Alla fyra syskonen var idag på samma plats. Det har inte hänt på fyra år tror jag. Vi saknade dock Beth, som såg ut att vara i nionde månaden när vi skypade. Hon ska föda i november, eller så blir det väl oktober. Men hon är redan jätterund om magen. Bella förklarade entusiastiskt att det var två där i, två pojkar. Som sagt, vi saknade Beth och "pojkarna", Ruth som fått utlandsbesök själv inför bröllopet, och Rob. Jag tyckte inte fyra syskon var så märkvärdigt men det är inte lätt att få alla på samma ställe med respektive.
Mia sa så gulligt: I'm so glad we're here. Och Bella tyckte det var väldigt städat hos farmor och farfar. Jo, så ser det normalt sett ut hos vuxna folk utan småbarn. Jag är helt tokig i dem. Bella är mer lik Johan än jag sett förr (vi har ju kallat henne den italienska) och Mia är mer lik nonno (italienska morfar) än jag sett. Men det säger vi inte. Det är inte en direkt utseendemässig komplimang att liknas vid en vithårig gubbe. Bella sjöng nåt småhysteriskt när vi träffades, och hon har helt klart den Angerosiska sånggenen. Kunde vinna nåt på TV, så bra lät det. Plockade spritärtor i trädgården och delade med sig till Mia. Mia satt hos Ellen. Det är ju dels de som ser mest lika ut, och Mia har ett särskilt omtänksamt hjärta som blödde för Ellen i julas. Jag brukar alltid ha alla barn, jag bara älskar barn, men nu har jag ingen. De känner inte mig, och jag orkar inte leka med dem heller. Kanske kan de få komma hit, leka med hunden, baka kakor. Nåt sånt kanske jag klarar. Man kan ju inte hoppas på att de, som Belle, finner min axel vara en oemotståndlig sovplats. De är cirka fem år för stora för det. Men kanske kan nån sitta i mitt knä och berätta om saker. Tänk om jag kunde få vagga nån i min famn, när de var ledsna eller trötta, stryka över håret, klappa på kinden, och få dem att känna att allt är bra. Å, jag hoppas det. Annars får vi bara avskriva den förlusten i den övriga konkursen. Missar nog vigseln också. Konkurs. Nån gång räknar jag med att Gud tar fram sitt eget räkenskapsblock, och heeeeeej vad jag ska få poäng för allt mitt vittrande sönder och för alla planer jag missat från sängen. Poäng förresten, jag vill ha kompensation in natura! Badutflykter, djurparker, leka skola, vagga, vyssja, lära, berömma, älska, krama små barnatarmar som på samma gång är så bräckliga men ändå inte orädda, för de begriper inte hur sårbara de är gentemot livet. En öppenhet mellan hjärtan som är en av den vuxna mänsklighetens största förluster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar