Nu när vår soffa har gått hädan i en medicinsk olycka är jag så glad att vi köpte den för 1000:- på Blocket för flera år sen. Rätt bra valuta för pengarna för en Mio-soffa.
Och om vi bara hade gråa tapeter i hela lägenheten kunde jag köpa en soffa jag vill ha, inte en som passar med tapeterna. Men nu ska jag inte klaga. Ingen människa skadades i olyckan och Mikael hittade dessutom 425:- bakom soffan, så det var ett gott slut.
Nu då?
http://cheezburger.com/7749515520?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+failblog+%28The+FAIL+Blog+-+Fail+Pictures+%26+Videos+at+Failblog.ORG%29
Det luktar
Det har hänt nåt. För första gången som jag kan minnas känner jag höstpanik. Har njutit av frukostar i baden-baden och bara ben och kjol och posthämtning utan skor. Det har lugnat mig, när sommaren annars brukar stressa mig. Man ska vara så brun, smal, bada massor, grilla, vara bortrest. Men jag har ju sen flera år förlikat mig med mitt mjölkvita öde och stressar mig inte för det. Jag hade väl gärna badat en gång i sommar, om vi hade stannat en extra dag i Mjölby till exempel. Men annars har jag tagit de chanser jag fått, gjort det jag orkat, struntat i resten så gott jag kan. Så det är lite vemodigt nu när man får börja sova med stängt fönster, äta inne och nästan ta på sig sockar (fast det vägrar jag in i det sista med undantag för mina beigea nätstrumpor som får bleka ben att bli coola ben). Snart blir det väl dessutom dags för vintertäcke, jag har glömt när vi brukar vilja byta. Visserligen blommar rosbuskarma på framsidan fortfarande gudomligt, men just idag har det hänt nåt avgörande.
Det luktade inte sommar ute längre. Jag vet inte vad det ska kallas, för höst var det inte. Men det finns kanske fler hack på årstidernas lukter än på årstidernas titlar. Om det nu är sensommar eller förhöst. Men det luktade i alla fall annorlunda.
Förresten hittade fågelletarvalpen Molly en död fågel under vår veranda igår. Hon kissade även på Rachels hallmatta även om Mikael gjorde rent så duktigt att jag är övertygad om att den inkontinensen var oskyldig till den ändrade lukten kring vårt hus. Jag vet inte vad jag ska spraya ute för att hålla kvar sommardoften. Ska göra ett allvarligt försök att åka ut med kometen imorgon medan det fortfarande är 23 grader. Om jag kan vakna kl 15, jag hoppas det. Har tagit extra sömnpiller för att jag ska somna nu och inte kl 06.
Och jag tackar alla gudar i alla världar att denna sommar förflutit utan ett enda gallstensanfall. Jag aktar mig för viss mat och tydligen har jag också haft tur. På torsdag ska jag på magnetröntgen som förberedelse för operationen, sen kanske det händer nåt. I höst...
Precis som morfar skulle ha sagt
Jag umgicks mer med (hitresta) syskon och föräldrar förra veckan än jag brukar. Göteborgska lät normalt igen och jag älskade det!
Dessutom blev jag mer benägen att säga skit, jag är uppvuxen med det så trots att min man (frökenvarning) har förfinat mig något på den fronten gled jag nu lätt tillbaka i gamla fotspår. Jag inbillar mig att det inte bara är min familj utan att det är dialektalt.
Nåt som jag inte vet om det är dialektalt (jämtländsk småby) eller bara min morfar är ordet arsle. Det låter hemskt vulgärt nu, men när han sa det lät det som rosor. Det var helt enkelt vad rumpa hette, och han var en ordentlig man som hade hängslen och sov i nattskjorta (som han även dansade i, men det är en annan historia). Egentligen kanske morfar var vulgär, när jag tänker efter. Drack och rökte, spelade poker i dagar i säkert skumma lokaler, spelade på hästar och Lotto, sade arsle.
Men nej, för mig var han musikunderbarnet som gjorde lumpen med hästen Honeymoon (som uttalades Hånny'mån), flirtade med väna mormor, skalade potatis och morötter till middagen varje dag, spelade hysteriskt på pianot med sina stirriga fingrar. Mörka ögon, lite av höknäsa, filmstjärnesnygg -- det är ju min systers man jag beskriver! -- och den där kalsongdansen som var allt annat än vulgär.
Så min slutledning är att arsle är ett vackert ord. Eller åtminstone var det medan han levde.
Jag säger ofta till min man att han skulle förstå mig bättre om han hade känt morfar. Jag har samma hetsighet som han, och trots att jag dragit ner tempot typ 80%, kan det fortfarande hända att jag talar snabbt och högt, och rör mig som om jag skulle med tåget.
Vila i frid, morfar. Fat chance!
Gardiner
Min tvilling säger att det är upplevelser, inte saker, som är livet. Men så har hon blivit lite hög av nya gardiner. Jag förstår henne precis.
Och så inser jag att vi har köpt nya gardiner till vardagsrummet nån gång före jul men att paketet står i gungstolen fortfarande. Beyond patetiskt.
Men om det är nåt som ska göras idag så är det byta lakan.
Men egentligen borde inget göras idag eftersom jag gjorde tre saker igår, eller fyra om man räknar ta bort sminket. Eller vi säger 3 1/2 för jag tog bara bort mascaran och tvättade/smörjde inte.
Ack, när ska gardinerna komma upp?
Ack, när ska resten av bröllopsfotona komma upp?
Ack, vad ska jag äta till frukost?
Livet är så svårt. Men underbart. Jag räknar nämligen med att det ligger nybakat bröd i skafferiet. Och vad kan gå fel då? Förutom att man inte borde äta mjöl...
Kanske tar en tur med kometen. Min väderapp spår nämligen relativ värme, låg luftfuktighet och högt lufttryck. Om nån hamnar i onåd för att det bara finns havregrynsgröt att äta (det klarar jag max tre gånger på en vecka, och tredje portionen avslutas med kväljningar), tar jag gärna saken i egna händer. Vem säger att shopping inte är lycka? Fast det är klart, vi får se vad jag orkar i verkligheten, när jag klivit upp ur sängen. Men dagen är proppfull av möjligheter!
Det är synd om människorna
Strindberg må man säga vad man vill om, han är död och var rätt dragen på det Gröna Guldet, men han har rätt i att det är synd om människorna.
Eller var det Ibsen?
Pinsamt att man ska behöva kolla en sån sak.
Folk har det tufft. Folk svälter, folk bor i länder där det är 40 grader halva året, folk lever i krig, folks barn dör, folks män dör, folks föräldrar dör, folk får cancer, folk får osexiga sjukdomar som ME som många inte ens tror på eller bryr sig om, folk svimmar av smärta, folk önskar livet av sig, inte för att de vill dö utan för att de inte orkar leva. Andra tar livet av sig. Jag kan inte föreställa mig vilken smärta som ligger bakom. Jag har ganska många gånger faktiskt önskat mig död. Men när det verkligen kommer till kritan, när syrrans man dog, när jag tror att Mikael har fått lågt socker och kört ihjäl sig (fast det tror jag inte längre, dels har han aldrig lågt socker när han kör, dels har jag lärt mig hans tideräkning som är lite långsammare än vår), när man hör om en borttagning av misstänkt fläck och det var början till malignt melanom, när jag spelade piano på Mias mage så hon tjöt och plötsligt blev rädd, tål hennes aorta detta eller spricker den nu? När den verkliga döden flåsar en i nacken vill jag inte längre dö. Jag vill inte att Mikael ska behöva sakna mig, eller min familj. Jag själv skulle nog få det väldigt spännande och kanske skulle jag kunna öka min aktivitetsnivå med 1800% om jag slapp min ME-kropp, men de andra. Dels skulle jag sakna dem och dels är det inte rätt att Mikael ska bli av med sin enda fru som glädjer honom så, bara för att jag är less på att leva såhär. Det är jag ju inte för tillfället, men i princip hela förra året var jag det. Så himla kul var jag kanske inte att leva med då! Som väl är har det vänt med LDN. Jag har det inte så motigt själv att jag inte förmår tycka synd om någon annan. Det är ju bra, men jobbigt på ett helt annat vis. Man är ju handlingsförlamad i princip, skriva nåt litet fjantigt meddelande på facebook om att de borde ta det lugnare eller att de har ett stort och vackert hjärga eller säga att man saknar dem eller tacka för att de frammanar skratt när man tänker sig gardintofsar på kometstyret. Vad duger det till, jämfört med vad man vill! Blaja.
