Om ni har en minut, kan ni gå in på sidan http://www.ssmf.se/aktuellt/vilken-sjukdom-vill-du-hjalpa-vara-forskare-att-bekampa och göra en av två saker:
1) Skriva ett mail till adressen info@ssmf.se och skriva vilken sjukdom ni vill ha mer forskning på (och då menar jag lite subtilt att ni ska skriva ME/CFS), samt ert namn och adress, eller
2) Klicka på länken som finns på ovanstående sida och fylla i ett papper, printa ut och skicka gratis med Frisvar till "Svenska sällskapet för mer forskning". ME/CFS får man fylla i under Annat.
Bara den som är sjuk i en kronisk och svår sjukdom kan förstå hur mycket det skulle betyda att få hopp om botemedel.
Själv vill jag kryssa i alla sjukdomarna, för ingen borde lida, men ur ett rent rättviseperspektiv får ME/CFS yttepyttelite pengar till forskning både vad gäller antalet sjuka och graden av invaliditet hos de sjuka.
Så snäääääälla! Om ni mailar tar det en minut bara!
Puss!!!!!!!!!1
Allt och inget
Är så allergisk i ansiktet. Knallrödfläckig, torr, läskig. Tittade mig i spegeln innan jag åt risgrynsgröt till frukost. Antagligen ett dåligt val. Hoppas jag ser vettig ut till på nyår.
Är nyfiken på maten på nyår. Känns inte som om jag har lagat mer avancerad mat än färdigt potatismos på veckor. Allt man inte lagar själv är gott. Typ. Men det blir nog inte lever, njure eller blodpudding. Eller fördenskull tunga, hjärta eller lammtestiklar.
Mitt minne är grymt kort. Jag har nämligen glömt av resten jag skulle skriva. Kan väl knappast kalla ovanstående för allt och inget :)
Jo, förresten var det kul att läsa nyordslistan. Hade inte hört talas om alla, i vanlig ordning, och har väl inte precis inlemmat särskilt många av dem i mitt eget ordförråd. Fast jag tror man kan säga att jag tjejsamlar på skor.
Och just det, den där 16-åriga tjejen från Fjärås som försvann från sin internatskola den 19 december och hittades (lokaliserades åtminstone) först igår/idag (?) hade bara hållit sig undan. Hon trodde inte det skulle bli sånt stort ståhej. Hur kunde hon tro att det INTE skulle bli det? Minderårig person hörs inte av under julen? Jaja.
Tulpanerna är fortfarande vackra, men nu stinker de. Inte god doft, som den blåa hyacinten.
Efter nyår åker julen ut. Det ska bara bli svartvitt i köket tror jag. Och så vill jag ha några nya kuddöverdrag till vardagsrummet. Vill å vill. Vill dessutom flytta. Det är mitt zigenarblod och en uppväxt med tusen flyttar som gör sig hörda. Det är så kul med variation.
Är nyfiken på maten på nyår. Känns inte som om jag har lagat mer avancerad mat än färdigt potatismos på veckor. Allt man inte lagar själv är gott. Typ. Men det blir nog inte lever, njure eller blodpudding. Eller fördenskull tunga, hjärta eller lammtestiklar.
Mitt minne är grymt kort. Jag har nämligen glömt av resten jag skulle skriva. Kan väl knappast kalla ovanstående för allt och inget :)
Jo, förresten var det kul att läsa nyordslistan. Hade inte hört talas om alla, i vanlig ordning, och har väl inte precis inlemmat särskilt många av dem i mitt eget ordförråd. Fast jag tror man kan säga att jag tjejsamlar på skor.
Och just det, den där 16-åriga tjejen från Fjärås som försvann från sin internatskola den 19 december och hittades (lokaliserades åtminstone) först igår/idag (?) hade bara hållit sig undan. Hon trodde inte det skulle bli sånt stort ståhej. Hur kunde hon tro att det INTE skulle bli det? Minderårig person hörs inte av under julen? Jaja.
Tulpanerna är fortfarande vackra, men nu stinker de. Inte god doft, som den blåa hyacinten.
Efter nyår åker julen ut. Det ska bara bli svartvitt i köket tror jag. Och så vill jag ha några nya kuddöverdrag till vardagsrummet. Vill å vill. Vill dessutom flytta. Det är mitt zigenarblod och en uppväxt med tusen flyttar som gör sig hörda. Det är så kul med variation.
Tandläkarkärlek!
Som ni ser ovan så är tandläkarskräcken ersatt av tandläkarkärlek! Min tandläkare var så bra! Några bevis/argument:
1) Han heter Mikael. Need I say more?
2) Han klappade mig på kinden emellanåt. Å, vad förtroendeingivande. Och tröstande för en livrädd flicka.
3) Han verkade kunnig.
4) Lagade ett hål med bedövning: Sprutan gjorde lite ont, men sen bedövningen släppte har jag inte haft ett spår ont varken i munnen eller huvudet (jag som brukar ha borr-hövve resten av dagen). Alltså var han inte våldsam med mina tänder (Marie har jag numera en oplockad gås med!), men inte heller mesig, som att han inte vågade peta på tänderna, som en polack jag var hos en gång, utan alldeles lagom. Lagom, och skicklig, till och med.
5) Han förklarade vad han gjorde så att jag förstod. Utan att fördenskull låta nedlåtande.
6) Han hade mycket tid, så jag fick göra alla åtgärder (en tappad lagning förra julen och en ny tandvärk på annat ställe) på en gång, om jag ville, vilket jag ville. Behöver inte vara nervös för ett besök till!
7) Han gav beröm till det som var värt det. Hade ingen tandsten och det var inte illa för att inte ha gått till tandläkaren på fyra år. Och "rent och fint" o s v.
8) Det stank inte tandläkare om stället. Stor fördel!
9) Han hade ljusbruna ögon. Det är också förtroendeingivande (brunisar är snällisar).
10) Och sammanfattningsvis, och det största: Jag inte är rädd för att gå dit igen!
Fast jag förstår debatten om att fina tänder blir en ekonomisk fråga. För det var dyyyyyyyyyrt. Fast mindre än en hundring i månaden om man slår ut det. Det kanske det är värt. Borde skapa tandläkarkonto och spara lite varje månad. Utan Mikael (min alltså) hade jag fått diska mig hem.
Den som vill ha namn och telefonnummer till den bästa tandläkare jag har varit hos, NÅNSIN, höre av sig. Om ni vill åka till tandis i Jordbro vill säga. För en del kanske det är lite långt. Men det kommer att vara värt det, folk!
1) Han heter Mikael. Need I say more?
2) Han klappade mig på kinden emellanåt. Å, vad förtroendeingivande. Och tröstande för en livrädd flicka.
3) Han verkade kunnig.
4) Lagade ett hål med bedövning: Sprutan gjorde lite ont, men sen bedövningen släppte har jag inte haft ett spår ont varken i munnen eller huvudet (jag som brukar ha borr-hövve resten av dagen). Alltså var han inte våldsam med mina tänder (Marie har jag numera en oplockad gås med!), men inte heller mesig, som att han inte vågade peta på tänderna, som en polack jag var hos en gång, utan alldeles lagom. Lagom, och skicklig, till och med.
5) Han förklarade vad han gjorde så att jag förstod. Utan att fördenskull låta nedlåtande.
6) Han hade mycket tid, så jag fick göra alla åtgärder (en tappad lagning förra julen och en ny tandvärk på annat ställe) på en gång, om jag ville, vilket jag ville. Behöver inte vara nervös för ett besök till!
7) Han gav beröm till det som var värt det. Hade ingen tandsten och det var inte illa för att inte ha gått till tandläkaren på fyra år. Och "rent och fint" o s v.
8) Det stank inte tandläkare om stället. Stor fördel!
9) Han hade ljusbruna ögon. Det är också förtroendeingivande (brunisar är snällisar).
10) Och sammanfattningsvis, och det största: Jag inte är rädd för att gå dit igen!
