Över!!

På ett personligt, strikt hälsomässigt plan har jag sett fram mot denna dag med mer skräck än förtjusning. På alla andra plan givetvis tvärtom. Men nu är den över. Puh!

Satt upp under middagen, la mig sedan på en madrass och reste mig inte förrän det var tårta och familjefoto (jag hade inte varit med på fotograferingen på morgonen efter vigseln, så det var gulligt att ta med mig också).

Denna dag var fruktansvärd, men inte värre än jag befarat. Jag hade slut på ork redan efter halva vägen dit, så det var en uppvisning i uthållighet. Jag var mest social med nära släktingar, med nåt trevligt och kort undantag eller två, vilket underlättade. De jag helst ville umgås med var ju Mia och Bella.

Kände mig fin, allt med själva bröllopet, middagen, program osv var grymt, med vissa favoriter som jag ännu inte skaffat tillstånd att beskriva.

Däremot har jag återigen minnesluckor. Lite obehagligt, men inte oförväntat. Har också halsflusshalsont samt feber och diverse ont i kroppen. Men det som plågar mig allra mest akut är ansträngningen det kommer att krävas för att få bort sminket. Eller resa min lekamen ur soffan.
:
Sa jag minnesbortfall? Jag upptäckte i morse att jag inte hade ringarna på mig, hade inget minne av att ha tagit av dem, samt de låg inte i den lilla iittalaskålen i badrummet som är införskaffad just för kombinationen glömska och handcreme, även om jag som regel inte tar av dem ens då för att jag vet hur senil jag är. Jag letade efter dem på alla ställen som var självklara och som jag hann med i morse, men fick ta på mig fejkparet. Hälsan hade jag räknat med skulle gå åt skogen efter idag, men att jag skulle slarva bort ringarna fanns inte med i planerna. Och jag är en sån som inte glömmer och tappar. Har slarvat bort en enda nyckel i mitt liv, och det var skåpsnyckeln i högstadiet, och ni märker att jag fortfarande grämer mig. Jag minns däremot hur jag frågade, här eller på fejan, hur troligt det var att man behövde använda sin smyckesförsäkring. Inte särskilt troligt, bestämde jag, och slutade betala den. Vill inte tro att jag hade behövt den nu. JAG VILL HA MINA RINGAR. Nu förstår jag vad folk pratar om, jag vill inte lika gärna ha nya ringar, jag vill ha de som alla minnen ligger inlindade i. Som jag grät av glädje när Mikael trädde på mig. Inte som jag grät av frustration över denna sjukdom som byter ut mina hjärnceller mot popcorn.

Hoppas inte Baskerville kommer imorgon. Tänk om hon äter upp dem?! Jag _kan_ bara inte leta nu.

Bugger. Bugger, bugger, bugger.

Fast jag menar inte att vara bitter. Bröllopet var uuuuuuunderbart!