Tänk om jag vann 100 miljoner. Då skulle jag bygga (köpa kanske är smartare, och bygga om) ett vilohem för ME-patienter. Dels för dem med familj som de egentligen inte orkar med, så de kunde komma och få bli omhändertagna och fylla på batterierna ibland. Men också för dem som är ensamstående och inte kan gå och handla själva osv. I mitt hus skulle det finnas ett biorum (med stolar man kan luta bakåt och där djudet kom ens högtalare, tyst eller lagom vilket som behagas). Sen ska det finnas läkare, sjuksköterskor, naprapater, arbetsterapeuter, psykologer, apotekare, frifräsarmedicinare, dietister (som vågar tro på lchf, paleo och underliga allergier) knutna till boendet. Denna personal skulle förstå ME och inte t ex föreslå att pacingen skulle genomföras genom att öka aktivitetsnivån och minska vilandet, som jag läste att nån fått rådet av sin psykolog. Som då inte förstod ö h t vad pacing vid ME är.
Det skulle finnas enkelrum och tvåbäddsrum, så de som ville ha sällskap kunde få det. Det skulle finnas en pool med 35-gradigt vatten som man kunde flyta omkring i, simma lite om man måste. En bubbelpool, en naprapat som tryckte bort onda ställen. En kock som lagar god mat enligt vad som passar ens dietplan och allergier. En sån där kraniosakralterapeut. Utsikt, där man kan sitta i en skön liggfåtölj med te och tidning och andas sensommarluft. Sa jag utsikt? En sjö, träd, himmel, horisont. Inga billjud, inga barnskrik, inga moppeligister. Ett gemensamt postkonto så en personal kunde hämta alla paket från CDon, eBay och Amazon. Kanske leverans av matvaror, det behöver inte vara gemensamt. Men att grönsaker och mejeri och kött och bröd eller vad man nu lever av bara kommer hem. Beställa på nätet.
I have a dream!
Det kommer jag i alla fall ihåg att det var Martin Luther som sa. Skojar bara! --King!
Dagens namnförslag
Våra grannländer Danmark och Norge är språkligt så nära oss att normala ord kan låta som skämt för att de på samma gång är så fjärran.
Min kompis Sanne kallar äcklig för ulekker och jag ääääälskar det. Hennes favoritord på svenska är antingen skumpig (lite onomatopoetiskt) eller fesljummen.
Och namnen sen, Preben och Mogens och Espen. Inget ont om folk som heter så, men jag tycker det låter lite lustigt.
Men jag tror jag såg rekordet nyss, en kvinna som beklagade en gemensam bekants njursten. Hon hette Veslemöy. Inte kan en kvinna heta nåt som börjar med vessla? Och mög på danska, uttalas möy, betyder skit. Det kan ju bara inte vara sant att stackarn heter vessleskit, eller vesslelort om man ska vara finare i mun?!
På nåt sätt hoppas jag att jag minns fel, från ögonblicket jag såg namnet tills jag kom hit till bloggen kan jag ju ha drömt ihop nåt helt vansinnigt, och det skulle inte ens vara första gången i så fall.
Jag måste gå tillbaka och kolla. Be right back.
Back. Stackars människa!
Vilken tur
Berättade vid nåt tillfälle för familjen att jag kollar på vädret ett par gånger om dagen på AkkuWeather. Gillar att se temperatur, luftfuktighet och lufttryck. Många med migrän är känsliga för lufttryck, lågtryck kan lätt ge migrän. Men om man sitter och kollar vädret i tid och otid kanske man ger sig själv migrän när trycket är lågt, som en självuppfyllande profetia.
Idag var det högtrycksrekord på 1024,2.
Har också haft värsta migränet på länge.
Skönt att veta att jag inte är lättlurad. Om nu nån trodde det.
Skryt?
Phoebe i Vänner försökte en gång göra en osjälviskhet gärning men upptäckte att det känns bra när man hjälper nån, och då har man ju fått sin belöning och så är det inte en helt altruistisk gärning.
Funderade på det ikväll. Har minskat min tid på fejan, men där finns både goda gärningar och annat. Vissa saker verkar vara ok att berätta om att man har gjort bra, t ex sprungit en mil. Men om man har gett pengar till Cancerfonden är det nog lite egotrippat att berätta om det på fejan eller sin blogg. Varför är det så olika? Det är nu inte ens säkert att löpningen är en god gärning, utan kanske är personen träningsnarkoman utan familj och bara vill ha snygga muskler. Att en småbarnsmamma försöker hålla sig frisk så hon får se sina barn växa upp är ju löpning på en helt annan planet liksom.
Varför är det ok att skryta om sportsliga bedrifter?
Lik sina föräldrar
Häromdagen började jag skratta och sen även hosta, och upptäckte att jag var så lik pappa som gör så och då blev det ännu roligare och till slut förstod ingen ens vad jag sa. Men, jovisst smyger sig både mamma och pappa fram ur mig.
Idag är det mamma. När Johan flyttade till England på två år (fast hur skulle vi kunna veta att han aldrig skulle bo i Sverige mer?!) blev hon så chockad och tagen av "skilsmässan" att hon låg i sängen i två dar.
Lite annorlunda är det nu. Men jag har kramat Johan hejdå, och hela kroppen skriker att det är fel, jag vill inte ha det så. Jag vill inte ha honom på andra sidan Atlanten. Jag kan inte resa dit, det gör ju annars mina syskon, och med tanke på att de om nån månad eller så har fått fyra barn på fyra år, så dräller inte deras pengar omkring. Jag vill fira födelsedagar, jular, påsk, midsommar, semester med mina syskon och tillhörande. Kan de inte bo i Ellens hus medan hon är i Kina? Jag bara drömmer. Så drömmer jag om att åka på semester med Ellen. Det har jag velat sen vi gjorde det senast, nån gång på 1900-talet gissar jag. JAG HAR SEPARATIONSÅNGEST!!!
Men nu måste jag försöka somna fast mitt inre är i uppror. Behöver några timmar till idag.
