.
Jag har också hört talas om en ny diagnos från Danmark. Jag minns inte namnet, men den hette nåt i stil med CSDS, Complete Somatic Denial Syndrome. Drabbar främst enkelspåriga psykiatrer men kan även innebära livsfara för verkligt sjuka människor. Vi får väl se om den kommer med i WHO:s lista över sjukdomar 2017...
När jag låg i sängen lät det som ett tjejgäng gick förbi. Sen ringde det på dörren, och jag hörde dem fråga efter Anja. På med morgonrocken, glöm att jag inte har tvättat håret på tre dar och att min figur kommer mindre till sin rätt utan behå, ahem. Det var sex småtjejer med medelålder 12 år, som hade bakat pizza i kyrkan och ville ge det till mig. Först trodde jag det var folk från min egen församling här i Västerhaninge, kände eventuellt igen en eller två av dem. Min kusin är ansvarig för ungdomsverksamheten här i Vh, och jag tänkte att det var hon som låg bakom det. Men att jag inte kände igen tjejerna var lite pinsamt. Men Mikael hade varit i kapellet av annan anledning idag och sa att det var hundra tjejer där från hela Stockholm för en alla hjärtans-aktivitet. Det var så söta och fnissiga när de kom, och säkert så uppfyllda av sitt eget fnissande och den lite läskiga men roliga uppgiften att ge pizza till en tant de inte känner, nu tappade jag bort mig, ja, så att de inte tänkte på mitt hår såklart. De ville nästan inte gå och jag försökte komma på fler sätt att berömma dem. Jag är nu proppmätt och lite rörd och väldigt glad. Jag åt fast det var mjöl, och magen känns som en stenkista. En tacksam stenkista.
Mikael åt ingen pizza, han är mer trofast än jag, och eftersom vi ska till mamma och pappa på middag imorgon visste jag att vi hade fått för mycket. Jag beslöt mig för att ringa på hos grannen, trots att jag är så asocial och tycker sånt är jobbigt. På deras infart stod min före detta svägerskas bil, men vi är inte ovänner så jag ringde bara på. Liten flätprinsessa öppnade och gjorde stora ögon åt pizza. Sen kom mamma och jag förklarade. Jag dog inte ens.
Men nu har jag övervunnit mig själv så mycket att jag måste vila på soffan.
Jag var ju så uppåt häromdagen när jag både duschade och bytte lakan och ändå mådde bra. Sen dess har jag fått betala. Sovit dåligt och för lite, bara orkat gå fram å tillbaka mellan kök, toa och soffa, och idag mått illa i några timmar (nej, jag är inte gravid och det behöver ni aldrig fråga igen). Efter migränanfall (inget samband). Och så blev jag alldeles allergisk av tio hallon, kanske har jag fått för mycket av allt möjligt, jag har ju ätit allt för att jag verkar tåla det nu. Men tydligt att allergierna blir värre när allt annat blir värre. Ska inte kalla det för allergier, det är bara överkänslighet som kommer och går.
Men jag har i alla fall haft en dryg vecka utan migrän! Det är fantastiska nyheter. Och det anfallet jag hade idag var rätt milt och började igår, när det inte var värre än att jag klarade mig på bara Alvedon.
Nån på Facebook sa att det är fullmåne. Det skulle i så fall förklara varför jag sovit dåligt. Var ju annars rädd att min lucky streak med fungerande sömnmedel var över. Men så ska jag inte tänka. Jag har i alla fall varit trött sen klockan tio. Men jag vet av erfarenhet att det inte räcker med att vara trött för att få sova. Men nu är klockan snart tre, då tänker jag ge upp för idag. Det kan gå.
Annars är det inte hela världen om jag ligger i sängen och lipar av trötthet inatt också.
Jag har ju i alla fall teal i vardagsrummet. Och en egen Mikael.
P.S. Imorgon (idag) är det alla hjärtans dag. Jag hade tänkt skriva kärleksord, eller ja, skäl till att jag älskar honom, på postitlappar som jag skulle sätta överallt i lägenheten, men jag har inte ens orkat det. EN lapp ska jag nog dock klara av. Världens minst bortskämda man, får en lapp på kärleksdagen... Han har i o f s inte hängt med i datumen på sistone och trodde det var nästa vecka. Vi kan ju låtsas att det är det!
För cirka fem sekunder sen lästa jag ett blogginlägg om bra mat och jag trodde jag skulle komma ihåg källan tills jag kom hit. Det gjorde jag alltså inte. Men de tre tipsen på vad man ska äta kommer jag ihåg:
Om maten innehåller något du inte kan uttala, ät den inte.
