Jag umgicks mer med (hitresta) syskon och föräldrar förra veckan än jag brukar. Göteborgska lät normalt igen och jag älskade det!
Dessutom blev jag mer benägen att säga skit, jag är uppvuxen med det så trots att min man (frökenvarning) har förfinat mig något på den fronten gled jag nu lätt tillbaka i gamla fotspår. Jag inbillar mig att det inte bara är min familj utan att det är dialektalt.
Nåt som jag inte vet om det är dialektalt (jämtländsk småby) eller bara min morfar är ordet arsle. Det låter hemskt vulgärt nu, men när han sa det lät det som rosor. Det var helt enkelt vad rumpa hette, och han var en ordentlig man som hade hängslen och sov i nattskjorta (som han även dansade i, men det är en annan historia). Egentligen kanske morfar var vulgär, när jag tänker efter. Drack och rökte, spelade poker i dagar i säkert skumma lokaler, spelade på hästar och Lotto, sade arsle.
Men nej, för mig var han musikunderbarnet som gjorde lumpen med hästen Honeymoon (som uttalades Hånny'mån), flirtade med väna mormor, skalade potatis och morötter till middagen varje dag, spelade hysteriskt på pianot med sina stirriga fingrar. Mörka ögon, lite av höknäsa, filmstjärnesnygg -- det är ju min systers man jag beskriver! -- och den där kalsongdansen som var allt annat än vulgär.
Så min slutledning är att arsle är ett vackert ord. Eller åtminstone var det medan han levde.
Jag säger ofta till min man att han skulle förstå mig bättre om han hade känt morfar. Jag har samma hetsighet som han, och trots att jag dragit ner tempot typ 80%, kan det fortfarande hända att jag talar snabbt och högt, och rör mig som om jag skulle med tåget.
Vila i frid, morfar. Fat chance!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar