Jag har gått genom mitt liv och tyckt väldigt bra om mig själv. Förutom kanske i tonåren när jag var osäker, men vem är inte det. Men även då hade jag en känsla i botten av allt tonårskrafs som sa att om alla andra inte diggade mig så var det dem det var fel på, inte mig.
Mamma har också sagt, genom åren, att hon tycker bättre om sig själv ju äldre hon blir, eller kanske sa hon att hon bryr sig mindre om vad andra tycker, med åldern. Jag hade redan märkt att hon hade rätt.
Så hur kommer det sig då att jag är 43 och har en livskris? Att jag inte vet vem jag är (oj, jag började gråta när jag skrev det. Det var nog mer sant än jag visste om!). Nån ME-person sa på fejan nåt i stil med att hon älskade att spela tennis, men räknar inte med att nånsin kunna göra det igen. Är hon då en person som älskar tennis, eller är hon något annat?
Jag tyckte det var klokt, och kanske slog det an en sträng i mig. Jag har alltid vetat vem jag var, alltid varit förtjust i mig själv, trivts, men nu är jag villrådig. Jag tror inte jag älskar mig själv för att jag inte vet vem jag ska älska. Allt jag definierade mig som - älskar musik, böcker, resor, kläder, inredning, är intellektuell, kvick, empatisk, pålitlig, duglig, omtänksam, snygg, ett catch på alla sätt och vis, ja, den personen finns inte. Nu är jag en person som gråter för ingenting, får ont av att ligga i soffan, och dagligen tvivlar på sin mans kärlek på grund av egna nojor och kanske en släng depression. Eftersom jag vet att han är smart och jag inte hittar nåt hos mig själv att älska, så tror jag det är en tidsfråga tills han också kommer på det. Att jag bara är ett enda stort, sjukt merarbete.
Hjälp vad deppigt. Fyllde i några papper inför läkarbesöket i Mjölby på onsdag,(det var i juli, inlägget är lite efter, men fortsätt läsa får ni se.) och det stod nåt om ifall man upplever känslor av värdelöshet. OM!!!!! Jag äter ju redan maxdosen av Cymbalta för sömnen och smärtan, så då borde jag väl inte vara deprimerad? Är jag deprimerad eller är jag bara i en livskris?
Det är inte lätt heller att tänka på nåt roligt för att göra sig glad. Alla aktiviteter jag förr gjorde för att belöna eller trösta mig, är för jobbiga nu, och också förknippade med en känsla av sorg och förlust. Jag ser ju på ett sätt jättemycket fram mot sommarens stora event, bröllop i familjen med alla syskon på samma plats, på samma gång. Sen far en tillbaka till USA och en flyttar till Kina. Och Beth å bebisarna i magen får stanna hemma, men Bella och Mia ska jag få träffa, för andra gången på 4 1/2 år. Ser nåt så gruvligt fram mot både syskonen och syskonbarnen och bröllopet, och Ruth är underbar så hon få mer än gärna bli min syster, inte bara min sister-in-law. Men på samma gång önskar jag den veckan dit pepparn växer. Jag kommer ha det superjobbigt då, och länge efteråt. Så jag ser fram mot den veckan som man ser fram mot tortyr. Jätteschizo, jag vet.
---------------------
Okej, det här supermegadeppiga låg i Utkast. Tänk att jag kände så i juli. Men det gör jag inte nu. Jag tror jag har sörjt färdigt den jag ville vara och har blivit en ny. Och hon duger också. Hennes jobb är att ta det lugnt, röra sig långsamt, aldrig bli andfådd. Och det är ett heltidsarbete, ska ni veta. Blir andfådd bara av att ta på mig pyjamasen och lägga mig i sängen. Men jag arbetar på det, mycket för Mikaels skull. Han behöver se nån sorts framgång i mitt mående, eller rättare sagt i mitt hanterande av mitt mående.
Sen har jag även det otvivelaktiga nöjet att vara så kär i Mikael som jag bara kan. Älska honom i nöd och lust och for better och for worse (fast inte tills döden skiljer oss åt, nej, vårt band är oförgängligt). Göra hans liv lyckligare och bättre för att jag finns i hans.
Sen är det också mitt jobb att se till att Mikael kan vara en sån bra pappa han kan, och att jag kan bidra till hans barns mognad, insikt, glädje, stolthet, rättrådighet, tröst, framgång. Och om det störta jag kan göra på den fronten en dag, eller två, är att äta upp de godaste bullarna som nånsin kommit innanför vår tröskel, så må det väl vara hänt... Fast jag ska verkligen försöka gå ner i vikt. Inte bara för att jag ska kunna se fin ut på folks bröllop utan för att jag vill må bättre. Bara gallan försvinner kan jag gå från gallstensvänlig kost till viktnedgångsvänlig kost. Fråga min Mikael om han redan har gått ner 15 kg!
Och mitt jobb är att alltid drömma lite, att spara filer på datorn med saker jag längtar efter att göra när jag blir frisk.
Och när jag blir frisk, då är mitt jobb att göra skillnad i världen. Det är det väl nu också, fast världen i princip är Ribby Allé. Men ju större den blir, desto fler människor kan man påverka, glädja. Kanske inte ska önska mig en stor värld. Har inte lärt mig sköta den lilla än.
Men jag är inte en som gillade musik, böcker, inredning, färger, mode, att sy. Jag är en som tränar sig på att leva, gott för andra, och gott mot mig själv. Jag tror jag vill bli lite mer hjärta, nu när hjärnan inte tar så mycket plats längre. Jag har ju lite folk att ta efter. Puss på er!
Och tack för att ni har hjälpt mig igenom dödsångest och identitetskris. Jag ska försöka sluta vara så besvärlig nu :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar