När Mikael och jag är på Ikea åker jag rullstol. Det räddar mig, men ändå är hela utflykten så jobbig att jag kraschar efteråt. Men det var en annan sak jag tänkte på. Det där programmet med pensionärer som beter sig knäppt på olika vis hade nyligen en scen med en man som rullade sig i rullstol vid ett poolområde. Men så reser han sig (piggt) upp ur rullstolen, springer fram till bassängkanten och hoppar ner i poolen. Ja, visst ser det surrealistiskt ut.
Lite av samma miner får jag på Ikea när jag reser mig ur rullstolen på restaurangen t ex. Eller när vi skulle köpa fåtöljer och jag var tvungen att prova, såklart.
Ibland ber folk väldigt mycket om ursäkt om de står i vägen. När nån står i vägen för mig när jag står på egna ben blir de inte särskilt överdrivet ursäktande. Måste man vara ännu snällare mot folk i rullstol? Rullstolsanja får fler vänliga leenden än tvåbenta Anja. Jag tror faktiskt att vi fortfarande är så pass ovana vid människor som är annorlunda att vi faktiskt behandlar dem annorlunda.
Jag har ju däremot typ fem minuters erfarenhet av att sitta i rullstol och jag kan resa mig ur den. Själv har jag blivit bättre bemött i rullstol, men jag inser att det är en annan sak om man sitter fast i den år ut och år in. Och jag ska inte säga ett ord om svårigheter eller diskriminering.
Deg kanske är nåt att tänka på.
2 kommentarer:
Jo, det finns ju många rullstolsburna som vittnar om det där dum-leendet av "sympati" som de möts av på stan. Men jag föredrar att folk är överdrivet snälla mot de som är annorlunda än motsatsen, det vore ju vidrigt!
Självklart är extra snäll bättre än extra elak. Men jag vet inte om de som är permanent handikappade tycker det är jobbigt att inte bli behandlade som alla andra, även om folk är snälla. Det var mer så jag menade.
Skicka en kommentar