Fast jag förstår debatten om att fina tänder blir en ekonomisk fråga. För det var dyyyyyyyyyrt. Fast mindre än en hundring i månaden om man slår ut det. Det kanske det är värt. Borde skapa tandläkarkonto och spara lite varje månad. Utan Mikael (min alltså) hade jag fått diska mig hem.
Den som vill ha namn och telefonnummer till den bästa tandläkare jag har varit hos, NÅNSIN, höre av sig. Om ni vill åka till tandis i Jordbro vill säga. För en del kanske det är lite långt. Men det kommer att vara värt det, folk!
HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!!!!!!!!
Jag ska till tandläkaren. Nu finns det ingen återvändo.
HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!!!!!!!!!!!!
P.S. Jag har ingen etikett som heter JAG KREVERAR! Eller ens LIVRÄDD.
HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!!!!!!!!!!!!
P.S. Jag har ingen etikett som heter JAG KREVERAR! Eller ens LIVRÄDD.
Julen 2011
God fortsättning! Jag har haft en härlig jul, om än tio gånger mer krävande än kroppen har tålt, men nu är den slut och det finns inga krav. Bara ett tandläkarbesök om två dar.
Julafton tillbringade vi hos hos familjen Olergård-Tenney (TACK!) och Mikael var hemskt glad över att få vara med sina barn och barnbarn. Neo var livrädd för tomten. Stackars barn. Tomten sa "Ha det" när han gick. Och Neo fick oss tyvärr att brista ut i gemensamma skrattsalvor emellanåt när han sa nåt och lät som en ekte norsk gutt.
Olergårds presentutdelning var kaosartad som vanligt (alla får sina paket och när alla är utdelade öppnar alla på en gång). Jag försökte hinna se vad folk fick och ropa tack för mina presenter tvärs över rummet. Neo fick såklart flest paket, men verkade tycka bäst om en liten trägran som fanns med i hans Brio-tågpaket. Helt otippat...
Jag kände mig misslyckad när Neo tog min hand och ville att vi skulle dansa. Ett kort ögonblick höll jag på att göra det, men jag besinnade mig. Lina tog honom i handen istället och dansade fint, men sen brydde han sig inte om mig resten av kvällen. Jag vet ju att man köper barns kärlek med lek, och det värker lite i hjärtat när man inte på barnets nivå kan visa att man bryr sig. Men Mikael var förnuftig och hjälpsam och sa att det är bra att barn inte alltid får som de vill. Ja, visserligen. Jag får väl vara den tråkiga tanten som säger nej...
Jag fick i alla fall massa presenter, Michael Bublés nya jul-CD som jag har LÄNGTAT efter av Lina och Hanna, och ett fint spapaket från Body Shop av Jonte. Den ena grejen var kroppsskrubb och den ska jag prova så fort jag orkar. I alla fall på benen. Om jag orkar, som sagt.
Vi fick fina foton också. I ett paket låg tre foton, två som såg lite random ut när Neo pysslar med nåt, och sen ett tredje superfint från i somras, när han har kostym och flyga och allt. Han ser helt underbar ut. Till sist gick det upp för mig att de två första som såg lite random ut var av när Neo gjorde glitterhjärtat som fanns med i paketet! Hur gulligt som helst att se själva presenten i vardande!
Tina hade gravat laxen själv och julmaten var jättegod. Åt laxar/ägg två gånger och sen kände jag mig för mätt för att ge mig på skinkan osv. Så det blev ett fiskjulbord. Men gott var det!
Sen var vi duktiga och åkte hem. Jag fick feber så småningom, såklart, och var så trött att jag bara grät. Duktiga, snälla Mikael som hade taggat ner tempot för oss. Öste på lite extra på sömnmedicinerna och sov rätt OK.
Jag har fått nya besöksväninnor också (det är också en sak vi har i kyrkan, fast med två tjejer till varje kvinna) -- Jacqueline och Cissi! J är min kusin, och jag ser jättemycket fram emot att träffas mer och att lära känna henne bättre. Jag är ganska asocial och kommer ofta inte på vad man ska säga när man pratar, så jag känner inte henne så mycket, så det blir perfekt. Och jag fick spännande teer och lite choklad av dem nu till jul.