Officiellt tack
Efter mitt akutinlägg för nån vecka sen har jag känt mig makalöst översköljd av kärlek, vänskap, omtanke och positiv pepp. Jag hoppas innerligt att jag har tackat var och en personligen för att ni faktiskt bidrog till en riktig räddning. Det senaste året har jag aldrig fått näsan över vattnet och har känt att jag inte har nån ork kvar att stå ut med sjukdomen och ha en positiv attityd. Men efter förra veckan, eller när det nu var,( så har jag fått tillbaka ... ja, vad har jag fått? Kämpaglöd låter för hurtigt, jag har fortfarande nära till avgrunden, men det är inte så att jag står med näsan ovanför Djupet och vinglar. Jag kan inte riktigt beskriva det. Jag har ju haft en klinisk depression för ett antal år sen och äter fortfarande antidepressiva (produktionen av kemikalier i hjärnan är inte det enda som funkar dåligt), så jag har ju analyserat mina tankar och känslor, men de har inte varit depressiva, dvs felaktiga och överdrivet dystra, utan en faktiskt rimlig reaktioner på den svåra situation jag befinner mig i. Jag har sörjt och varit utmattad intill gråt, som ett barn. Men nåt hände när jag fick alla era kramar och fina ord. Den styrkan jag hade saknat i ett år kom utifrån. Jag hade aldrig riktigt fattat att man kunde göra så. Och ändå gör jag så hela tiden med Mikael. Senast i går eller förrgår sa jag till honom att ju sämre jag mår, desto mer förlitar jag mig på och behöver honom. Inte bara fysiskt såklart, med mat och allt, utan att jag får luta mig på honom på nåt bildligt sätt. Anyway, nu insåg jag att jag behövde nåt mer eller nåt annat, kom på att jag skulle be er om det, och fick som sagt den mentala ork jag saknat i ett år. Det har varit droppen som urholkar stenen för mig de här 19 åren av sjukdom. Har blivit lite svagare i takt med att symptomen blivit fler och svårare, lite ledsnare när jag kan mindre och mindre, lite vilsnare i takt med att jag har blivit en ny, soffliggande person som jag inte längre känner. Till slut var det bara tomt. Och ni fyllde på. Det är ofattbart att det gick så "lätt". Men jag antar att jag skulle komma till en plats där styrkan fanns att få, och före det var jag kanske inte redo. Ni här och några sötisar på fejan, samt två andra personliga händelser har vänt min ledsna min uppochner. Jag är fortfarande inte riktigt van, vågar inte sätta hela vikten på brädan liksom, är lite rädd att det är slut om en vecka. Men det är mest nerver, jag vet att jag inte har nån anledning att vara rädd. Om jag får slut på mig själv nån mer gång så vet jag att man kan få påfyllning. Det löser sig. Jag kanske är på samma ställe som förut sjukdomsmässigt: vid avgrundens (sondmatningens) rand, men nu pekar näsan åt andra hållet och jag ser solen, månen, stranden, Liseberg, ni vet, sånt som gör livet värt att leva.
Kan också passa på att flika in en rapport om LDN. I lördags var en vecka med 2 mg slut och jag gick upp till 4 mg. Jag har mycket fler symptom än förut, men jag har å andra sidan tagit ut mig rätt kapitalt på bröllopet och med familjens besök. Och allt jag upplever nu räknar jag snarare som PEM (ursäkta fikonspråket: Post-Exertional Malaise) än som biverkningar från medicinen.
Det enda som jag hittills möjligtvis kan härleda till LDN är att jag somnar tidigare, ca 02 istället för 05 (fast idag är efterverkningar av igår natt när jag av helt andra orsaker inte kunde somna förrän 06). Första natten vaknade jag ca 5ggr men sen dess har jag sovit precis som jag brukar, inga svettningar eller konstiga drömmar heller. Samt att min nya styrka också kan vara medicinen. Opoidblockering och därmed ökad produktion låter ju som om man då skulle kunna må bättre.
Eventuellt har jag fått ett uns mer energi. Ett par gånger de senaste dagarna har jag fått ett fönster i den övriga klampa i cement-känslan. Idag hann jag laga enkel middag i det fönstret, igår hann jag tvätta håret, i förrgår sitta upp på familjemiddag och sen passa tvillingarna, fast det såklart var Mikael som gjorde lejonparten. Jag vet inte om jag är så hög och speedad av att min familj är här att jag går över gränserna, men jag antar att vi får veta det när alla åkt hem. Om jag är en liten disktrasa då, så var det speedad aktivitet, men annars kanske det var LDN som dämpade värsta kraschen. Vi får se. Men jag upplever inga biverkningar som jag kopplar till det, eventuellt några små fördelar, som jag antingen får sköta mig bättre för att märka, eller som kanske växer i takt med att medicineringen fortsätter och förstärker medlets funktion i kroppen. Gulliga Jo, äkta apotekare, gick hem med medicinen hit när den hade kommit (den specialtillverkas på nåt ställe). Alltså, den kärlek och omtanke jag blivit visad på sistone har verkligen rört mig. Och iförrgår kom det några armar bakifrån under middagen, och det var min bror som gav mig en kram och sa Syster Yster (han är Lillstrumpa, och nej, vi tål inte heller Staffan Wetterstrand, men namnen är söta) med en värme i rösten som faktiskt även nu får tårarna att rinna över.
Men goda tårar är bra. De pekar också mot Liseberg.
Det är så man blir religiös
Ni vet hur jag hade worked myself into a hysteria i lördags med ringarna. Hade knappt gått en minut förrän jag nästan bokstavligen hörde en röst som sa smyckesskrinet. Jag visste att jag hade haft det framme, eftersom jag förvarar fejkringarna där. Det låg dock inte på Mikaels säng, där låg han, och han hade inte flyttat över nåt till min säng. Redan där minskade chanserna. Öppnade garderoben, tog fram smyckesskrinet och efter ett halvt ögonblick ser jag ringarna på fejkringarnas plats. Kan inte tro det. Mikael tycker det är världens naturligaste plats för ett par vigaelringar, och det må ju synas logiskt, men faktum är att till och med matbordet är en troligare plats, på mikron, bredvid tvn, varsomhelst nämligen. Smyckesskrinet är undanstoppad förvaringsplats för icke aktuella smycken. Vigselringarna är de aktuellaste smycken jag har och _förvaras_ aldrig nånstans förutom tillfällesvis i iittalaskålen. Men jag måste ha varit yr redan och fått en av mina ljusa idéer och stoppat undan min mest älskade ägodel. Vilket jag aldrig skulle göra, så jag måste ha glömt av att de låg där innan jag ställde in skrinet.
Men bla bla bla. Det är ju så man kan bli religiös! Jag hittade dem efter bara lite inledande hysteri på första och enda stället jag hörde en röst säga åt mig att jag skulle leta. Här fortfarande inte några som helst minnen av vad jag gjort med smyckesskrinet och när, men en viskande röst tackar jag för.
Jag har burit mina ringar med osedvanlig glädje sen dess. Ickedestomindre inser jag att de behöver lite TLC och vi borde lämna in dem för rengöring, rhodinering och kanske liten förstoring. M har lämnat in sin för gravyr. Han vill veta att han har en säker källa till den där viktiga dagen man inte borde glömma. Fast det är ju snart, om en knapp månad. Hur fort kan fyra år gå?!
En fin grej
Jag hade med mig en liten flaska Trocadero, för koffeinet ifall jag fick migrän. Min väska var för övrigt oanständigt knöfull.
Men dagens kärleksgärning var när Mikael kommer fram till mig med ett fotat glas med svartbrun dryck i. Han hade till och med kollat så att det som servitrisen hällde i det var äkta cola, inkl koffein.
Det är kärlek i det lilla.
Dessutom lekte han massor med tvillingarna, så att Johan skulle få prata med folk. Då bultade det i livmodern.
Över!!
På ett personligt, strikt hälsomässigt plan har jag sett fram mot denna dag med mer skräck än förtjusning. På alla andra plan givetvis tvärtom. Men nu är den över. Puh!