Om maten innehåller fler än fem ingredienser, ät den inte. Köp den inte, antar jag att de menar.
Och den här var ny för mig: Om maten aldrig ruttnar, ät den inte.
Vi åt krämig champinjonsoppa med frikadeller i till middag. Den var inte rutten idag men förmodligen om en vecka. Görkul test. Kan funka på barn?
Tydligen var han med den pajade skidan ryss, Anton Gafarov, men den som kom med en ny skida till honom var kanadensiske tränaren Justin Wadsworth. Han lär ha sagt: I wanted him to have dignity as he crossed the finish line.
Minsann, historien rymmer inte bara en hjälte, utan två.
Idag när jag låg i sängen och inte hade gått upp än planerade jag att duscha och byta lakan. En av dem räcker gott, så jag visste att det var en glädjekalkyl.
Men nu sitter jag (jag har börjat resa på mig lite etappvis) i soffan och har både duschat, bytt lakan och till och med matat tvättmaskinen ett par gånger! Vi får passa på när den är på humör. Den verkar fungera så länge man bara kör den halvfull på 40 grader syntet.
Kan dessutom meddela att jag gick upp 400g förra veckan, men då hade jag också ätit CHIPS till och med. Men jag är på späkning nu igen, chipsen undanstoppade, out of sight, out of mind. Fast jag är ändå på -10 kg och mina ringar är lagom igen.
Så mycket goda nyheter, hörrni. Ovanpå det är Mikael dessutom bättre i ryggen.
Jag såg nåt i nån tidning igår om en trasig skida, och idag tittade jag med ett halvt öga på sprint. Och jag har SÅN tur att jag plötsligt får se en smal man som åker helt ensam, och ena skidspetsen, eller tre decimeter av framskidan, flärpar lite skumt. Sen fattar jag att det är han med den brutna skidan! Han kommer upp för en backe, eller stakar sig vigt fram med stor ansträngning kan jag tänka, och jag blir glad att han får en paus i nerförsbacken. Jag är ganska bra på att sympatisera när nån sliter fysiskt. Men så händer nåt och han ramlar och träbitarna flyger och nån svart remsa som jag gissar ska sitta under eller på sidan av skidan, far runt som krullat presentsnöre. Då springer nån fram med en ny skida till honom. Tyvärr har jag inget ljud på teven och kommer inte att tänka på att sätta på det heller, men de klipper in publikbilder och jag hoppas så att de kompar honom med triumferande hejarop när han går i mål. Jag trodde man bröt om man bröt av skidan (höhö). Tycker det är så coolt att han inte gav sig fast han rimligtvis skulle komma sist i hela tävlingen. Och dessutom är det så underbart att jag, som ännu inte har tittat mer än totalt fem minuter på OS, fick se just detta megainspirerande ögonblick. Sport kanske inte är så tokigt ändå.
(Men de där vita genomskinliga dräkterna är inte okej. Den designern får underkänt.)
Alice Babs har också dött. Jag visste i alla fall att hon levde.
Jag vet att jag inte påverkar det, men det känns i alla fall bättre att få veta att nån som lever är död, än att inte veta om att de levde.
Fast allt trassel med söta Alice och hennes demens och bråk i TV var väl inte ett så roligt eftermäle.
Men sjunga, det kunde hon. Änglakören har fått ny solist.
Läste en notis i Expressen att Shirley Temple är död.
Jag visste inte ens att hon levde.
Så konstigt det blev.
Mikael har i nåt sammanhang hört -- och citerar gärna -- att man uppfostrar hundar, barn och äkta män på samma vis; med consistency.
Jag förstår att nedanstående är ett skämt, men på samma gång tycker jag att det är djupt tragiskt att ljuga för ett barn. Jag har ju hakat upp mig på att min mamma sa att det är förbjudet enligt lag att cykla med träskor. Hedvig (hon med Sten-Åke Cederhök var det väl på taket och som gjorde inspirerande cykelkonster) hade kanske träskor, det är så jag minns det i a f. Jag var ändå i nio-årsåldern och det var ju inte så att min världsbild rasade p g a den lögnen (men ni hör att jag fortfarande är fast i denna oförrätt; förlåt mamma, jag tror säkert du var desperat.) Men att ha så poor parenting skills att man får ljuga för ett blöjbarn?! Jag vet att jag å ena sidan är lyckligt ovetande om föräldraskapets utmaningar, men kan det verkligen krävas lögner? Jag kan inte tro det. Barn har inte rätt att vara uppe sent fast föräldrarna är det, vad är det för fel på att lära barn det?
Ibland kan nog både anskaffning av hundar, barn och äkta män vara förhastad. Håll i plånböckerna, preventivmedlen och förlovningsringarna. Fast inte i den ordningen heller.
