Sämre först, sen bättre?

Igår var inget mot idag. Vaknade svettig och slut efter struliga drömmar och med taggtråd i halsen. Klädde på mig när jag orkade gå upp. Värmde en tallrik mat (tack mamma och pappa) åt Mikael och en åt mig. Fick slänga sista tuggan för jag mådde för tjyvtjockt. Låg på soffan helt orörlig. Snorar, har ont i halsen, svettas och fryser, mår superilla. Tvingade några timmar senare i mig en pannbiff och en tesked rödbetssallad (märker ni vilka fantastiska LCHF-mattips den här bloggen överflödar av?!). Mår verkligen skit. Allt roligt jag hade i jul och nyår känns inte värt detta för fem öre. Jag lovar, kanske, nästan, att späka mig fullkomligt från socker och sociala evenemang hela året bara detta går över. Jag mår så kasst när jag mår bra att det faktiskt blir snudd på outhärdligt när jag mår dåligt. Men vad gör man? Biter ihop -- nej, slappna av i käkarna -- och tänker på svältande barn?

Jag tror inte jag har vinterkräksjuka, det mår man nog inte bara illa av. Och jag har inte en utblommad förkylning heller. Alla mina symptom är vanliga vid ME-övertrassering. Men det känns i kroppen som att jag har både magsjuka och influensa men att immunförsvaret inte har släppt fram dem helt än. Och om jag faktiskt får det ena eller det andra så är det första gången på tio år som jag får nåt smittsamt (tacka svärmor för magsjukan och P för förkylningen?). Överaktivt immunförsvar är tydligen till och med värre än underaktivt. Det kan vara ett resultat av ldn, men är för tidigt att säga än. Jag har också varit väldigt rädd för att träffa folk som är sjuka, på annandan glömde jag helt av att akta mig. Så det kan vara smitta eller ME.

Så jag kanske är tacksam för detta.

Eller inte.

Hur som helst så blev detta en sjuk- och deppigblogg igen, fortare än kvickt. Surt för både mig och er!

Nästa vecka ska jag till hudspecialist och Botox. I normala fall är det för mycket på en vecka, och nu? Är väldigt dålig på att leva i nuet och inte oroa mig för framtiden. Ja, i vanliga fall är jag jättebra på det och allt annat. Yes.

P.S. Ni förstår graden av mitt lidande när jag berättar att jag fick spotta ut den centimeterstora skärvan choklad jag försökt mätta mig med efter att nästan ha spytt av mina sömnpiller. Fast den var 90%-ig, det kanske är normalt att inte få ner det?

Vi har små fina vaniljglassar med choklad på i frysen. Gissa hur sugen jag är. Socker, kallt i halsen, det låter ljuvligt. Till och med en yoghurt för ett kungarike, eller är det tvärtom?

Kan jag verkligen vara så sockerberoende?! Jag känner lite sorg när jag inser att mitt liv inte kommer att innehålla några cheesecakes, citronpajer eller ens lakrits (för peristaltiken). Vad var det, flytta festen från tungan och finna andra sätt? Jippi, jag skaffar mig en hobby eller börjar träna.

Är så sur idag.

Jag tycker mer om mig själv när jag är glad. Men kanske att jag får vara mindre hård mot mig själv och inse att om svetten rinner av ansträngningen att sitta upp å äta en pannbiff, så har man ingen ork att tänka positiva tankar. Och det är ok. När man kan, så gör man.

Fick en bok om mindfulness i julklapp. Det är bara svårt att leva i ögonblicket när det smakar spya.

Men jag får se vad boken säger.

P.S. Igen. Öppnade boken på måfå, började läsa. Plötsligt har jag läst tre sidor och tänker inte på illamåendet. Tänk att en bok om att leva i nuet kan få en att glömma nuet. Underbart. Nu måste jag fortsätta läsa.

Och just det, jag ber om ursäkt för att jag klagar på en dag av illamående. Jag vet inte om jag hade klarat att bli med barn om det här skulle vara mitt liv i nio månader. Det här eller värre.

Kram till alla som har det jobbigt och behöver en kram.