The mother of good ideas

Jag har ju en talang för att få idéer. De verkar kloka, effektiva, nyskapande, tills de träffar på nån annan än mig, jag är en lättlurad typ. Packade ner locktången men inte fönen. Tyckte det var effektiv packning. Att göra den enda hårfixarapparaten obrukbar på nytvättat hår, som planen var. Men så var jag så stirrig och sov bara några timmar, så jag kunde återanvända tisdagsfrisyren. Men det hade jag ju inte räknat ut när jag packade. Då packade jag bara som ett särskolebarn som normalt brukar behöva hjälp med packningen. I sista sekunden kom jag ihåg att lägga i ett par trosor. Fast doktorn behövde inte titta så noga.

Nej, det riktigt käcka jag kom på idag var att jag skulle göra ett litet kirurgiskt ingrepp på mig själv. Hade fått en sån där tunn hudficka som petade ut på mitt ögonlock. Jag tänkte att en nagelklippare fixar nog ett snabbt, rakt snitt. Strålande. What could go wrong, liksom, tänker de tre hjärnceller som är vakna. Jag ryckte lite i huddutten och tog till slut tag i den. Sterilisera tånagelklipparen som nuddar allt möjligt fotbös, det tänkte jag inte på. Men jag fick ett grepp och det kändes bra, dvs inget alls. Men jag hade kanske bara lurat mig. För nu sitter den liksom och tuggar i nåt tjockt som gör göront. De där små flärparna ska väl inte ha nerver? Jag fick faktiskt för ovanlighetens skull några riktigt bra idéer, varav den första var: Sluta klippa i huden. Och sen :Överblicka skadorna.

Jo, min uppstudsiga dutt är borta och har bara lämnat ett millimeterstort blodmärke. Som visst inte slutar blöda så lätt, för varje gång jag ska topsa lite försiktigt så börjar det igen. Jag torkade och tvättade till slut, tryckte sen länge och hårt med en tops, och till sist vek jag den minsta toapapperskompressen i mannaminne och tryckte fast. Den sitter där än.

Det som hade gjort ont var en halv centimeter därifrån, där jag måste ha råkat hugga tag i det friska, normala, nervcellsfylla ögonlocksköttet och börjat klämma hårt på det med vassa nagelklippare. Jag blev lite svimfärdig och trodde det inte skulle göra så ont. Det skulle det inte, och gjorde inte heller när jag insåg att de där nagelklipparna är rundade och kan sägas ha två verksamma sidor. Jag har ägnat mig åt för mycket verksamhet ikväll. Men den som skulle bort, försvann, utan problem. Där är ju i alla fall bra.

Men trots att jag är så ding i bollen och hittar på såna här stolleprov, så är jag ändå stolt över mig själv. Jag har min självständighet kvar. Jag kan saker, inte bara Mikael (som förresten har den goda vanan att sova när normalt folk, dvs inte jag, sover. Man kan ju inte väcka sin man och be honom klippa av nån sorts mollusk från ögonlocket. När han har skött om dödligt sårade eller låtsasskjutna i kriget, kan man inte komma där med en osterilicerad nagelklippare om be om kaphjälp.

Men slutet gott, allting gott. Och jag bara tuggade lite på det där andra stället på ögonlocket. Det har redan slutit sig. Och jag har tidernas finaste kompress.