Fick besked om mina tre hudförändringar idag och de är godartade. Jag var inte orolig precis, men jag är ändå glad nu för att nån har tittat på mig och tagit bort och analyserat de skumma grejerna.
Det är rätt skönt att inte ha cancer. Det ska jag njuta av!
Jag är ju varken tonåring eller ens ung vuxen längre. Detta märktes tydligt igår när jag såg en sån snygg kille. Fin hållning, inte mager men in shape, fina breda axlar, gråvitt skägg i vårdad form. Kläderna satt bra på kroppen och han hjälpte en tant att push betyder tryck så kommer det vatten.
Så där han stod precis bredvid vårt bord tyckte jag att det var en försynens skickelse att jag fått syn på detta vackra exemplar.
Sen började jag försöka gissa hur gammal han var. 50 i alla fall, kanske troligtvis ännu mer, uppemot 60. Är det såna "killar" jag tycker är snygga?!?! Clooney i all ära, men det här var ju verkligheten!
Men sen såg jag honom vid hans bord. Han satt med nån med meterlånga ben i tajta skinnbyxor, svart kavaj och låååångt, överblekt hår i stripor. Hon såg 10-20 år yngre ut än han. Och de tittade knappt på varandra, utan lekte med telefonen och paddorna. Då tappade jag lite respekten för dem. De kan ju visserligen vara annat än partners och ville hellre kolla mail än prata. Men om de var partners så var det nåt i den bilden som avskräckte mig.
Då vill jag mycket hellre ha min man i bleknad fjällrävengrön jacka från 80-talet. Med lite mage (det som är kvar efter viktnedgången) och som kör runt mig i rullstol trots att han själv är skadad både här och där.
Jag tar honom före snyggingen åtta av veckans dagar. Åtta!!
När man är och handlar saker kan det vara svårt eller faktiskt omöjligt att minnas färger i huvudet. Det är nåt med hjärnan och att man faktiskt inte kan minnas nyanser med hur stor säkerhet som helst.
Till exempel ville jag i 2000-talets början måla mitt sovrum beige (det var på den gamla goda tiden innan beige var i var mans hem med olika kaffesmak. Och nu är lattehem en förolämpning, närmast). Jag trodde att jag skulle känna igen färgen när jag såg den, men vis av Ellens två erfarenheter i deras lägenhet i Borås (en beige vägg fick plötsligt en rosa framtoning och när Rob skulle måla över en fläck på vit tapet med vit färg så blev det gulnat papper-beige) så har jag lärt mig att man inte ska lita på sitt öga, hur otroligt det än låter att man inte har rätt.
I sovrummet gjorde jag helt enkelt så att jag tog några tapetprover som såg i mitt tycke rätt likadana ut. Dem satte jag på väggen och glodde på i en vecka, morgon (nåja), middag, kväll. Sen tror jag att jag bestämde mig för en, men att måla ist f tapetsera och då gick vi med tapeten till Beckers och blandade till en exakt färg. Man får också hitta flera färgprovskort, inte bara hitta en beige som ser lik ut, utan hållna bredvid varandra ska de helst vara en fortsättning av varandra. Inga toner av andra färger i, det kommer se värre ut på tapeten! Jag fick i alla fall målat över min fina gula tapet som jag dock was over like the 80:s. Och jag var så nöjd med färgen resten av tiden jag bodde där.
Så färger är svårt. Det kanske ni visste. Man kan ha två föremål i minnet, som man tror har samma färg, och nu är jag tillbaka i nutid igen och snackar teal, och så är den ena ljusturkos, illturkos, skogsgrön i jämförelse.
Funderade om jag skulle släpa med mig ett kuddfodral, eller nagellacket jag fick av Geten. Men så kom jag på vad jag gjort i många år men glömt av.
Man går till en måleriaffär. Och så snor man helt enkelt några såna där fina Beckers-färgkartor, och så jämför man. Inte tror att man har hittat en, utan fortsätt bläddra och hitta några fler som är lika och några lite olika. Du lär dig mycket om en färgs nyans genom att jämföra den med en hel del andra. Jag brukar säga att vissa färger är blandade med mjölk och andra med vatten. Det är inte sant, men det är mitt sätt att sätta ord på olika kvaliteter.
När du då har hittat kortet där både ytterdörren och de nya kuddfodralen är med, då är det den ultimata teal-färgen för sitt hem.
Och trots att jag då noterade att pläden var mer petrol än teal, så tyckte vi att exakt är tråkigt och nära nog ger liv. Nära nog som inte skär sig, alltså!
