Officiellt tack

Efter mitt akutinlägg för nån vecka sen har jag känt mig makalöst översköljd av kärlek, vänskap, omtanke och positiv pepp. Jag hoppas innerligt att jag har tackat var och en personligen för att ni faktiskt bidrog till en riktig räddning. Det senaste året har jag aldrig fått näsan över vattnet och har känt att jag inte har nån ork kvar att stå ut med sjukdomen och ha en positiv attityd. Men efter förra veckan, eller när det nu var,( så har jag fått tillbaka ... ja, vad har jag fått? Kämpaglöd låter för hurtigt, jag har fortfarande nära till avgrunden, men det är inte så att jag står med näsan ovanför Djupet och vinglar. Jag kan inte riktigt beskriva det. Jag har ju haft en klinisk depression för ett antal år sen och äter fortfarande antidepressiva (produktionen av kemikalier i hjärnan är inte det enda som funkar dåligt), så jag har ju analyserat mina tankar och känslor, men de har inte varit depressiva, dvs felaktiga och överdrivet dystra, utan en faktiskt rimlig reaktioner på den svåra situation jag befinner mig i. Jag har sörjt och varit utmattad intill gråt, som ett barn. Men nåt hände när jag fick alla era kramar och fina ord. Den styrkan jag hade saknat i ett år kom utifrån. Jag hade aldrig riktigt fattat att man kunde göra så. Och ändå gör jag så hela tiden med Mikael. Senast i går eller förrgår sa jag till honom att ju sämre jag mår, desto mer förlitar jag mig på och behöver honom. Inte bara fysiskt såklart, med mat och allt, utan att jag får luta mig på honom på nåt bildligt sätt. Anyway, nu insåg jag att jag behövde nåt mer eller nåt annat, kom på att jag skulle be er om det, och fick som sagt den mentala ork jag saknat i ett år. Det har varit droppen som urholkar stenen för mig de här 19 åren av sjukdom. Har blivit lite svagare i takt med att symptomen blivit fler och svårare, lite ledsnare när jag kan mindre och mindre, lite vilsnare i takt med att jag har blivit en ny, soffliggande person som jag inte längre känner. Till slut var det bara tomt. Och ni fyllde på. Det är ofattbart att det gick så "lätt". Men jag antar att jag skulle komma till en plats där styrkan fanns att få, och före det var jag kanske inte redo. Ni här och några sötisar på fejan, samt två andra personliga händelser har vänt min ledsna min uppochner. Jag är fortfarande inte riktigt van, vågar inte sätta hela vikten på brädan liksom, är lite rädd att det är slut om en vecka. Men det är mest nerver, jag vet att jag inte har nån anledning att vara rädd. Om jag får slut på mig själv nån mer gång så vet jag att man kan få påfyllning. Det löser sig. Jag kanske är på samma ställe som förut sjukdomsmässigt: vid avgrundens (sondmatningens) rand, men nu pekar näsan åt andra hållet och jag ser solen, månen, stranden, Liseberg, ni vet, sånt som gör livet värt att leva.

Kan också passa på att flika in en rapport om LDN. I lördags var en vecka med 2 mg slut och jag gick upp till 4 mg. Jag har mycket fler symptom än förut, men jag har å andra sidan tagit ut mig rätt kapitalt på bröllopet och med familjens besök. Och allt jag upplever nu räknar jag snarare som PEM (ursäkta fikonspråket: Post-Exertional Malaise) än som biverkningar från medicinen.

Det enda som jag hittills möjligtvis kan härleda till LDN är att jag somnar tidigare, ca 02 istället för 05 (fast idag är efterverkningar av igår natt när jag av helt andra orsaker inte kunde somna förrän 06). Första natten vaknade jag ca 5ggr men sen dess har jag sovit precis som jag brukar, inga svettningar eller konstiga drömmar heller. Samt att min nya styrka också kan vara medicinen. Opoidblockering och därmed ökad produktion låter ju som om man då skulle kunna må bättre.

Eventuellt har jag fått ett uns mer energi. Ett par gånger de senaste dagarna har jag fått ett fönster i den övriga klampa i cement-känslan. Idag hann jag laga enkel middag i det fönstret, igår hann jag tvätta håret, i förrgår sitta upp på familjemiddag och sen passa tvillingarna, fast det såklart var Mikael som gjorde lejonparten. Jag vet inte om jag är så hög och speedad av att min familj är här att jag går över gränserna, men jag antar att vi får veta det när alla åkt hem. Om jag är en liten disktrasa då, så var det speedad aktivitet, men annars kanske det var LDN som dämpade värsta kraschen. Vi får se. Men jag upplever inga biverkningar som jag kopplar till det, eventuellt några små fördelar, som jag antingen får sköta mig bättre för att märka, eller som kanske växer i takt med att medicineringen fortsätter och förstärker medlets funktion i kroppen. Gulliga Jo, äkta apotekare, gick hem med medicinen hit när den hade kommit (den specialtillverkas på nåt ställe). Alltså, den kärlek och omtanke jag blivit visad på sistone har verkligen rört mig. Och iförrgår kom det några armar bakifrån under middagen, och det var min bror som gav mig en kram och sa Syster Yster (han är Lillstrumpa, och nej, vi tål inte heller Staffan Wetterstrand, men namnen är söta) med en värme i rösten som faktiskt även nu får tårarna att rinna över.

Men goda tårar är bra. De pekar också mot Liseberg.