Livsinställning

Jag har alltid varit positiv, glad, optimistisk, förtröstansfull. Att viktiga saker kan gå ordentligt åt skogen och göra människor riktigt riktigt olyckliga var inte nåt som fanns i min världsbild förrän jag blev sjuk och inte blev frisk, och när min brors äktenskap rasade. Sen rasade ett till, för en annan familjemedlem, sen dog min systers man. Nu är jag akut medveten om att minsta lilla lycka kan vara borta imorgon. Man kan och ska inte ta nåt för givet. Pussas som om varje var den sista...

Men att snarare vänta sig att inget ska gå bra, med förklaringen att då blir besvikelsen i alla fall ingen överraskning, det tror jag inte på. Jag tar hellre ut glädjen i förskott, och blev det inget så har jag ändå fått njuta det en gång. Det är därför jag börjar med födelsedagspresenter en månad i förväg, eftersom att se fram emot är lika viktigt för mig som att få det. Det där knappa året vi var förlovade var just så, en present jag visste att jag skulle få och som jag såg fram mot. Men jag var faktiskt också nöjd med att längta, i alla fall nu när jag beskriver det i efterhand...

Min optimism har fått sina törnar. Till exempel vet jag inte om jag ska tro att jag kommer sluta bli sämre och istället bättre. Därför tror jag snarare på nån ny medicin de inte har haft förut. Men man kan ju aldrig veta. Jag är försiktigt hoppfull vad gäller ME:n.

Beviset på min ibland av livet manglade men ändock sanna natur kommer här:

Vi hade älsklingsjonte här. Så trevlig och go. Alla vill ha grädde till glassen med hallonsås. Ingen orkar vispa. Jag reser mig i kärleksattest och tar fram visp, vispar, bytta. Grädde. Utgångsdatum 27 juni. Men det var väl inte så längesen? Och förpackningen är ju oöppnad. Men nej, den hade avvikit, om man kallar det så.

Men vi har ju resurser, så jag öppnade den andra grädden, 28:e, bättre i a f. Skruvkork, dem har jag respekt för. Luktade, inget, smakade, liten liten hint av surt bara.

Men...

Där åkte även den andra grädden i slasken. Vad säger detta? Att vi hemmmmskt gärna ville ha grädde (det var så lite glass, särskilt när jag tappat en del på golvet)? Kanske. Men framförallt att jag inte bara tittar på datumen och slänger saker utan in i det sista, förbi tio deciliter utgångna mejeriprodukter, på fullt allvar tror att vi kan få lite grädde ändå. Den var inte så gammal.

Min man brukar ropa överfall och mord när jag röjer i matlagningen med utgångna varor. Jag använder näsan och ögonen som datum. Han har jobbat i vården och är lite striktare med att inte stoppa gamla giftiga saker i folk. Så när jag tar nån gammal creme fraiche som är öppnad,  mögelfri, smakar gott och Mikael inte ser burken, då går det fint.

Men idag var inte ens min sedvanliga mejeripositivitet nog. En liter down the drainň. Det är för att jag inte vågat äta pannkakor (ägg) så då går inte grädden åt. Vi får se hur det går med den här olidligt spännande romanen. Jag skulle gärna hyra din skrivstuga, Sara! Eller är kruxet att man bara kan skriva tills laptopens batteri dör?

Mitt krux och det behöver inte påpekas ofta, är en viss kognitiv svikt. Idag har jag vid flera tillfällen inte förstått frågor som folk ställt mig. Men här sitter -- ligger jag i min ensamhet -- tillsammans med min sovande man, blev nåt alls ens rätt där eller?? Och då förstår jag i alla fall ibland vad jag säger. Gott så.

Kramar, alla!