Så tänk målerifirma, ta några färgprovskort, börja jämföra, och SKRIV SEN på baksidan vad olika saker är. Vi hade fyra kort med oss, skulle haft mörkt trä också. Soffan, väggarna i hela lägenheten är olika intensiva beige färger med guld i, sen har vi två offwhite fåtöljer och en grå (nu har de en cerise strandmoen och jag vill att hela mitt liv ska se ut som den...) och sen vår tealfärgade ytterdörr och kuddfodral som inte kunde matcha varandra bättre ifall de försökte.
Sorry, jag är lite trött och detta hade hunnit sägas på runt tio ord.
Färgnyanser är svårgissade. Matcha hemmafärgerna med färgprovskorten; ta med facit!
Kan jag vinna nåt på detta kloka shoppingtips eller egentligen färgmatchningstips?
Ni som känner för att belöna denna utpräglade entreprenörsanda kan kontakta min man. Han har tel 070-DE TRODDE DU LA INTE.
Nu börjar jag bli omyndig.
Hoppas vi ses igen!!
Jag fastnade på Fejan (gå aldrig dit när du bestämt dig för att gå och sova) och ni anar inte vad jag hör nu.
FÅGELKVITTER!!
Hade glömt hur illa jag tycker om det. När jag hade min värsta insomniperiod för sex (?) år sen innan jag fick ordentligt med medicin, så fick jag en lång cd med skogsljud. Fågelkvitter irriterar mig sen dess. Det var så deppigt när cd:n var slut och man inte var närmare sömnen. Och nu är det likadant fast i verkligheten, för att fåglarna stressar mig. Är det redan morgon?! tänker jag incredulously och blir deppig och stressad på samma gång.
Jag vet, jag är ond. Att avsky fågelkvitter är väl som att avsky hundvalpar och bebisar.
Men ni kan väl kvittra för nån som uppskattar det.
Eller, ska jag lära mig att inte bli stressad av ljudet?
Imorgon. Kanske imorgon.
Jag kan ju vända på saken och slå mig för bröstet att jag är uppe med tuppen. Jag är som folk på andra sidan datumgränsen; mitt idag är ditt imorgon.
Min snälle man tyckte inte vi skulle ställa in ikeaturen bara för att hans korsband gått av och att han har ryggskott. Så han körde runt mig i rullstol, hämtade mat åt mig medan jag satt och väntade (spätta och jag åt POTATIS till! Och chokladmousse som enligt hemsidan inte hade några förbjudna ingredienser; ja, det hade jag kollat upp i förväg...), packade in i bilen, lämnade tillbaka rullstolen med mera, med mera. Det är inte så roligt att klaga jämt på hur jag mår när han inte säger ett pip om att han har ont.
Pläden Gurli var mer petrol än teal, men vi köpte den ändå. Och vi fick med oss mattan, på mitt ena fotstöd :)
Nu har jag varit igång så mycket/länge att jag har minnesluckor från i morse. Men jag behöver inte veta om jag tvättade håret idag, jag kan bara tvätta det när det ser ut som att det behövs nästa gång. Så spontan och okontrollerad kan jag vara!
Igår hade jag förresten -- när jag var en fem-tio minuter från att somna kom jag senare på -- gått upp och stekt en banan (med en tesked sirap på!!!) och vispat grädde till. Jag hade ingen som helst aning om det förrän jag hade letat i sovrummet efter en tidning som jag vet att jag tog med mig till sängen. Tydligen hade jag suttit vid matbordet med min banan och läst tidning. Fast det kunde vara värre, jag har inte spillt på nåt, inte köpt nåt, och inte skrivit nåt tokigt. Lite nattlig sirap är väl smällar man får ta. Och lite onödigt letande.
Läste på Facebook, som väl är lika pålitligt som Wikipedia eller rentav "Internet", att man får äta 2x7,5 mg zolpidem utan "tillstånd". Jag tar nån gång ibland, när insomnin är extra svår och jag inte somnat på fyra timmar trots fyra sorters sömnmedicin, 10+5 mg på ett dygn och min läkare verkar rädd att bli anmäld för knarkförsäljning allra minst. Markerar stort Får ej överdoseras!!! och skriver bara ut ett piller om dan, inga extra för när det är kris. Men när jag var på sömnlabb tog jag 2x10 och överläkaren där fick inte hicka utan skrev istället ut ytterligare en medicin. Det är ju inte som att jag tar högre doser på skoj, eller ens lättvindigt. Härom natten låg jag och blundade tålmodigt i två timmar utan att springa upp och ta fler droooooger. Fast en natt med dålig sömn gör det ännu svårare att somna nästa natt, förutom att jag går från att på kass till pest. Som jag alltid säger, sömnbrist är en tortyrmetod! Jaja, måste kolla efter i fass om det där med 2x7,5 verkligen stämmer.