Sen var det söndag, och juldag. Ellysen kom hit och hjälpte mig att stryka min klänning, välja skor osv. Sen övade vi på vår syskonsång. Det lät bättre ju fler gånger vi övade, så vi trodde väl att vi skulle klara det utan att göra bort oss helt. Men jag sjöng fel varenda gång, missade texten, missade noterna, kom in på fel ton på en hel strof osv. Så jag var rätt nervös. Mitt huvud fungerar inte som det ska, så jag var nervös för att jag faktiskt inte kunde bättre. Men när vi väl stod där fram, var jag inte nervös för att sjunga inför 250 personer, utan mest för att tappa bort mig i noterna. Men i alla fall Mikael och mamma sa att det lät bra, så jag tror att vi inte behöver skämmas. Nina J spelade som ett proffs. Vi hann sjunga igenom den 1½ gång med komp cirka tio minuter innan mötet började. Stress är inte bra, men ibland går det ändå.
Men min stol är fortfarande borta. Och just julen är så jobbig fysiskt ändå, så jag hade verkligen behövt sitta i den under det två timmar långa mötet. Joachim har varit och kollat i alla låsta utrymmen, förutom att det har letats i vartenda olåst utrymme (till och med på damtoan, där det finns ett amningsrum) i hela kapellet, två eller tre gånger. Ett mysterium!
Jag hade platta skor igår i kyrkan för första gången på åratal. Brukar ju bara kliva i och ur bilen och det känns festligare med klack. Jag som ser så väldigt ofestlig ut till vardags för det mesta behöver liksom påminnas om att jag fortfarande är kvinna, inte vrak. Men det var sååååååååååååå skönt att ha bekväma skor på sig. Jag är helt klart frestad att göra det fler gånger.
Sen fick vi lax hos mamma och pappa. Sydafrikanerna (Robs son Rory och hans fästmö Nicole) berättade om priserna på lax i SA (biten vi åt igår tippade de hade gått på 700:-, men här gick den på 150:-). Det var trevligt att lära känna dem bättre också. Trevliga människor. De var med oss i kyrkan också.
Stackars Robs hjärna är inte läkt än så han hade huvudvärk. Men han har några bra mediciner från USA, så efter ett tag blev han sitt vanliga skämtande jag. Vi är så glada att han lever!!!!! Doktorn hade frågat honom om han hade ett testamente. Så så nära var det. Nåt som jag också insåg är att smärta är bra. Han gick ju omkring med brutet ben i en vecka för han inte fattade hur illa det var. Han är inte särskilt smärtkänslig. Han hade också gått omkring med en hjärnblödning och inte förstått att smärtan signalerade nånting. Om det är bara lite smärta tror man ju inte att det är nåt, och för honom är det mesta lite smärta. Det kan låta macho och så, men är egentligen farligt. Som sagt, så sa läkarna att nästa steg hade varit döden.
Och så blev det presenter för andra gången! Jag kan nämna att jag fick en svartvitmönstrad kjol av Ellen, som var jättefin, men såg lite för smal ut i midjan. Men idag har jag orkat prova den och den satt perfekt! Dessutom är det lite festligt att jag har köpt en svartvitmönstrad kjol till henne i julklapp också, fast den kom inte fram i tid. Jag fick en kjol av mamma också och den var också perfekt. Och nu har jag på mig en vardagsblus i min favoritfärg som jag också fick av mamma. Passar perfekt till mina målade naglar. Känner mig nästan som människa. Fick dessutom en väggkalender och en hemlagad trerättersmiddag, en fin blomkruka med ett mönster jag älskar och massa godis i och en Michael Bublé jul-CD :) Presenter man får flera gånger måste ju vara extra lyckade, för då har flera personer vetat att man hemskt gärna vill ha nåt :) Sen fick jag ett fint halsband som det skriker "nyår" om. Ellen och jag har ofta nästan identisk smak (och har ofta ägt likadana plagg i varsin storlek) men ibland skiljer den sig rejält. Hon tål detaljer mycket sämre än jag, medan jag vill ha det lite mer bjäfsigt. En blus med volanger runt knäppningen kan hon bara tåla om allt annat är helt intetsägande, medan jag gärna ser att den har puffärm också, samt gärna slänger på ett skärp i midjan och en blomma på bröstet också. Men svartvitmönstrade kjolar älskar vi bägge två. Har ni hört historien om när Ellen hade bott utomlands i tre år och var i Borås, och vi skulle göra saker på stan tre dar i rad, och hade likadana kläder på oss de tre dagarna? Och det var inte jeans och vit top, utan "specifika" kläder. Och på tredje dan, med två tvillingoutfits i bagaget, gjorde vi vårt allra bästa för att ta på oss nåt som absolut inte skulle vara likadant en dag till. Men tji. Men som sagt, halsbandet från Ellen var supersnyggt.
Men årets absolut knäppaste julklapp var lätt att utse. En liten beige kruka från IKEA. Ellen sitter med kameran i högsta hugg och jag fattar inte varför hon vill fota mig när jag öppnar en beige IKEA-kruka. Vänta, det står nåt på den: V.K. Fattar fortfarande inte.
Till slut hjälpte mamma mig och sa att V:et står för Vacker. Då fattar jag och vrider mig i fåtöljen av skratt blandat med äckel blandat med kärlekskänslor för min absolut rubbade syster. Hon har gett mig en Vacker Kruka (se tidigare inlägg) att ha mitt mensblod i som jag kan hälla på ett träd och tacka moder natur för att jag är kvinna och del i kretsloppet. Hon är ju helt rubbad. Jag vet inte riktigt om jag vågar ställa nån blomma i den. Man kan ju såklart vända texten inåt, men... Nja... Garv. Superknäppt. Dagens skratt.
Årets bästa julklapp var också lätt att utse: Mikael gav mig en deckarmiddag. Det är att man äter middag på ett ställe där de också har skådespelare som agerar en historia, som också gästerna får varsin roll i. Sen händer det saker (ett mord nånstans under kvällen antar jag) och så ska man försöka lösa mordgåtan. Pris utdelas för bästa skådespelarprestation och bästa lösning. Alltså, vilken grej!
Årets kärleksfullaste julklapp var också lätt att utse: Mikael hade varit och köpt presenter ensam och kom hem med ett PC-spel om traktorer. Han gömde det bakom sin rygg och sa att jag kunde ge det till honom i julklapp. Han fick nämligen bara en sketen slips av mig (fast det visste ju inte han). Jag är grymt besviken på mig själv för det, och av alla mina tusen tankar blev det inget genomförbart mer än sidenslipsen. Men så satt vi där hos m&p och öppnade presenter, och så öppnar han sin DVD-skiva, låtsas som om han blir överraskad och flera personer tittar beundrande på mig för att jag har hittat en sån bra present (han älskar traktorer). Det är kärlek, det. Jag älskar honom så mycket att jag liksom måste explodera ibland för att det ska få plats inne i mig.
Idag är han och barnen hos farmor Vanja och Gösta. Två timmar i bil och sen sitta upp, det trodde jag inte att jag skulle klara efter två juldagar. Och här är jag nu. Inte precis deppig, för julen har ändå bjudit på så mycket fantastiskt.
Men jag önskar mig verkligen att jag kunde må lite bättre. Jag vill inte ha julgrejerna framme till i februari, men som det är nu undrar jag hur jag ska orka ta bort dem. Oh well, Mikael får göra en insats. Den här veckan ska gå till att vila, gå till tandläkaren, vila lite mer, och fira nyår.
Så som sagt, god fortsättning på er!
P.S. Måste nog ge er en liten recension av vårt julmöte igår. Det var såååååååååå bra! Alla har ju sin egen favorit, mångas är Antons O helga natt. Men min var en manskvartett (hello!!) som sjöng Veni, veni Emmanuel. Här är en annan variant för den som vill höra mer.
Sen sjöng Brian Josef av Sally DeFord och det är också en favorit. Bara han sjunger nåt om att det är Guds egen son du vaggar, så brister fördämningarna för mig.
