När jag gick upp idag låg Vanna och sov ovanpå Mikaels grävmaskinsbyxor. Hon älskar honom, fast jag trodde att de byxorna luktade mer diesel än Mikael. Jag har tydligen fel. Annars brukar hon lägga sig på hans väska.
Han, Mikael alltså, berättade att han hade läst om olika hundar och vad de var bra på. Jaga, lukta, vakta, hämta osv. Vannas ras, shih tzu, stod det "utpräglad sällskapshund" om. Inget mer. Hennes mest framträdande talang är nog att bli kliad på magen. Och vi tänker ibland att vi ska träna henne att göra nåt, men vi tror faktiskt inte hon duger till att hämta tofflor eller så. Men just ordet "duger" är så fel i sammanhanget. För hon är lika mycket värd nu som om hon kunde tio tricks. Det är så självklart att en hund inte behöver förtjäna sitt värde. Den är värd allting, av sig själv. Varför krånglar vi så ofta till det när det gäller människor? Vi har vårt värde oavsett hur många konster vi klarar, eller om vår enda talang är att vara ett sällskap, ett litet sällskap.
Mikael var och hjälpte några att flytta, och jag hade blivit förberedd på att vi skulle ha hunden längre idag. Hade tänkt åka ut med kometen, men det orkade jag inte. Men Vanna höll sig vid mina hälar, så som hon gör när hon vill gå ut. Så jag tänkte att jag bara skulle gå pyttekort och sen hem igen. (När ska jag komma ihåg att jag inte tänker så bra?!) Klädde på mig alla lager som fick plats under vinterjackan, gömde fulhåret i min fina julklappsmössa från förra julen, och kopplade fast lilla gumman. Hjälp, vad fort hon går! Tänk om hon var lite starkare, så kunde hon dra mig. När jag hade gått upp för trappan bakom huset var jag slut, så jag släppte lös henne. Hon springer ju aldrig sin väg i alla fall. Släpade benen efter mig förbi vårt hus, förbi första kedjehuset, andra, tredje, hon stannade och luktade på allt men var aldrig många steg bakom mig. Fast sen var hunden försvunnen. Trodde hon stod och luktade bakom en snövall, men det tog för lång tid. Tittade åt andra hållet, och där var hon inte heller. Lite pinsamt att slarva bort nåns hund så där... Men så tittar jag ner, och då står hon vid mina fötter. Det var mer likt henne än att försvinna.
Har jag sagt att hon älskar att köra ner huvudet i snön och liksom putta sig själv framåt med ansiktet först, som en snöplog?
På nåt sätt kom jag hem igen och la mig i soffan med hunden på magen. Sen var jag tvungen att ta på mig en filt, och orkade inte röra mig förrän nu. Det där med att jag bara ska ta en liiiiten promenad är väl en bra tanke, men jag borde lära mig att en lagom liten promenad är till brevlådan eller max till sophuset. Det finns en anledning till att jag inte går mer än så, ens i undantagsfall.
Och just det, fick ett kul mail av Bettan. Mikael reagerar för det, han tycker "Bettan" låter så fult (han tycker visserligen inte särskilt om några smeknamn, förutom hans barns) och undrar varför vi egentligen kallar henne för det. Hon heter ju Elizabeth, men det orkar ingen människa säga. Och hon går i allmänhet under namnet Beth (hon är gift med min bror och de bor i New Jersey, vilket inte har med namnet att göra, men det kom in där). Men se, det kan bli lite känsligt med det där läspljudet, om man har pratat engelska för mycket för länge och är svensk utan eget läspljud. Det är lätt hänt att det blir Bette, vilket låter ännu värre. Så då blev det helt enkelt Bettan. För då är det i alla fall meningen att man får slippa läspa. Och det låter så festligt när hon kallar sig själv för det, och när det gick upp för henne vad "gamla Bettan" (armborstet i Robin Hood) är. På henne låter Bettan vackert. Jag antar att det är det som är kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar