Rak

Min man är vad man brukar kalla rak. Ibland är han nästan burdus, men oftast märker man att han är snäll och inte menar saker så som de kanske låter. Han kan dock svara rätt på frågan om jag ser tjock ut i den här...

Ibland önskar jag att jag vågade vara lite mer rak. Man behöver inte låta tyken utan kan vänligt säga till telefonförsäljaren som vägrar lyssna när man sagt nej: Jag tror du förstod mig nyss när jag sa nej.

Hörde om nån som på telefon fick frågan om han prenumererade på en viss tidning. Han svarade: Vad har du med det att göra? Försäljaren stammade fram några ööööö och la sen på. Jag är alltid för artig och har först på senare år kommit på att säga i alla fall en del saker rent ut. Ett nej tack, jag är inte intresserad, kan inte såra nån. Om det inte är svaret på ett frieri förstås...

Jag läste en gång om hur man kan göra när folk frågar saker som de inte har med att göra. Och då pratar vi inte telefonförsäljare utan när folk blandar sig i personliga angelägenheter.

1. Upprepa frågan med klädsam förvåning, "ska VI ha barn?!" utan att svara, så kanske personen kommer på att man inte kan fråga vemsomhelst en sån sak.

2. Om det inte går in, säg tydligt: DU vill alltså veta ifall MIN MAN OCH JAG ska ha barn? Andra gångens övertydlighet brukar räcka. Men annars:

3. Var rak, säg som det är, men snällt: Nu frågar du om en väldigt personlig sak. Jag vill gärna välja själv när och med vem jag pratar om det som rör bara mig.

Jag försökte det en gång, men personen blev mycket märkbart sårad, upprörd och kanske också konfys, för jag hoppade direkt till nummer tre som svar på en fråga som inte rörde henne. Det kanske bara funkar om man går via ett och två först.

Men jag anser att vi inte har rätt att lägga oss i andras liv, att fråga vad folk tjänar, varför de inte har fler barn, få veta folks förhållandestatus medan det kanske inte ens är helt klart för de två inblandade ännu, osv osv. Det visar inte på omtanke om andra. Det visar på dålig uppfostran och sen en liten hjärna som inte kan förstå att information ska ges, inte tas. Att visa omtanke är att undra hur personen mår och har det, att kanske erbjuda en viss tjänst: Ska jag ta med nåt till dig när jag handlar nästa gång? Inte att fråga ut dem av egen nyfikenhets skull.

Ja, ni märker att det här är en brandfackla för mig. Men med mig i det dåliga skick jag är och Mikaels yngsta barn fyller 21 nästa månad, så frågar folk åtminstone inte om vi ska ha barn. Ifall nån frågar kanske jag svarar att det vore trist för den stackars studenten att ha festen på långvården...

Och man ska väl inte bli morfar först och sen pappa igen. Så gör de bara i Hollywood.

Det bästa svaret på den personliga frågan Ska inte ni ha fler barn kom nog från mer sydländska grader, för hon svarade den äldre mannen: vet du vad, nästa gång min man och jag har sex, och jag känner att det tog, då ska jag ringa dig först av alla.

Dock vet jag inte om något av det egentliga svaret: "Du har inte med varken mitt sexliv eller våra familjeplaner att göra" gick fram. Synd om en sån praktsarkasm gick förlorad.

Eller om nån frågar och man börjar störtlipa och säger tack för att du frågade. Jag har precis fått mitt tredje missfall och vi har det jättekämpigt. Så du erbjöd dig verkligen i rättan tid. Jag kommer förbi med barnen imorgon bitti så kan du väl ge dem lunch och lämna av dem hemma igen vid halv sjutiden? Tack, verkligen, för att du frågade!

That'll teach them. En fråga är menad att vara omtanke, om man är fostrad rätt. Är den inte det så kanske nån nappar på erbjudandet som borde varit...

Nu ska jag sluta ondgöra mig över folk. Bryr jag mig så mycket?!