Satt upp under middagen, la mig sedan på en madrass och reste mig inte förrän det var tårta och familjefoto (jag hade inte varit med på fotograferingen på morgonen efter vigseln, så det var gulligt att ta med mig också).
Denna dag var fruktansvärd, men inte värre än jag befarat. Jag hade slut på ork redan efter halva vägen dit, så det var en uppvisning i uthållighet. Jag var mest social med nära släktingar, med nåt trevligt och kort undantag eller två, vilket underlättade. De jag helst ville umgås med var ju Mia och Bella.
Kände mig fin, allt med själva bröllopet, middagen, program osv var grymt, med vissa favoriter som jag ännu inte skaffat tillstånd att beskriva.
Däremot har jag återigen minnesluckor. Lite obehagligt, men inte oförväntat. Har också halsflusshalsont samt feber och diverse ont i kroppen. Men det som plågar mig allra mest akut är ansträngningen det kommer att krävas för att få bort sminket. Eller resa min lekamen ur soffan.
:
Sa jag minnesbortfall? Jag upptäckte i morse att jag inte hade ringarna på mig, hade inget minne av att ha tagit av dem, samt de låg inte i den lilla iittalaskålen i badrummet som är införskaffad just för kombinationen glömska och handcreme, även om jag som regel inte tar av dem ens då för att jag vet hur senil jag är. Jag letade efter dem på alla ställen som var självklara och som jag hann med i morse, men fick ta på mig fejkparet. Hälsan hade jag räknat med skulle gå åt skogen efter idag, men att jag skulle slarva bort ringarna fanns inte med i planerna. Och jag är en sån som inte glömmer och tappar. Har slarvat bort en enda nyckel i mitt liv, och det var skåpsnyckeln i högstadiet, och ni märker att jag fortfarande grämer mig. Jag minns däremot hur jag frågade, här eller på fejan, hur troligt det var att man behövde använda sin smyckesförsäkring. Inte särskilt troligt, bestämde jag, och slutade betala den. Vill inte tro att jag hade behövt den nu. JAG VILL HA MINA RINGAR. Nu förstår jag vad folk pratar om, jag vill inte lika gärna ha nya ringar, jag vill ha de som alla minnen ligger inlindade i. Som jag grät av glädje när Mikael trädde på mig. Inte som jag grät av frustration över denna sjukdom som byter ut mina hjärnceller mot popcorn.
Hoppas inte Baskerville kommer imorgon. Tänk om hon äter upp dem?! Jag _kan_ bara inte leta nu.
Bugger. Bugger, bugger, bugger.
Fast jag menar inte att vara bitter. Bröllopet var uuuuuuunderbart!
För mycket att klara
En liten hand och ett meterhögt blont huvud kikade försiktigt in och stängde min öppna sovrumsdörr. Men jag kunde inte ligga kvar. Stod inte ut med att inte träffa de små. Och så ska de till Tom Tits med Johan och hans barn. Alla fyra barnen som jag älskar på ett ställe, och flera vuxna jag är svag för också. Till slut tvingade jag mig i säng, men låg och grät. Jag vill så gärna vara med. Idag känns sängen inte underbar, idag avskyr jag den för idag är den mitt fängelse. Måste vila inför imorgon.
Och imorgon kommer sängen så småningom vara allt jag längtar till, varje sekund i stol eller -- huvva -- stående, kommer att kosta vansinniga summor som jag kommer att få betala av i ca två veckor. Intryck, folk, sorl, jag vill bara sova när jag tänker på det. Det är en skitsjukdom som gör att man varken orkar barn eller bröllop. Jag är ensam. Ensam och ledsen. Och arg. Och tacksam för att jag i alla fall kan gå på toa själv. Även om Mikael kommer att få duscha mig imorgon, och torka håret. Tror ni han klarar av en locktång? Jag borde måla naglarna ikväll. Han kanske orkar epilera mina ben också.
Skit och skräp och djungelspy. Jag är inte nöjd.
Men förfärligt nöjd att jag har alla dessa underbara människor i mitt liv. Det är bara lite som att visa ett barn en godispåse och sen ta bort den: -Här är Neo, här är Belle. -Jag måste sova...
Det är väl att vara vuxen, mogen: att anpassa sig, att acceptera, att spela med de kort man fått och inte fuska.
Så, jag spelar ut en fin Kåk. I färgen Snarker.
Bettans mage!!!
Alla fyra syskonen var idag på samma plats. Det har inte hänt på fyra år tror jag. Vi saknade dock Beth, som såg ut att vara i nionde månaden när vi skypade. Hon ska föda i november, eller så blir det väl oktober. Men hon är redan jätterund om magen. Bella förklarade entusiastiskt att det var två där i, två pojkar. Som sagt, vi saknade Beth och "pojkarna", Ruth som fått utlandsbesök själv inför bröllopet, och Rob. Jag tyckte inte fyra syskon var så märkvärdigt men det är inte lätt att få alla på samma ställe med respektive.
Mia sa så gulligt: I'm so glad we're here. Och Bella tyckte det var väldigt städat hos farmor och farfar. Jo, så ser det normalt sett ut hos vuxna folk utan småbarn. Jag är helt tokig i dem. Bella är mer lik Johan än jag sett förr (vi har ju kallat henne den italienska) och Mia är mer lik nonno (italienska morfar) än jag sett. Men det säger vi inte. Det är inte en direkt utseendemässig komplimang att liknas vid en vithårig gubbe. Bella sjöng nåt småhysteriskt när vi träffades, och hon har helt klart den Angerosiska sånggenen. Kunde vinna nåt på TV, så bra lät det. Plockade spritärtor i trädgården och delade med sig till Mia. Mia satt hos Ellen. Det är ju dels de som ser mest lika ut, och Mia har ett särskilt omtänksamt hjärta som blödde för Ellen i julas. Jag brukar alltid ha alla barn, jag bara älskar barn, men nu har jag ingen. De känner inte mig, och jag orkar inte leka med dem heller. Kanske kan de få komma hit, leka med hunden, baka kakor. Nåt sånt kanske jag klarar. Man kan ju inte hoppas på att de, som Belle, finner min axel vara en oemotståndlig sovplats. De är cirka fem år för stora för det. Men kanske kan nån sitta i mitt knä och berätta om saker. Tänk om jag kunde få vagga nån i min famn, när de var ledsna eller trötta, stryka över håret, klappa på kinden, och få dem att känna att allt är bra. Å, jag hoppas det. Annars får vi bara avskriva den förlusten i den övriga konkursen. Missar nog vigseln också. Konkurs. Nån gång räknar jag med att Gud tar fram sitt eget räkenskapsblock, och heeeeeej vad jag ska få poäng för allt mitt vittrande sönder och för alla planer jag missat från sängen. Poäng förresten, jag vill ha kompensation in natura! Badutflykter, djurparker, leka skola, vagga, vyssja, lära, berömma, älska, krama små barnatarmar som på samma gång är så bräckliga men ändå inte orädda, för de begriper inte hur sårbara de är gentemot livet. En öppenhet mellan hjärtan som är en av den vuxna mänsklighetens största förluster.
Har bussen gått?