En annan höjdpunkt (pun intended) var Elsa H som sjöng överstämman på Gläns. Utan nålstick. Som en ängel. Om de nu ens var Gläns. Jag är lite senil idag.
Det var också väldigt fint med en liten (also pun intended) blockflöjdsgrupp med trygga Johanna H som ledare och andrastämma.
Elises solo var ovanligt fint, även om hon redan i normala fall sjunger ovanligt fint. Den hon sjöng igår (okänd för mig, vet inte vad den heter) passade henne så bra. Hon är som en älva när hon sjunger.
Nu ska jag äta brynkål som jag fick av pappa igår.
Julafton tillbringade vi hos hos familjen Olergård-Tenney (TACK!) och Mikael var hemskt glad över att få vara med sina barn och barnbarn. Neo var livrädd för tomten. Stackars barn. Tomten sa "Ha det" när han gick. Och Neo fick oss tyvärr att brista ut i gemensamma skrattsalvor emellanåt när han sa nåt och lät som en ekte norsk gutt.
Olergårds presentutdelning var kaosartad som vanligt (alla får sina paket och när alla är utdelade öppnar alla på en gång). Jag försökte hinna se vad folk fick och ropa tack för mina presenter tvärs över rummet. Neo fick såklart flest paket, men verkade tycka bäst om en liten trägran som fanns med i hans Brio-tågpaket. Helt otippat...
Jag kände mig misslyckad när Neo tog min hand och ville att vi skulle dansa. Ett kort ögonblick höll jag på att göra det, men jag besinnade mig. Lina tog honom i handen istället och dansade fint, men sen brydde han sig inte om mig resten av kvällen. Jag vet ju att man köper barns kärlek med lek, och det värker lite i hjärtat när man inte på barnets nivå kan visa att man bryr sig. Men Mikael var förnuftig och hjälpsam och sa att det är bra att barn inte alltid får som de vill. Ja, visserligen. Jag får väl vara den tråkiga tanten som säger nej...
Jag fick i alla fall massa presenter, Michael Bublés nya jul-CD som jag har LÄNGTAT efter av Lina och Hanna, och ett fint spapaket från Body Shop av Jonte. Den ena grejen var kroppsskrubb och den ska jag prova så fort jag orkar. I alla fall på benen. Om jag orkar, som sagt.
Vi fick fina foton också. I ett paket låg tre foton, två som såg lite random ut när Neo pysslar med nåt, och sen ett tredje superfint från i somras, när han har kostym och flyga och allt. Han ser helt underbar ut. Till sist gick det upp för mig att de två första som såg lite random ut var av när Neo gjorde glitterhjärtat som fanns med i paketet! Hur gulligt som helst att se själva presenten i vardande!
Tina hade gravat laxen själv och julmaten var jättegod. Åt laxar/ägg två gånger och sen kände jag mig för mätt för att ge mig på skinkan osv. Så det blev ett fiskjulbord. Men gott var det!
Sen var vi duktiga och åkte hem. Jag fick feber så småningom, såklart, och var så trött att jag bara grät. Duktiga, snälla Mikael som hade taggat ner tempot för oss. Öste på lite extra på sömnmedicinerna och sov rätt OK.
Jag har fått nya besöksväninnor också (det är också en sak vi har i kyrkan, fast med två tjejer till varje kvinna) -- Jacqueline och Cissi! J är min kusin, och jag ser jättemycket fram emot att träffas mer och att lära känna henne bättre. Jag är ganska asocial och kommer ofta inte på vad man ska säga när man pratar, så jag känner inte henne så mycket, så det blir perfekt. Och jag fick spännande teer och lite choklad av dem nu till jul.
Sen var det söndag, och juldag. Ellysen kom hit och hjälpte mig att stryka min klänning, välja skor osv. Sen övade vi på vår syskonsång. Det lät bättre ju fler gånger vi övade, så vi trodde väl att vi skulle klara det utan att göra bort oss helt. Men jag sjöng fel varenda gång, missade texten, missade noterna, kom in på fel ton på en hel strof osv. Så jag var rätt nervös. Mitt huvud fungerar inte som det ska, så jag var nervös för att jag faktiskt inte kunde bättre. Men när vi väl stod där fram, var jag inte nervös för att sjunga inför 250 personer, utan mest för att tappa bort mig i noterna. Men i alla fall Mikael och mamma sa att det lät bra, så jag tror att vi inte behöver skämmas. Nina J spelade som ett proffs. Vi hann sjunga igenom den 1½ gång med komp cirka tio minuter innan mötet började. Stress är inte bra, men ibland går det ändå.
