Vilket erbjudande!

De allra sämsta ME-patienterna som inte kan gå ur sängen ens för att gå på toa, som får bakslag på en vecka om man lyfter dem ur sängen för att byta lakan och städa, som ofta ligger med hörselkåpor eller öronproppar och ögonskydd och blir sondmatade. Dem är vi lite rädda för, för om ett tag kan det vara vi. Det där med sondmatning har för några av oss blivit kodordet för det där förfärliga tillståndet som folk faktiskt dör av, särskilt om det kommer psykiatrer och tvångomhändertar den sjuke för att de ska lära dem att tänka rätt, tänka sig friska. Från denna fysiska sjukdom, neurologisk till sin art, och som inte på nåt sätt är psykisk, sedan många år enligt Världshälsoorganisationen.

Hursomhelst. Jag fick ett så fint löfte när jag klagade häromsiatens. Sara kan komma och sondmata mig med choklad.

Fattar ni vilken omtanke som ligger bakom? Vi som bara fortsätter att bli sämre är livrädda för sondmatningen, det där läget när man ligger i sin säng utan ljud, utan ljus, utan besökare, utan en ostbåge till uppmuntran för man kan inte tugga eller svälja själv. Eller gå på toa. Sondmatningen står för allt det där hemska vi kan ha ångest för är näst-nästa steg i denna helvetiska sjukdom.

Men att då få omtanke och humor i den där ångest-sonden, det gör så mycket gott.

Jag har kommit till ett läge när jag bara med största ansträngning kan låta bli att lipa. Jag kan och orkar i princip ingenting, kanske borsta tänderna eller smöra macka. Jag har också känt mig helt maktlös, för jag har bara inte nån positivitet kvar, inga skämt. Jo, jag har några, men de är mer som plåster när det behövs en hel kompress och gasbinda. Och maktlös då inför mitt eget mående, det känns dessutom oerhört skrämmande, både att jag kan börja gråta av utmattning i vilken situation som helst, och dels att jag inte verkar ha vad som krävs just nu för att gaska upp mig.

Men det gick upp en sak för mig nu, när Sara erbjöd sondmatning med choklad (kommer inte lipa på en lång stund tack vare det). Lösningen är den minst populära, redan från småbarnsåren kan vi själva, eller "kan sälv". Just nu kan jag inte själv, så jag ber om hjälp. Säg nåt roligt, säg nåt snällt, säg nåt vansinnigt, och ingen brådska för jag har ju chokladsondmatningen att glädja mig åt nu. Ensam är inte stark, varför har jag alltid trott att jag måste vara stark ensam?

Kommentera på bloggen. Maila till anjaolergard@gmail.com. Hälsa till mig om ni träffar mikael eller mina föräldrar eller syskon. Leta upp en bild på en pannkaka, för jag känner mig som en pannkaka som är spridd för tunt och går sönder när man ska vända den. Eller en fet tant som är snygg, så jag vågar visa mig på bröllopet. Ribby Allé 22, 13742 Vh.

För ja tack, nu ber jag den som har en sekund över att ägna den sekunden åt mig, och låta mig veta det. Det känns jättefjantigt att be om det såhär, men jag behöver verkligen vänskap just nu.