De senaste tre nätterna har jag varit i Basel med Ellen. Rättare sagt så har jag varit i Pratteln utanför Basel med en Ellen på ca 11 år. Det är lite oklart om jag är 22 och frisk eller 43 och sjuk. Men vi vandrar omkring med en kubikdecimeter småmynt och ska betala biljetterna med (och på natten kommer jag ihåg vad två tur- och retur-biljetter heter på schweizertyska, men nu är det förborgat och dolt). Så tappar jag också köttbullar på marken och sen är vi tillbaka på samma gamla busshållplats och jag minns inte längre vart vi ska eller rättare sagt vad det heter. Vi hoppar på och så ska jag gå på känsla, typ. I alla fall hoppa av när jag känner igen mig. Och så är det det där med småmynten, och så vill jag inte gå för långt, jag är nog sjuk, men så har jag svårt att minnas hur det ser ut där jag bodde tre månader för över 20 år sen.
Men jag hoppas jag slipper det inatt. Det fanns dessutom inga bussar i Pratteln, det var litet. Men pendeltåg och spårvagn (tramli) fanns det, och den tog jag varje dag till jobbet. Så det är färdigt med bussen nu, och en ficka full med mynt, och köttbullar på marken. Ber gärna om nåt trevligt, vilsamt inatt. Gärna Basel, men från ett trevligare perspektiv, mer så som jag minns det. Basel är min första kärlek. Blaha, jag hade varit kär i varenda kille med puls före det, men det låter bättre så.
Finn fem fel
... eller i alla fall tre:
Fyra personer är i samma rum men tittar på tre olika media (för försök inte slå i mig att det som killen till vänster tittar på utanför bild är en bok). Jag vet, en gång satt vi hos Ellen i deras tjugopersoners TV-soffa och alla utom en kollade på sin telefon/apparat.. Men då hade vi å andra sidan umgåtts hela helgen. Det kanske familjen på bilden också har, och nu vill de bara vila sig lite.
Och förresten, Ikea (detta är ur deras sprillans nya katalog som jag fick i posten idag) har ju inte rollen som Sveriges fostrare. De bryr sig kanske inte om ifall en familj umgås tillsammans eller med varsin skärm. Rent krasst vore det ju till och med bättre för deras affärer ju fler äktenskap som sprack och ju fler dubbla boenden som fick inhandlas på Ikea.
Tänk på det ni, när ni oskyldigt läser katalogen! De vill att äktenskapen ska brista! Släng era skärmar. Eller ööö, glo bara inte på dem jämt!
Fyra personer är i samma rum men tittar på tre olika media (för försök inte slå i mig att det som killen till vänster tittar på utanför bild är en bok). Jag vet, en gång satt vi hos Ellen i deras tjugopersoners TV-soffa och alla utom en kollade på sin telefon/apparat.. Men då hade vi å andra sidan umgåtts hela helgen. Det kanske familjen på bilden också har, och nu vill de bara vila sig lite.
Och förresten, Ikea (detta är ur deras sprillans nya katalog som jag fick i posten idag) har ju inte rollen som Sveriges fostrare. De bryr sig kanske inte om ifall en familj umgås tillsammans eller med varsin skärm. Rent krasst vore det ju till och med bättre för deras affärer ju fler äktenskap som sprack och ju fler dubbla boenden som fick inhandlas på Ikea.
Tänk på det ni, när ni oskyldigt läser katalogen! De vill att äktenskapen ska brista! Släng era skärmar. Eller ööö, glo bara inte på dem jämt!
Bröllopsångest no more
Av en ingivelse tog jag fram min lila sidenklänning från monsoon som var för liten förut.
Det är den inte längre, så jag kommer inte kunna låta bli att ha den på lördag. Inget annat frestar mig som den. Det ska va grönt, men jag kommer med lila.
Så de där månaderna av ångest för vad jag inte har, har och inte ser bra ut i, osv, har nu nästan på målsnöret fått sig en ingalunda snöplig upplösning, men då hade jag ju kunnat slippa oroa mig så.
Lila siden, jag säger bara det. Och monsoon har så underbart mycket detaljer på sina kläder, Ellen hade klippt bort hälften...
Å, är så lättad! Bröllopsstassen fixad! Smycken är enkelt i sammanhanget, liksom naglar. Skor står mellan två par, vi får se. Tar väl de skönaste.
Dessutom ligger det numera så till att vilket rum jag än befinner mig i framöver, så kommer jag att ha den snyggaste väskan av alla i rummet. Ni får se. Har en snäll syster.
Vilket erbjudande!
De allra sämsta ME-patienterna som inte kan gå ur sängen ens för att gå på toa, som får bakslag på en vecka om man lyfter dem ur sängen för att byta lakan och städa, som ofta ligger med hörselkåpor eller öronproppar och ögonskydd och blir sondmatade. Dem är vi lite rädda för, för om ett tag kan det vara vi. Det där med sondmatning har för några av oss blivit kodordet för det där förfärliga tillståndet som folk faktiskt dör av, särskilt om det kommer psykiatrer och tvångomhändertar den sjuke för att de ska lära dem att tänka rätt, tänka sig friska. Från denna fysiska sjukdom, neurologisk till sin art, och som inte på nåt sätt är psykisk, sedan många år enligt Världshälsoorganisationen.
Hursomhelst. Jag fick ett så fint löfte när jag klagade häromsiatens. Sara kan komma och sondmata mig med choklad.
Fattar ni vilken omtanke som ligger bakom? Vi som bara fortsätter att bli sämre är livrädda för sondmatningen, det där läget när man ligger i sin säng utan ljud, utan ljus, utan besökare, utan en ostbåge till uppmuntran för man kan inte tugga eller svälja själv. Eller gå på toa. Sondmatningen står för allt det där hemska vi kan ha ångest för är näst-nästa steg i denna helvetiska sjukdom.
Men att då få omtanke och humor i den där ångest-sonden, det gör så mycket gott.
Jag har kommit till ett läge när jag bara med största ansträngning kan låta bli att lipa. Jag kan och orkar i princip ingenting, kanske borsta tänderna eller smöra macka. Jag har också känt mig helt maktlös, för jag har bara inte nån positivitet kvar, inga skämt. Jo, jag har några, men de är mer som plåster när det behövs en hel kompress och gasbinda. Och maktlös då inför mitt eget mående, det känns dessutom oerhört skrämmande, både att jag kan börja gråta av utmattning i vilken situation som helst, och dels att jag inte verkar ha vad som krävs just nu för att gaska upp mig.
Men det gick upp en sak för mig nu, när Sara erbjöd sondmatning med choklad (kommer inte lipa på en lång stund tack vare det). Lösningen är den minst populära, redan från småbarnsåren kan vi själva, eller "kan sälv". Just nu kan jag inte själv, så jag ber om hjälp. Säg nåt roligt, säg nåt snällt, säg nåt vansinnigt, och ingen brådska för jag har ju chokladsondmatningen att glädja mig åt nu. Ensam är inte stark, varför har jag alltid trott att jag måste vara stark ensam?
Kommentera på bloggen. Maila till anjaolergard@gmail.com. Hälsa till mig om ni träffar mikael eller mina föräldrar eller syskon. Leta upp en bild på en pannkaka, för jag känner mig som en pannkaka som är spridd för tunt och går sönder när man ska vända den. Eller en fet tant som är snygg, så jag vågar visa mig på bröllopet. Ribby Allé 22, 13742 Vh.
För ja tack, nu ber jag den som har en sekund över att ägna den sekunden åt mig, och låta mig veta det. Det känns jättefjantigt att be om det såhär, men jag behöver verkligen vänskap just nu.
Sicket skämt
Nu är det så uselt med mig att jag nästan garvar. Tvättade håret, klädde på mig, åt frukost, låg i soffan och pratade med två kompisar en dryg timme. Efteråt grät jag av ren utmattning, mådde illa och darrade. Mådde fullkomligt pest. Inte förrän två timmar senare kände jag mig som människa igen. Då tittade min man och jag på Castle, som ju inte är världens smartaste program. Men när vi kom till slutet av avsnittet fattade jag inte vilka de inblandade var, men min man som hade halvsovit sig igenom programmet på mäns vis fick koppla ihop trådarna åt mig.
På fullt allvar, klarar jag inte av att prata med folk och att förstå tv-programmen? Inte lätt om man ser ett entimmes program och minnet klarar en halvtimme, kanske. Men detta är som ett skämt. Vad jag klarar utan att få symptom? Kanske klä på mig. Kanske äta. Inte laga. Kanske borsta tänderna. Kanske tvätta håret. Kanske inte samma dag. Kanske duscha, i alla fall på sommaren när man torkar av sig själv och inte får såna temperaturväxlingar. Och absolut inte på samma dag. Klarar att ligga på soffan, tyst, men inte hur många timmar som helst. Inte träffa nån, inte gå nånstans, inte bli kissnödig innan man har vilat sig så länge att man orkar resa sig upp. Inga ljud, inget fågelkvitter eller spelande cikador, ingen barnlek, inte den himla skällhunden som spräcker skallen när nån ringer på. Inga besök, inga telefonsamtal, inga böcker, inga tidningar, inget piano, ingen musik, inte bädda sängen mer än släta till lakanen hjälpligt. Inte plocka in matvaror som mikael köpt. Ligga i soffan medan han gör allt arbete. Inte säga till om allt annat arbete han borde göra också. Och så behöver jag honom, för jag är labil och utmattad och livrädd och värdelös. Idag är det så surrealistiskt att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Försent, jag har redan gjort bägge.
Men nu tror jag jag provar ett enkelt sudoku. Rensar hjärnan från jobbiga tankar på sondmatning och Sophia Mirzas födelsedag (hon dog av felbehandlad ME för 8 år sen) . Jag minns i alla fall hur siffrorna ser ut, och jag kan skriva siffror i rutor med penna. Jag är begåvad och duglig.
Bäst jag får komma till den där psykologen snart, det behöver bli reda på inläggen. Lovar, ska tänka ut nåt kul eller klokt att dela.
Usch, fyyy
Jag brukar ju ha känsloförnimmelser som inte finns, känner lukter, hör ljud, känner saker på huden. Är så pass van vid det att när det känns som om nåt kryper på huden tittar jag bara lugnt efter och det är inget.
Men så nyss kände jag (på samma sätt som alltid) nåt på min arm, jag tittar ner och DET ÄR EN STOR SPINDEL! I storleken som en pappa långben, men en spindel. Inte jättefet, för då hade jag dött. Jag klappade till den eller föste bort den, jag vet inte vilket, men den ligger i alla fall inte på golvet nedanför mig och jag har inget bös på handen. Men jag var tvungen att dra upp fötterna i soffan för jag vågade inte ha dem på golvet. Och nu vågar jag knappt gå härifrån, jag vet ju inte var den är.
Den här sommaren har varit befriande fattig på djur, men en stor spindel på armen är faktiskt inte underbart.
Men så nyss kände jag (på samma sätt som alltid) nåt på min arm, jag tittar ner och DET ÄR EN STOR SPINDEL! I storleken som en pappa långben, men en spindel. Inte jättefet, för då hade jag dött. Jag klappade till den eller föste bort den, jag vet inte vilket, men den ligger i alla fall inte på golvet nedanför mig och jag har inget bös på handen. Men jag var tvungen att dra upp fötterna i soffan för jag vågade inte ha dem på golvet. Och nu vågar jag knappt gå härifrån, jag vet ju inte var den är.
Den här sommaren har varit befriande fattig på djur, men en stor spindel på armen är faktiskt inte underbart.
Mjölby
Har väl haft sommarens hittills mest spännande dagar. I tisdags åkte vi till Mjölby, eller rättare Vadstena, och vår söta hyrda stuga med vidunderlig utsikt. När jag som barn/ungdom åkt med min familj på semester har vi retat pappa när han blir hänförd av vackra utsikter och utbrister: "Ungar, jag blir galen!" Numera räcker det att säga "Ungar..." och alla vet. Mikael är inte helt insatt i det klarinska språkbruket så jag hade ingen att säga Ungar till. Men jag sa sånt som normala människor säger när de ser vacker natur.
Dessutom hade vi utsikten bokstavligen utanför stugdörren. Man hade kunnat sitta på toa och glo på sjön. Och ljudet, LJUDET. Folk betalar pengar för att få vågskvalp i mobilen. Det riktiga ljudet är gratis, fast det finns inget som hindrar att man tackar den man tror har skapat det, Gud, Darma eller Stephen Hawking.
Vi hade stannat på en mack på vägen och köpt oss fattiga på overpriced godis. Det var inte lika gott som jag minns det. Fast det hör ju till med godis på bio och bilresor.
Däremot köpte Mikael en chipspåse i receptionen på campingen. De var obegripligt icke-servicemedvetna, visste inte var stugan låg, kartan var inaktuell, vi fick fel nycklar osv. Men det var inga mygg och eller getingar, så jag klagade inte, eller det gjorde jag ju just. Jag åt i alla fall upp chipspåsen, det som var kvar när Mikael smakat, på natten när jag låg sömnlös i sju timmar. Och tydligen proppar jag munnen full sådär glupskt som man inte ska, så min högra mungipa sprack lite av de vassa kanterna på chipsen. Så går det när man är åpen.
Vi åt också Max på vägen (och detta är bara marginellt kronologiskt) och det var i sig ett äventyr för en sån som mig som inte är van vid saker. För övrigt har jag inget särskilt att säga förutom att hamburgaren var godare på Max men pommes gör de bättre på donken. Men det har säkert både jag och ni kommit fram till förr.
Vår stuga hade kyl, spis, kökskran, toa men inte dusch, och två våningssängar där överslafen var uppfällbar som på färjorna. Det låg dubbla madrasser på det som blev sängar och det var riktigt bekvämt. Och så luktade det lite gammal stuga, och så var insidan doppad i gammal furu. Men toan var mycket fräschare än vi hade förväntat oss. Och på den lilla verandan fanns det bord och stolar och grannarna i nummer 10 spelade Yatzy när vi la oss.
När vi hade bäddat och inspekterat hytten skulle jag gå ner och doppa fötterna. Men det blir så fort märkt nuförtiden att jag ändrade mig vad gäller fotbadet eftersom det såg ut att vara en meter ner från gräset till sjön. Vi hade faktiskt en egen sandstrand, ca 70 cm bred, men det fanns en vettigare och större lite längre bort. Vädret passade dock bättre för bilkörning än för bad, vilket jag otvivelaktigt föredrog.
Att sitta på verandan på morgonen och käka fralla och dricka godmorgonjuice med en hel sjö framför sig borde man kunna få på recept. Å vad folk skulle bli välmående av det. Och trots att klädkoden på campingplatsen lämnade övrigt att önska var det så gemytligt att jag nästan blev förälskad.
När jag vaknade låg Mikael fortfarande kvar i sängen. Ovanligt tänkte jag. Sen tänkte jag att det var lite för platt på magområdet. Sen såg jag att det bara var täcket, och snart kom Mikael hem efter sin lilla utflykt. Världen fortsätter ju snurra fast jag sover.
Efter en salig blandning av insomni, godmorgonjuice och barn på cyklar och sparkcyklar, drog vi så iväg till Mjölby och hittade Gotahälsan mitt i centrum. Tyvärr glömde jag att titta på hur läkaren såg ut (trots att han hade bokat in två timmar) men han var nog lång, gråblond och såg smartare ut än jag föreställt mig. Han var både MD och PhD, fint så.
Och eftersom det har varit si och så med sömnen så minns jag faktiskt inte vad vi pratade om. Han lyssnade lite på hjärtat, för säkerhets skull, och mätte blodtrycket genom blusen, så han verkade vara en riktig doktor. Mikael och jag har anteckningar i alla fall, och jag fick i princip svar på de många frågor jag hade.
Det bästa var att han skrev ut recept på LDN, som för invigda är lågdosnaltrexon. Alltså vad man använder i megados för knarkare, mittemellandos för alkoholister, och minidos för sjuka. Det blockerar opoidreceptorerna i kroppen så kroppen tror att det fattas sånt där gladkemiskt ämne, vad heter det nu, och så gör kroppen mer. Så får man typ dubbelt och det gör massa bra saker. Mikael, den ängeln, har redan varit och bett Apoteket tillverka mina minidoskapslar (2 mg ist f 50) och jag ser hemskt mycket fram emot att prova. Ca 50% blir bättre. Håll tummarna!!
Däremot skrev han inte ut några droger jag kan ta för att hålla mig någotsånär upprätt på bröllopet. Vet inte om det får bli treo comp var fjärde timma och ett rejält förråd med godis i väskan.
Efter läkarbesöket - och ja, det var värt 3000:- att komma till en läkare utan att vara rädd för att hen skulle säga att jag måste sluta med mina mediciner (för så sjuk är jag ju inte...), att jag inte ska känna efter så mycket, att ME inte finns utan bara är en slaskdiagnos, eller att det inte är nåt fel på mig utan sånt här händer ofta unga tjejer. Det är förfärligt att behöva oroa sig för det i kontakten med vården, men här visste jag att jag skulle bli trodd och tagen på allvar. Och att han dessutom skulle ha svar på mina frågor! Ljuvligt! Ser fram emot journalkopian som kanske kan hjälpa mig med vårdcentralen. Annars har jag hittat en del gamla papper som kanske kan övertyga läkaren där om att det är ok att behandla mina sömnproblem med farmaka.
Sen åkte vi runt hörnet och åt på en kinarestaurang som hade supervacker utsikt över nån å och park. Och klockan var efter lunch men före middag så det var lugnt och trevligt. Sen fällde jag bak bilsätet, tog på mig öronproppar och ögonmask och vet inget mer förrän vi var hemma. Jag packade upp mina mediciner och la mig i sängen och vilade i två timmar. Som vanligt ville kroppen inte somna förrän fram emot sex-snåret nästa morgon, så jag var lite mör när Mikael väckte mig till botox idag. Idag är en suddig dag. Jag har bara fragmenterade minnesbilder. Hoppas jag inte var oartig mot nån för att jag inte kunde tänka och prata på samma gång.
Fick alla fall nytt botox och det har inte varit alls lika illa som det brukar nu i slutet, jag tror det är tack vare naprapaten. Har haft en del ont i nacken de senaste dagarna, men så har jag ju också gjort jättemycket mer än jag brukar. Och jag har inte haft migrän på kanske en vecka. Förutom idag. Det kommer alltid när jag fått nya sprutor.
Visste att jag inte skulle orka nåt efter Mjölby och botox, så Mikael promenerade med hunden i en park medan jag åt spaghetti Bolognese på favorithaket nedanför backen, så fick jag bra med mat i alla fall. Och sen stannade vi på Port 73 där Mikael köpte mjölk eller vad det nu var, och jag köpte tre behåar. Sen hämtade han ut två paket åt mig på posten. Det ena var 2m spets som jag ska sätta på min mintgröna klänning. I det andra var en klänning som kräver eftertanke och som förmodligen står på prispallen inför bröllopet. Mikael har haft en liten åsikt, jag ska prova igen, och så kom mamma och tittade idag.
Just nu vet jag nästan ingenting, mer än att jag var speedad i ett par timmar igår, och att jag har glömt det mesta av resan. Men jag har bara goda känslor så det måste ha varit trevligt! Och som bevis för det har jag visst ett foto på min älskade när han slänger sopor på campingen. I rest my case.
Dessutom hade vi utsikten bokstavligen utanför stugdörren. Man hade kunnat sitta på toa och glo på sjön. Och ljudet, LJUDET. Folk betalar pengar för att få vågskvalp i mobilen. Det riktiga ljudet är gratis, fast det finns inget som hindrar att man tackar den man tror har skapat det, Gud, Darma eller Stephen Hawking.
Vi hade stannat på en mack på vägen och köpt oss fattiga på overpriced godis. Det var inte lika gott som jag minns det. Fast det hör ju till med godis på bio och bilresor.
Däremot köpte Mikael en chipspåse i receptionen på campingen. De var obegripligt icke-servicemedvetna, visste inte var stugan låg, kartan var inaktuell, vi fick fel nycklar osv. Men det var inga mygg och eller getingar, så jag klagade inte, eller det gjorde jag ju just. Jag åt i alla fall upp chipspåsen, det som var kvar när Mikael smakat, på natten när jag låg sömnlös i sju timmar. Och tydligen proppar jag munnen full sådär glupskt som man inte ska, så min högra mungipa sprack lite av de vassa kanterna på chipsen. Så går det när man är åpen.
Vi åt också Max på vägen (och detta är bara marginellt kronologiskt) och det var i sig ett äventyr för en sån som mig som inte är van vid saker. För övrigt har jag inget särskilt att säga förutom att hamburgaren var godare på Max men pommes gör de bättre på donken. Men det har säkert både jag och ni kommit fram till förr.
Vår stuga hade kyl, spis, kökskran, toa men inte dusch, och två våningssängar där överslafen var uppfällbar som på färjorna. Det låg dubbla madrasser på det som blev sängar och det var riktigt bekvämt. Och så luktade det lite gammal stuga, och så var insidan doppad i gammal furu. Men toan var mycket fräschare än vi hade förväntat oss. Och på den lilla verandan fanns det bord och stolar och grannarna i nummer 10 spelade Yatzy när vi la oss.
När vi hade bäddat och inspekterat hytten skulle jag gå ner och doppa fötterna. Men det blir så fort märkt nuförtiden att jag ändrade mig vad gäller fotbadet eftersom det såg ut att vara en meter ner från gräset till sjön. Vi hade faktiskt en egen sandstrand, ca 70 cm bred, men det fanns en vettigare och större lite längre bort. Vädret passade dock bättre för bilkörning än för bad, vilket jag otvivelaktigt föredrog.
Att sitta på verandan på morgonen och käka fralla och dricka godmorgonjuice med en hel sjö framför sig borde man kunna få på recept. Å vad folk skulle bli välmående av det. Och trots att klädkoden på campingplatsen lämnade övrigt att önska var det så gemytligt att jag nästan blev förälskad.
När jag vaknade låg Mikael fortfarande kvar i sängen. Ovanligt tänkte jag. Sen tänkte jag att det var lite för platt på magområdet. Sen såg jag att det bara var täcket, och snart kom Mikael hem efter sin lilla utflykt. Världen fortsätter ju snurra fast jag sover.
