Okej, en bra sak

Igår såg jag ett visitkort på Mikaels säng. Det var från Aleris fysiologlab. Visitkortet såg gammalt ut och jag frågade honom om han kom ihåg var det gällde. Det stod Riddargatan, men det säger såklart inte mig nåt. Men han minns att jag både gjort sömnapnetest och ultraljud av hjärtat hos dem.

Grejen är att Danderyd inte vill bekräfta min ME-diagnos utan sömnapneresultatet (hur knäppt det är orkar jag kanske skriva sen), men jag har inte några uppgifter om var jag gjorde det, mer än att läkaren hette Gunnar Unge, och han är pensionerad nu, det har jag redan googlat fram. Men så ligger visitkortet på Mikaels säng, inklusive mailadress och allt. Jag som har telefonfobi och inkompatibel dygnsrytm är hemskt glad att kunna maila om det på min eftermiddagstid, dvs nyss.

What are the odds?

Jag tror på de små tingens Gud.

Inte på att det måste ha varit han som tog fram visitkortet. Helt absolut säkert är det nämligen att Gud inte har varit här hemma det senaste dygnet. Det troliga är att visitkortet har valsat runt bland min käre makes pappershögar, och igår låg det underst i en hög som han la på sängen när vi fick besök, och att han sen tog med sig nästan hela högen tillbaka till matbordet och det blev kvar. Han har dessutom röjt i gamla högar den senaste veckan, så det är ju naturligt att det är så det har gått till. Men jag väljer att sända ett tack till Gud för att Saker Råkade Bli precis som jag behövde. Det känns trevligare att tacka Gud än Ödet. Vem är ödet?! Jag tror på Gud och regeringen. Nästan i alla fall. So sue me.