Hur som helst märker jag att jag blev deppig (tillfälligt! Jag är fortfarande glad för utflykten och inköpen) av några sorgliga saker på Fejan som jag inte orkade med ikväll. Inga ovanligheter, jag tålde det bara inte ikväll. Jag är inte lagd åt ångesthållet men det känns lite panikartat att bli dålig efter att ha blivit körd runt en våning på Ikea. Som jag har legat på soffan i tre far för att förbereda mig för. Om jag inte kan göra mina små, planerade utflykter mer -- jag blev ju dålig av det lilla hos m&p i söndags också -- så blir jag lite nervös. Att vara helt husbunden är ytterligare ett steg neråt, och jag vet inte om allt är mitt fel för att jag inte tar det nog lugnt, eller att sjukdomen drar åt det håll den själv vill. Dessutom vet jag inte vilket jag vill, för inga av dem är lätta att hantera. Ska se om jag ska lägga energi och pengar på psykolog. Jag kanske behöver det. Vill _egentligen_ att nån som är duktig på ME ska analysera mitt sjukdomsförlopp och mitt nuvarande tillstånd och säga om jag måste vila ännu mer eller om försämringen är och alltid har varit oundviklig. Då kunde jag tro på det ena eller andra och hantera det. Nu försöker jag att inte tänka på det för att jag inte kommer fram till nåt svar. Men man -- jag -- har väldigt svårt för open-ended issues. Ska se om Mikael kanske har nåt klokt att säga om detta imorgon. Fast förresten ska jag ju inte tro på allt (depp) jag säger till mig själv på natten!!!
Nu ska jag i alla fall börja min sömnrutiner. Har bestämt mig för att försöka ha nån känsla av kontroll över sömnen. Vanor hjälper känslan eller kanske illusionen av makt, och jag kan på så vis tänka mer okomplicerat om min sömn, vilket borde hjälpa den nojiga biten av det hela.
Och man kanske inte, mitt i natten eller nån annan gång, ska använda det nedsättande "nojor" om vissa i stor mån berättigade rädslor inför min alldeles värdelösa sömn. Men jag sover ändå, och dåligt är bättre än många. Så jag reder mig.
Gonatt, verkligen!
Jag är ju inte bortskämd med män, med tanke på att jag var närmare fyrtio än trettio när jag gifte mig menar jag. Och därför har väl den man som varit närmast mig i livet varit min pappa.
Så allt som min man gör "bättre" än min pappa blir jag helt lycksalig över. Därmed INTE sagt att min pappa är ett dåligt exemplar utan helt tvärtom.
I bilen hem från mamma och pappa i söndags (det tar två minuter och är bara en rondell emellan så man får skynda sig om man ska fråga nåt medan de sitter fast!) sa jag att jag skulle bli väldigt glad för ett ikeabesök och undrade om han kunde tänka sig det i veckan.
Alltså, karln är ju vältränad, för han svarade nåt så underbart som Gärna!
Han undrade dock lite om jag hade några planer på att köpa nåt, eftersom vårt hem snarare är överbelamrat än i behov av prylar. Jag svävade lite på målet och sa att jag har hittat en matta till vardagsrummet som jag gillar. Vi har faktiskt varit utan sen jag minns inte när. Men jag ska ju "teala upp" saker och ting i vardagsrummet. Jag sa dock inte nåt om att jag har ca 200 grejer i Ikeas digitala inköpslista. Jag har börjat ta bort en del idag, som nytt soffbord (där försvann fyra grejer) och ny matsalsgrupp (där försvann ett gäng tusen kronor!). Sånt behöver vi inte, bara att jag har lite ADHD när
det gäller inredning och gärna vill göra om. Dessutom finns det tio olika korgar, bara för att jag ska kolla måtten på hatthyllan och se om några passar bättre. Och tio tyger, fast det i princip bara ett som är på tapeten. Det fylls på oerhört fort, och så värmeljus och servetter, och så är man uppe på tvåsiffrigt. Imorgon ska det röjas seriöst i listan.
Just nu drömmer jag annars om att min bror i USA skulle flytta hit och inte ta med sig några möbler, så jag skulle få skaffa allt till hemmet. Billigt såklart, det är ju lite av en sport, men barnvänligt är inte fullt lika kul faktiskt. Men pojkrummet skulle få gå i grått och gult och ha en elefanttavla (ska se om jag klarar att lägga in bilden eller länka) från Ikea på väggen. Jo, lite roligt är till och med barnrummen! Dessutom tänker jag mig att de ska bo i vårt område, gärna på ropavstånd, så att jag kunde _gå_ dit. Ojojoj. Hur ska jag tvinga hit mina syskon till Ribby allé? Jag skulle gärna ha allihopa här. Och jag sitter inte och håller på nån hemlighet om att Johan och de ska flytta hit, det är bara jag som drömmer.
Jag får egentligen inte skriva nånting på telefonen när jag har tagit stilnoctpåverkan, för jag kan hitta på vilka tokigheter som helst. Så det är bäst att jag slutar nu. Men jag vill gärna påminna om att det som var huvudtemat i det här blogginlägget var att min man gjorde mig till världens lyckligaste kvinna när han sa att vi _gärna_ kan åka till ikea.
Han har det så bra som har mig, så beundrande och tacksam. Nä, nu talar kanske stilnocten :)
Samma foto men från en annan sajt. Det kanske går nu. Jag lyckas pinka den och dela den på alla möjliga sätt, men inte spara den på telefonen. Jag vet nog hur man hade sparat den på datorn, men jag hoppas att detta funkar. Annars är det inte värre än att ni får tänka er ett fint brunt gethövve med en leende mun!
http://themetapicture.com/photogenic-goat/
Som utlovat, en glad get för att göra er på bättre humör efter mitt depparinlägg igår.
Nytt blod | De Bortgjemte http://feedly.com/k/1ahinZp
En norsk journalist, Jörgen Jelstad, skriver i sin blogg, De bortgjemte, om världens främsta virusjägare, Ian Lipkin, och hans ME-forskning. Redan på 90-talet hade han med en svensk forskare vederlagt att ME var psykiskt genom sina fynd. Och han fortsätter gräva.
Jag skulle gå så långt som att säga att alla som forskar biomedicinskt på ME håller med om att sjukdomen är fysisk, och syns i spinalvätskan, i blodet, i hjärnan mm.
Å andra sidan har vi två danska läkare, som vidhåller att ME är en psykisk sjukdom. De har vad jag hört inte mycket erfarenhet av ME-sjuka, men de har utarbetat en ny sjukdom som de kallar för Bodily Discomfort Disorder. Under det namnet lägger de ME, fibromyalgi och några sjukdomar till som man inte har förklaring till ännu i vetenskapen. ME, som WHO nu klassar som g93.3 under neurologiska sjukdomar, ska enligt dessa flyttas över till psykiska sjukdomar, trots vad all biomedicinsk forskning hittills bevisat om ME.
De två danska läkarna har dessutom en fantastisk bedrift på sitt samvete. För ett år sedan tvångsomhändertog de en svårt ME-sjuk kvinna, som inte bara var myndig och hade egen advokat, utan också avsagt sig dessa mäns behandling. Enligt psykteorin behandlar de nämligen ME med KBT-terapi, gradvis ökad träning och antidepressiv medicin. Det senaste jag hörde om Karina Hansen var att läkarna nu har börjat ge henne sensory stimulation terapi, dvs man tvingar henne att uppleva ljud- och synintryck, flyttar ut henne och gör annat våld på henne som de läkare som kan behandla så svårt sjuka vet faktiskt kan ta livet av patienten (Sophia Mirza i England är ett nästan identiskt exempel). När de tog Karina med våld från hennes hem ringde hon 26 samtal med mobilen innan batteriet dog, bl a till polisen. Till läkarna sa hon: Ni tar livet av mig. Under de tolv månader som hon legat tvånginlagd och blivit behandlad med diverse terapier, har hon blivit så mycket sämre att hon nu inte kan kommunicera eller känna igen anhöriga. Hennes föräldrar har visserligen inte fått träffa henne, men däremot en kusin eller liknande som Karina inte hade kontakt med före inläggningen. Karina har blivit påtvingad denna kontakt, förmodligen för att kusinen inte vet nåt om ME och inte kan vidmakthålla Karinas sjuka tankar.
Jag undrar hur mycket sämre hon ska behöva bli. Kommer läkarna ens inse att de har fel om hon dör? Och det där med läkareden, att först är att inte skada, har de helt tappat det? Och att omyndigförklara en person som både kan rösta och förstå avancerade argument, för att de nekar till fakta att ME är en fysisk sjukdom? Det är så bisarrt och tragiskt. Att dessa två läkare nu vill hitta på en ny psykisk sjukdom skrämmer mig också. Det har redan gjorts tester som visar att KBT inte hjälper mot ME men inte gör det sämre. GET däremot gjorde 80% av ME-patienterna lite eller mycket sjukare. Det kanske fungerar på utbrända eller deprimerade, men det är ju fullkomligt ovetenskapligt att slå ihop vitt skilda sjukdomar med bara ett symptom gemensamt, trötthet, och tro att den kan behandlas likadant. Att det mest framträdande och handikappade symptomet vid ME inte ens är trötthet utan ansträngningutlöst försämring (post-exertional neuroimmune exacerbation eller PENE), som också är fysiskt påvisbart och mätbart i jämförelse med både friska och sjuka med andra diagnoser, är något som dessa danskar väljer att inte tro på.
