Söndag

Jag har varit för dålig både i kroppen och sömnen för att kunna gå till kyrkan sen i september, och nu börjar jag verrrrrrrkligen längta. Så när missionärerna var här i söndags kväll -- de brukar ha språkträning med mig en gång i veckan -- och de frågade om det kunde göra nåt för mig, sa jag att jag saknar kyrkan så mycket, och undrade om de inte kunde sjunga och spela nån psalm för mig. Jag har spelat själv några gånger, men det är inte samma sak. Så de sjöng och spelade och jag låg i soffan och sjöng alt när ingen av dem tog den. Bägge kan spela och sjunga bra, väluppfostrade flickor.

Sen sa syster Blomqvist med låtsat allvar att eftersom det var vittnesbördsmöte i kyrkan idag (det är när det inte är förberedda talare på mötet utan vem som helst får gå fram och berätta kort om något som känns viktigt i samband med personens tro) så skulle vi ha det här också. Och så började hon, och berättade om hur hon känner att Jesus känner henne personligen, och förstår henne och tröstar henne. Och att när han försonade världens synder så var en droppe blod för hennes skull, han led i en minut för hennes synder, eller en timme, eller hur länge det nu tog. Sen tog syster Spjut till orda (och hon hade en riktig Downton Abbey-frisyr, och tydligen är jag helt fast på Downton Abbey nu för att jag inte vann auktionen) och det var också jättefint att lyssna på. Sen låg jag i soffan och berättade om när jag hade lyssnat på kyrkmusik på YouTube kvällen innan, och hört en gammal musikallåt (My Turn On Earth) från när jag var liten. Plötsligt hörde jag ordet "plot" och insåg att jag inte hade förstått det när jag var liten. Det är väl itne en normal sexårings ordförråd, så det förvånade mig inte. Men i och med att jag hade reagerat över det ordet så måste jag ju ha förstått resten. Och så insåg jag hur tacksam jag är att jag har fostrats av goda föräldrar. Att jag har hört goda ord och goda råd, redan från det att jag var liten. Och att det jag lärde mig har vuxit inuti mig med tiden. Såg på Oprah för nån vecka sen och hon sa att en förälders viktigaste jobb är att låta barnen vara sig själva. Och jag tror inte jag håller med. Jag tror att en förälders viktigaste uppgift är att undervisa sina barn om rätt och fel och om vad saker får för konsekvenser, så att de kan fatta välgrundade beslut och lära sig att leva lyckligt. Men det är kanske för simpelt uttryckt, och finns så mycket mer att säga om att jag avstår och i så fall återkommer.

Sen tänkte jag också på att en av sångerna, som jag alltså måste ha burit med mig hela livet, handlar om att livet är så kort och "det mesta regnar bort" höll jag på att skriva. Men att ingen människa hinner med allt i livet, att vissa drömmar måste vänta. Men att vi har en hel evighet på oss. Den känslan -- att det är OK om allt itne blir som jag hade tänkt mig -- har hjälpt mig att hantera att jag levde ensam i så många år, och hjälper mig fortfarande när jag är ledsen för att jag itne har några barn och att jag inte kan leva ett normalt, friskt liv. Men det är trösterikt att tänka att Gud har en hel evighet i beredskap åt oss. Som en lovdag utan slut, när vi har gått färdigt jordeskolan.

Här är texten:

FOREVER
Some dreams must wait, life isn't long enough.
Some dreams must wait to come true.
Sometimes it seems life just begins
and then all of a sudden is through.

There's songs you won't sing, there's stories that you won't ever hear,
pages you'll never turn, words that you'll never know, things that you never will learn.

Some dreams must wait, life isn't long enough.
Some dreams must wait to come true.
It's nice to know there's all eternity
for everything you'd like to do.

There aren't any clocks, there aren't any things like calendars,
no such thing as "too late", just always and evermore,
that's why I think it's so great
that Heavenly Father and Mother figured it all out so clever.
There's never enough time, and that is why I'm glad we go on forever.


Här får ni förresten länken till själva sången. Den är sådär härligt sjuttiotalsful (och lite falska avsnitt som ni får på köpet). Men med en fin påminnelse om att det kommer en dag till, och en till. Då ska jag hoppa som en kalv, och skratta med mina barn.