Sammanhållning

Jag har träffat min brors tvillingflickor när de var sex månader. Det var för fyra år sen. Det är skandalöst dåligt. Men mina syskon och pappa har varit och hälsat på dem flera gånger. Sånt kan inte mamma och jag göra, jag orkar ju knappt åka så långt som till Ica Maxi. Därför var jag såååå glad när senaste barnbarnet kom hit och jag fick träffa henne och hela hennes trevliga familj. Men ni fattar att jag ser nåt så vaaaaansinnigt mycket fram mot att träffa brorsan, Bella och Mia. Är jag lite känslig en dag börjar jag gråta av det. Jag är så rädd att de ska tycka om mig minst, för att jag kommer att orka leka med dem minst. Och de känner redan de andra. Jag tränar mig redan nu på att inte ta det personligt.

Men så tänker jag på barnbarnsbesöket. Sötis somnade i min famn. Och Neo ville både kasta boll och leka affär och hundra fler lekar. Han tyckte inte mindre om mig för att jag inte har hälsat på hemma hos honom, eller att jag måste gå in efter två minuter. Han tar inte min sjukdom som nåt som har med min kärlek för honom att göra. På samma sätt har han inte en särskild känsla som gäller mig som är sjuk. Han bara gillar mig. Varför är jag så rädd att inte duga? Man blir inte omtyckt för det man gör eller köper, utan för den man är. Kanske kommer tvillingarna att tycka om mig också, fast jag inte hälsat på dem hemma och bara orkar leka två minuter. Barn kanske är såna, att man duger som man är. Innan vi har lärt dem vår vuxna skit. Usch. Tänk om jag alltid var såhär klok!