Om danskarnas nya sjukdom suger upp ME m fl under den psykiska gruppen sjukdomar, vad skulle hända med den biomedicinska forskningen i världen? Vad skulle hända med vård av ME-patienter? Skulle de tvingas på psykofarmaka istället för symptomlindring? Det är väldigt skrämmande för mig.
Dessyttermera pågår i USA en enmiljonersdollar-undersökning inför nya diagnoskriterier för ME. Detta trots att ett rätt respektingivande antal av USA:s främsta ME-läkare och forskare gemensamt skrivit ett brev och vädjat om att kriteriebeskrivningen från 2003, Canadian Consensus Criteria, ska användas och pengarna istället ska gå till biomedicinsk forskning, som får bara $4-5 miljoner om året. Men hjulet ska envist uppfinnas igen, dessutom av en grupp människor där bara hälften över huvud taget har någon erfarenhet av ME. Detta kan också sluta i katastrof, kanske inte ens om det vill sig illa. Det skulle påverka läget för forskning och vård över hela världen till det sämre.
På 80-talet fanns en stor summa pengar som var öronmärkta åt ME-forskning i USA. Men så kom aids. Och aids var förr en dödsdom, men ME är fortfarande lika med livstids fängelse.
Idag har jag bokstavligen bara klätt på mig, gått till och från bilen och åkt till mamma och pappa på andra sidan rondellen här utanför, suttit upp under middagen och sedan legat ner i soffan. Jag har så ont i benen att jag vill gråta, vilket jag låter bli eftersom jag också har migrän. När jag kom hem låg jag orörlig i soffan i sex timmar för att vila mig efter en sån lössläppt kväll.
Dessutom är jag en stark människa, född glad, och med en stark självkänsla. Men det är så svårt att leva med ME. Jag har alltid tyckt det, men inser att de första 16 åren var en barnlek jämfört med hur det är nu. ME är ingen psykisk sjukdom, men man blir helt klart psykiskt påverkad.
Och då har jag ändå bara mitt eget liv, min egen smärta och besvikelse och sorg att handskas med. Jag måste inte kämpa med myndigheter om försörjning och jag har visserligen en okunnig läkare, men nu börjar hon tro att jag vet vad jag talar om, och så finns ju alltid Anders Österberg till hands för bara 3000:- per besök. Plus en bilresa som jag måste vila upp mig i två veckor efter. Men min man förstår mig, och tror mig. Jag återgäldar tjänsten och tror att han har diabetes och behöver insulinsprutor. (Ingen ironisk skugga ska dock falla på min man. Han tror på att jag är sjuk och tycker inte jag latar mig eller känner efter för mycket. Men det känns absurt att man ska vara tacksam för att nån tror på att man är sjuk. Ingen väljer ju att misstro en diabetespatient och säga att de borde ta sig samman istället.)
Nej, idag känns det tufft. Det har gjort det lite för ofta på sistone. Än är det migränen som gör det, än är det sömnbristen som tredje dåliga natten i rad, efter nitton dåliga år, har kapat alla reserver av gott humör. Jag är less på detta och på mig själv när jag är sån här. Vill vara glad, le, skratta, skämta. Från soffan går bra, om jag måste. Men det är surt när hela min värld decimeras till att stå ut. Jag har inte lärt mig hur man gör det med stil och grace än.
Jag orkar inte ens ta fram länkar till det jag pratat om, Karina Hansen och USA-utredningen. Men så är det med en trött hjärna. Det här har tagit nog lång tid att skriva. Jag kände dock att det var viktigt. Jag orkar inte stå på barrikaderna, men det behövs verkligen för den här sjukdomen!
Tack för att ni lyssnade! <3
Det enda värre än folk som inte kan sluta prata om sina barn (men berätta gärna om era barn, dem har jag ingalunda fått nog av), måste väl vara folk som inte kan sluta prata om ANDRAS barn!
Så därför ska jag berätta en rolig sak, eller så är den rolig för att jag är faster till barnet ifråga, mycket troligt förresten.