Efter en salig blandning av insomni, godmorgonjuice och barn på cyklar och sparkcyklar, drog vi så iväg till Mjölby och hittade Gotahälsan mitt i centrum. Tyvärr glömde jag att titta på hur läkaren såg ut (trots att han hade bokat in två timmar) men han var nog lång, gråblond och såg smartare ut än jag föreställt mig. Han var både MD och PhD, fint så.
Och eftersom det har varit si och så med sömnen så minns jag faktiskt inte vad vi pratade om. Han lyssnade lite på hjärtat, för säkerhets skull, och mätte blodtrycket genom blusen, så han verkade vara en riktig doktor. Mikael och jag har anteckningar i alla fall, och jag fick i princip svar på de många frågor jag hade.
Det bästa var att han skrev ut recept på LDN, som för invigda är lågdosnaltrexon. Alltså vad man använder i megados för knarkare, mittemellandos för alkoholister, och minidos för sjuka. Det blockerar opoidreceptorerna i kroppen så kroppen tror att det fattas sånt där gladkemiskt ämne, vad heter det nu, och så gör kroppen mer. Så får man typ dubbelt och det gör massa bra saker. Mikael, den ängeln, har redan varit och bett Apoteket tillverka mina minidoskapslar (2 mg ist f 50) och jag ser hemskt mycket fram emot att prova. Ca 50% blir bättre. Håll tummarna!!
Däremot skrev han inte ut några droger jag kan ta för att hålla mig någotsånär upprätt på bröllopet. Vet inte om det får bli treo comp var fjärde timma och ett rejält förråd med godis i väskan.
Efter läkarbesöket - och ja, det var värt 3000:- att komma till en läkare utan att vara rädd för att hen skulle säga att jag måste sluta med mina mediciner (för så sjuk är jag ju inte...), att jag inte ska känna efter så mycket, att ME inte finns utan bara är en slaskdiagnos, eller att det inte är nåt fel på mig utan sånt här händer ofta unga tjejer. Det är förfärligt att behöva oroa sig för det i kontakten med vården, men här visste jag att jag skulle bli trodd och tagen på allvar. Och att han dessutom skulle ha svar på mina frågor! Ljuvligt! Ser fram emot journalkopian som kanske kan hjälpa mig med vårdcentralen. Annars har jag hittat en del gamla papper som kanske kan övertyga läkaren där om att det är ok att behandla mina sömnproblem med farmaka.
Sen åkte vi runt hörnet och åt på en kinarestaurang som hade supervacker utsikt över nån å och park. Och klockan var efter lunch men före middag så det var lugnt och trevligt. Sen fällde jag bak bilsätet, tog på mig öronproppar och ögonmask och vet inget mer förrän vi var hemma. Jag packade upp mina mediciner och la mig i sängen och vilade i två timmar. Som vanligt ville kroppen inte somna förrän fram emot sex-snåret nästa morgon, så jag var lite mör när Mikael väckte mig till botox idag. Idag är en suddig dag. Jag har bara fragmenterade minnesbilder. Hoppas jag inte var oartig mot nån för att jag inte kunde tänka och prata på samma gång.
Fick alla fall nytt botox och det har inte varit alls lika illa som det brukar nu i slutet, jag tror det är tack vare naprapaten. Har haft en del ont i nacken de senaste dagarna, men så har jag ju också gjort jättemycket mer än jag brukar. Och jag har inte haft migrän på kanske en vecka. Förutom idag. Det kommer alltid när jag fått nya sprutor.
Visste att jag inte skulle orka nåt efter Mjölby och botox, så Mikael promenerade med hunden i en park medan jag åt spaghetti Bolognese på favorithaket nedanför backen, så fick jag bra med mat i alla fall. Och sen stannade vi på Port 73 där Mikael köpte mjölk eller vad det nu var, och jag köpte tre behåar. Sen hämtade han ut två paket åt mig på posten. Det ena var 2m spets som jag ska sätta på min mintgröna klänning. I det andra var en klänning som kräver eftertanke och som förmodligen står på prispallen inför bröllopet. Mikael har haft en liten åsikt, jag ska prova igen, och så kom mamma och tittade idag.
Just nu vet jag nästan ingenting, mer än att jag var speedad i ett par timmar igår, och att jag har glömt det mesta av resan. Men jag har bara goda känslor så det måste ha varit trevligt! Och som bevis för det har jag visst ett foto på min älskade när han slänger sopor på campingen. I rest my case.
The mother of good ideas
Jag har ju en talang för att få idéer. De verkar kloka, effektiva, nyskapande, tills de träffar på nån annan än mig, jag är en lättlurad typ. Packade ner locktången men inte fönen. Tyckte det var effektiv packning. Att göra den enda hårfixarapparaten obrukbar på nytvättat hår, som planen var. Men så var jag så stirrig och sov bara några timmar, så jag kunde återanvända tisdagsfrisyren. Men det hade jag ju inte räknat ut när jag packade. Då packade jag bara som ett särskolebarn som normalt brukar behöva hjälp med packningen. I sista sekunden kom jag ihåg att lägga i ett par trosor. Fast doktorn behövde inte titta så noga.
Nej, det riktigt käcka jag kom på idag var att jag skulle göra ett litet kirurgiskt ingrepp på mig själv. Hade fått en sån där tunn hudficka som petade ut på mitt ögonlock. Jag tänkte att en nagelklippare fixar nog ett snabbt, rakt snitt. Strålande. What could go wrong, liksom, tänker de tre hjärnceller som är vakna. Jag ryckte lite i huddutten och tog till slut tag i den. Sterilisera tånagelklipparen som nuddar allt möjligt fotbös, det tänkte jag inte på. Men jag fick ett grepp och det kändes bra, dvs inget alls. Men jag hade kanske bara lurat mig. För nu sitter den liksom och tuggar i nåt tjockt som gör göront. De där små flärparna ska väl inte ha nerver? Jag fick faktiskt för ovanlighetens skull några riktigt bra idéer, varav den första var: Sluta klippa i huden. Och sen :Överblicka skadorna.
Jo, min uppstudsiga dutt är borta och har bara lämnat ett millimeterstort blodmärke. Som visst inte slutar blöda så lätt, för varje gång jag ska topsa lite försiktigt så börjar det igen. Jag torkade och tvättade till slut, tryckte sen länge och hårt med en tops, och till sist vek jag den minsta toapapperskompressen i mannaminne och tryckte fast. Den sitter där än.
Det som hade gjort ont var en halv centimeter därifrån, där jag måste ha råkat hugga tag i det friska, normala, nervcellsfylla ögonlocksköttet och börjat klämma hårt på det med vassa nagelklippare. Jag blev lite svimfärdig och trodde det inte skulle göra så ont. Det skulle det inte, och gjorde inte heller när jag insåg att de där nagelklipparna är rundade och kan sägas ha två verksamma sidor. Jag har ägnat mig åt för mycket verksamhet ikväll. Men den som skulle bort, försvann, utan problem. Där är ju i alla fall bra.
Men trots att jag är så ding i bollen och hittar på såna här stolleprov, så är jag ändå stolt över mig själv. Jag har min självständighet kvar. Jag kan saker, inte bara Mikael (som förresten har den goda vanan att sova när normalt folk, dvs inte jag, sover. Man kan ju inte väcka sin man och be honom klippa av nån sorts mollusk från ögonlocket. När han har skött om dödligt sårade eller låtsasskjutna i kriget, kan man inte komma där med en osterilicerad nagelklippare om be om kaphjälp.
Men slutet gott, allting gott. Och jag bara tuggade lite på det där andra stället på ögonlocket. Det har redan slutit sig. Och jag har tidernas finaste kompress.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)