Barnen var här. Eller vad säger man om vuxna personer som är genetisk ihopkopplade? Inte väldigt många av kokosbollarna gick åt. Mikael hade köpt av några små fotbollskillar som ringde på dörren, han är bra med att stödja sånt. Jag hade i ett anfall av godissugen igår kväll läst på innehållsförteckningen, eftersom jag trodde att de bestod av äggvita och att jag kanske, kanske kunde ta en. De första fyra ingredienserna var glukos, socker, vatten, sötningsmedel. Jag tog ingen.
Men idag var paketet öppnat och jag har dessutom migrän. Inte för att man behöver socker då, men det är ju lätt att tycka synd om sig själv.
Jag har inte tagit nån.
Och imorgon ska jag få väga mig. Hoppas jag kommer ihåg att snyta mig först, alla gram ska bort!
Så stolt över mig själv, för som AL sa så är andas och äta de enda nöjena man orkar som ME-sjuk... Såååå stolt.
2 kommentarer:
Håll stånd! Släng kokosbollarna! Heja!
Visst är det en oöverträffad känsla att stå emot?!
Jämför med känslan när man gav efter! Ångern, självföraktet...
Man ska inte äta nåt som man i förväg vet att man kommer att ångra, för då kan man ju ändå inte njuta av ätandet! Helt bortkastat!
Go girl, som Monna säger.
modren
Skicka en kommentar