Beth (min amerikanska svägerska) hade sin syster Jennifer på besök med sin dotter Tilly. Hon dyrkar marken som de äldre kusinerna Mia och Bella går på. Mia hade åkt med Jenny och Tilly i deras bil när de skulle på nån utflykt med alla ungarna. Jenny hittade på en lek: Säg nånting som börjar på F.
Tilly: Frog!
Jenny: Family!
Mia: Fennel!
Till saken hör dels att Beths största intresse är matlagning, halvitaliensk som hon är kan hon laga mat i två timmar, hjälp.
När jag läste detta var jag relativt nyvaken och kunde på en väldigt lång stund inte komma på vad fennel heter på svenska. Men när jag berättade historien för Mikael medan fläskfilén stod i ugnen och grönpepparsåsen stod på spisen, då kom jag på det direkt, fänkål. Men jag tror inte jag vet riktigt vad det är. En grönsak? Borde googla. Men nu när jag har större ordförråd än en femåring är jag inte så intresserad.
Apropå engelska och ålder. Mikael och jag fastnade vid middagsbordet med Spotify. Vilken underbar, salig blandning av låtar! Att kalla hans musiksmak eclectic är bara förnamnet. Vi lyssnade på the Boxer av s&g. Mikael kunde sjunga med i hela den berättande texten. Jag kände igen nån fras här och var, och så la la laj såklart. Vet inte när den kom ut, men på 70-talets början föddes jag.
Sen var det den där I'd rather be a hammer than a snail, som jag förstod den. Snail fanns i mitt ordförråd men inte nail, men hammer. Man ser verkligen i vilken ordning jag läst mig orden.
Och trots att Tarzan och Banarne sjunger på mitt modersmål, så hittade jag flera missuppfattningar, när de sjunger stockholmsslang som en liten göteborgsflicka inte förstår. Och polarn banarne, polarn banarne, polarn banarneeee, den förstod jag som coola banarne, för inte visste jag vad en polare var. Vi hittade fler ord som var stockholmska som jag inte begrep. Laja och sånt. Som vuxen fattar jag det, men inte som liten Mölndalsbo.
Det var också rätt stor skillnad på vilket årtiondes musik vi var mest hemma i.
Men jag sjöng både yesterday. Bridge over troubled water och lyssnade på fina klassiker som Händel, Hayden, Britten och Purcell, ja t o m svansjön och Solveig sang. Jag som är tävlingsmänniska tävlade med mig själv om att komma på vad det var för låt. Det var några skälvande sekunder varje gång. Och jag tyckte allting var drottningholmsmusiken. Till och med wasser musik, som jag själv spelat.
Det var en underbart rolig kväll vi fick tillsammans. Mycket bättre än Mello. Våga vägra Mello!! Jag orkade inte sitta upp så länge, men jag tänkte att nån gång måste jag visa i handling att jag sätter mitt förhållande med min man främst. Och jag är inte sjövild, hänger bara på en köksstol och skrålar vackert ikapp på Yesterday.
Jag är helt borta och minns inte alls vad detta inlägg skulle handla om. Jag börjar läsa från början så kanske jag får nåt hum om saken. Eller så slutar jag bara här, mitt i den nervkittlande upplö......
Jag är så glad att julgrejerna är borta. Eller nerplockade i alla fall.
Och den nya duken och ljusstakarna på köksbordet tycker jag mycket om. Vem bryr sig om det där med fållen.
Ser dessutom fram mot att byta soffkuddar osv i vardagsrummet och få in det där teal som jag längtar efter. Lite Ikea först, är lite upphakad på att allt måste bytas på samma gång. Längtar! Och jag är bra på att längta, tycker det är nästan lika bra som att njuta.
Så jag ska inte förstöra min fina stämning med att säga nåt surt om snön. Det ska jag inte.
Jag gick ner 2,5 kg första veckan i januari och skröt såklart om det här på bloggen. Sen dess har det blivit nåt halvkilo åt gången och inte så mycket att skryta om. Dessutom har Mikael en tårtbotten i skafferiet, han använde bara den ena på födelsedagen, och igår pratade han om att göra sig av med den och jag fick lite panik. Tårta är i normala fall inte nåt jag är galen i, men nu...
Det är tur att jag är så kraftlös, för jag kan inte garantera att jag inte hade gjort en tårta om jag hade orkat.
Blir så deppig av migrän, och så grymt sugen på kolhydrater. Idag har jag inte tagit ldn, ska se om migränen lättar. Om det inte gör det så kan jag i alla fall ta kodein imorgon. Jag kan inte höja ögonbrynen, så botoxen verkar i alla fall. Naprapaten gjorde som hon brukar, men det tog inte lika bra som vanligt. Surt om jag måste dit igen för 550:-. Tänk vad man får för 550:- på Paus konditori!!!!!
