Jag älskar inte när folk skryter. När de slänger in "en beundrare till mig sa" istället för att säga "en kompis".
Eller när man får höra en nyhet, och så måste man berätta att man visste den för länge sen. Ibland gjort med sån finess att man nästan missar att det är skryt det är fråga om, t ex Jag gillar verkligen att Madde ska föda i NY. Så skönt att det är ute, det har varit så jobbigt att hålla tyst om att hon undersöker sjukhus här osv.
Försöker du övertyga oss om att du är en extra intressant människa eftersom du är så bundis med Madde att du får veta privata saker före alla andra?
Att veta nåt om en kändis före alla andra har inget med dig som person att göra! Du blir inte bättre om du känner Madde eller går på yoga med Baren-Meral. Du blir en bättre och mer intressant person om du slutar försöka kravla dig ovanpå andra uppkomlingar. Den tävlingen är inte särskilt graciös from where I sit. Folk!
Sen finns det folk som ö h t inte vet vad skryt är, och tar i så de spricker om allting. Försäljningschef t ex, visst betyder det helt enkelt säljare? Det finns säkert försäljningschefer med personalansvar eller som ansvarar för gruppens prestationer. Men det är ändå säljare man är då. Just säljare, eftersom jag inte har mycket till övers för dem som ringer och utövar telefonterror, ska ofta kalla sig nåt annat. Naturligt kanske, att alla vill ge sitt yrke exklusivitet, för då är jag mer speciell som är duktig på det.
Sen finns det såna som gör en höna av en fjäder. Hade en klasskamrat i de mellan/nedre regionerna av betygsfördelningen. En gång kom han in några minuter på en konsert som Ninni och Maria och Ellen sjöng och spelade på (Stabat Mater, Pergolesi) och så läste jag den lilla notisen om konserten i tidningen. Herr dgB stod som journalist, och jag sätter alla Mikaels guldpengar på att han inte har gått journalisthögskolan. Men skriver man i en tidning så är man journalist. Jag har ju tillsammans med mina föräldrar gett ut några böcker som mamma har velat översätta och distribuera. Men jag skulle väl inte kalla mig för utgivare för den sakens skull. Att man har gett ut en bok, eller fyra, innebär inte att det nu är mitt yrke. Det står inte Olergård, Anja, utgivare/publicist, redigerare, fotograf, förhandlare etc, i telefonkatalogen, även om jag gjort allt det där. Jag har även gjort layouten i böckerna, är jag då designer eller Art Director? Nej, jag fattar att jag inte är det.
Det här är inte avund från min sida över att jag inte kan ha översättare på mitt visitkort. Nej, där står det professionell soffliggare. Men även professionell kan ju diskuteras, jag har inget diplom på genomgången kurs i avancerad soffliggning.
Men ni fattar. Måste man göra sig större och finare än man är hela tiden? Jag har blivit extra känslig för det sen jag i ett par slag blev mindre än jag var och noterar skillnaderna, särskilt de ekande tomma personerna som tror så mycket på sig själva att de kallar sig t ex porträttfotograf. Om jag kommer in i en ateljé, trycker på kameraknappen, är jag då fotograf? Självklart inte. Hobbyfotograf däremot får man mer än gärna kalla sig. Då visar man att man inte är professionellt skolad, inte har de meriter och den skicklighet som krävs av en yrkesman. Johans första bröllops bilder togs av nån som kallade sig fotograf men tydligen inte var det i ordets fulla bemärkelse. Man blir ju sur om man råkar ut för folk som inte kan sin sak, särskilt om man betalar för just den tjänsten.
Och jag spelar ju cello så då är jag cellist. Fast om man inte har spelat på några år försvinner rätten att kalla sig för det. En cellist spelar cello, inte har spelat cello. Språket har olika ord för sånt här för att man ska kunna begripa skillnader. Och jag kan ju inte kalla mig pianist för att jag spelade ett stycke nu i veckan. Det är mycket som påverkar vad man kan kalla sig med rätta.
Man kanske kan kalla sig diktare om man har skriv fem eller fler dikter, jag vet inte. Men när är man poet? När man skriver poesi för sitt uppehälle? Och faktiskt får nåt uppehälle genom dikterna, inte att man skriver för byrålådan under sjukskrivningen. Nej, hobby- är ett väldigt smidigt prefix.
Jag har blivit väldigt noga med att folk ska hålla sig till sanningen när det gäller vad de gör och vad de är utbildade till. Jag blev klippt av en tjej i Handen C en gång som började där för att hon älskade att föna hår. Det gjorde hon visserligen frenetiskt, men om hon var frisör så var hon halvblind, för så ojämnt har det aldrig blivit förr. Och jag känner mig lurad för kunskapen och yrkesskickligheten som jag förväntade mig av henne som frisör fanns inte där. Som sagt, man blir ju besviken.
För dessa överdrivet självsäkra: tror de att världen ska ta emot dem med öppna armar för deras yrkes skull, när det bara är tomt där diplomen och intygen borde sitta?
Ni har väl alla sett nidbilder på dåliga tatueringar, som ser ut som tre-åringar gjort dem. Eller för den skull bröstoperationer som gått åt skogen och förstört brösten. Om man inte har yrkesskicklighet, måste man då dra till med nåt man lärde sig på ipaden på toa morse?
Jag, eller oftast (jämt) Mikael, lagar ju mat varje dag men skulle inte drömma om att kalla oss kockar.
Nu är jag färdig både med min bachelor's och min master's degree. Men en som har en termin, en vecka, eller en enda tenta kvar på utbildningen kan inte kalla sig läkare. Han har läst lite eller mycket medicin, men han är ingen läkare.
Visa respekt för dem som väljer att inordna sina liv så att de faktiskt får en examen och en yrkesskicklighet. Det är heder i att avsluta, fullfölja.
Och det är common sense att inte blåsa upp sig själv så att folk hör hur det skallrar därinne.
Nu har jag bitchat färdigt.
5 kommentarer:
En gång sa Bo Strömstedt stolt "Min son poeten". Jag hajade till, för inte kan man väl kalla en medioker popsångare för poet? Men sen tänkte jag att det kanske är en viss skillnad på vad man skriver på sitt visitkort och vad man är i sitt hjärta?
Jag vill inte påstå att Reefat el Sayed var nån sorts doktor i biokemi i sitt hjärta, men jag vill inte ta ifrån någon att vara tex dansare även om han försörjer sig på att vara sopåkare eller så.
En gång var det en riktig sångerska som presenterade mig för sin man med orden "Sara är också sångerska", vilket var generande eftersom jag snarare är en glad men medioker amatör och dessutom har andra yrkestitlar. Men så tänkte jag att i Sverige så förknippas vi så mycket med vårt yrke, man hamnar genast i förskollärar-, sopåkar-, eller doktorsfacket och eftersom mitt yrke inte hade någon betydelse för sammanhanget som snarare var att vi båda sjunger och inte till exempel är gitarrister, så kunde det ju passera som relativt korrekt. Fast helt fel eftersom det inte var sant.
Annars tangerar titelivern också det där med att vilja vara kändis- men inte vara känd för nåt särskilt. Hångel på tv går lika bra som att vara artist. Det är lite demokratiskt dagis över det hela. Alla har rätt att vara kändisar, alla har rätt att kalla sig vad de vill osv.
Känner att jag vimsar lite nu, men det jag ville komma fram till kanske var att man inte skall ljuga, inte förespegla falsk kompetens, men inte heller fastna i yrkestänkandet.
Dessutom är det ju inget fel att vara amatör, även om det för många fått klangen av mediokritet (heter det så)så kan det också vara att man ägnar sig åt något med glädje. Man behöver inte klara det på rutin och disciplinerad ihärdighet, vilket krävs för att få till en bok, ett skivalbum, en fotoutställning eller vad det nu kan vara.
Synd bara att inte fler professorer, fotbollsspelare och poeter behåller sin skaparglädje och släpper lite på prestigen! :-)
Oj vilken ilska. och så ett grovt engelskt ord till avslutning. det är så man undrar vad som hänt idag.
Nu har jag läst Saras kommentar och vill bifalla hennes inlägg. "inte förespegla falsk kompetens, men heller inte [låta våra yrken begränsa vår självbild]."
PS. Din naprapat är faktiskt också försäljare av sina tjänster, så att använda säljare så snävt att det blir skällsord är lite orättvist. Det kan vara stor skillnad i arbetsuppgifter och ansvar hos säljare och försäljningschef och skillnaden är inte alls hårfin. För att inte tala marknadschef som nästa nivå, då krävs också ofta digra diplom och genuina yrkeskunskaper om företaget man rattar är modell större. Vill inte besserwissra men du blottade liksom lite hals när du raljerade med okunskap. DS.
Aaah. Nu har sambandet klarnat. Sluta läs tidningar i vilka Sofis mode o.dyl. förekommer som bilagor så ska du se att irritationen över folks fjäderhönor minskar drastiskt.
Jag kan faktiskt inte hålla med dig om det här. Tyvärr vet jag inte vad Sofis mode strålar för ljus över ämnet. Jag tillhör de stackars människor som inte tycker att en titel betyder så särdeles mycket. Jo, när jag går till en läkare kan det kanske vara bra. Å andra sidan gick jag till otaliga läkare för att få hjälp med min migrän och fick recept på rävgift utskrivet. Varje gång. När jag gick till en alternativdoktor som säger att han är kinesolog fick jag hjälp. Han hjälpte mig lösa problemet och jag är migränfri sedan tre år. Jag har haft lärarkollegor med utbildning som inte borde få utbilda våra ungdomar och jag har haft otroligt skickliga pedagoger utan officiell lärarexamen i vars vård jag mer än gärna hade lämnat mina egna barn. Jag jobbar med Illustrator och Photoshop och får min lön för det. Jag har vunnit en bil och otaliga andra vinster pga sloganer. Visserligen kan jag inte kalla mig grafisk designer eller copyrighter, men det behöver jag inte heller göra. Jag vet att det finns massor av andra som gör ett mycket bättre jobb än jag. Och andra, utbildade, som suger på det de gör. Ville bara säga det. :) Människor som slänger sig med "jag mötte Lasse" är väl kul, förresten?
Skicka en kommentar