Men min stol är fortfarande borta. Och just julen är så jobbig fysiskt ändå, så jag hade verkligen behövt sitta i den under det två timmar långa mötet. Joachim har varit och kollat i alla låsta utrymmen, förutom att det har letats i vartenda olåst utrymme (till och med på damtoan, där det finns ett amningsrum) i hela kapellet, två eller tre gånger. Ett mysterium!
Jag hade platta skor igår i kyrkan för första gången på åratal. Brukar ju bara kliva i och ur bilen och det känns festligare med klack. Jag som ser så väldigt ofestlig ut till vardags för det mesta behöver liksom påminnas om att jag fortfarande är kvinna, inte vrak. Men det var sååååååååååååå skönt att ha bekväma skor på sig. Jag är helt klart frestad att göra det fler gånger.
Sen fick vi lax hos mamma och pappa. Sydafrikanerna (Robs son Rory och hans fästmö Nicole) berättade om priserna på lax i SA (biten vi åt igår tippade de hade gått på 700:-, men här gick den på 150:-). Det var trevligt att lära känna dem bättre också. Trevliga människor. De var med oss i kyrkan också.
Stackars Robs hjärna är inte läkt än så han hade huvudvärk. Men han har några bra mediciner från USA, så efter ett tag blev han sitt vanliga skämtande jag. Vi är så glada att han lever!!!!! Doktorn hade frågat honom om han hade ett testamente. Så så nära var det. Nåt som jag också insåg är att smärta är bra. Han gick ju omkring med brutet ben i en vecka för han inte fattade hur illa det var. Han är inte särskilt smärtkänslig. Han hade också gått omkring med en hjärnblödning och inte förstått att smärtan signalerade nånting. Om det är bara lite smärta tror man ju inte att det är nåt, och för honom är det mesta lite smärta. Det kan låta macho och så, men är egentligen farligt. Som sagt, så sa läkarna att nästa steg hade varit döden.
Och så blev det presenter för andra gången! Jag kan nämna att jag fick en svartvitmönstrad kjol av Ellen, som var jättefin, men såg lite för smal ut i midjan. Men idag har jag orkat prova den och den satt perfekt! Dessutom är det lite festligt att jag har köpt en svartvitmönstrad kjol till henne i julklapp också, fast den kom inte fram i tid. Jag fick en kjol av mamma också och den var också perfekt. Och nu har jag på mig en vardagsblus i min favoritfärg som jag också fick av mamma. Passar perfekt till mina målade naglar. Känner mig nästan som människa. Fick dessutom en väggkalender och en hemlagad trerättersmiddag, en fin blomkruka med ett mönster jag älskar och massa godis i och en Michael Bublé jul-CD :) Presenter man får flera gånger måste ju vara extra lyckade, för då har flera personer vetat att man hemskt gärna vill ha nåt :) Sen fick jag ett fint halsband som det skriker "nyår" om. Ellen och jag har ofta nästan identisk smak (och har ofta ägt likadana plagg i varsin storlek) men ibland skiljer den sig rejält. Hon tål detaljer mycket sämre än jag, medan jag vill ha det lite mer bjäfsigt. En blus med volanger runt knäppningen kan hon bara tåla om allt annat är helt intetsägande, medan jag gärna ser att den har puffärm också, samt gärna slänger på ett skärp i midjan och en blomma på bröstet också. Men svartvitmönstrade kjolar älskar vi bägge två. Har ni hört historien om när Ellen hade bott utomlands i tre år och var i Borås, och vi skulle göra saker på stan tre dar i rad, och hade likadana kläder på oss de tre dagarna? Och det var inte jeans och vit top, utan "specifika" kläder. Och på tredje dan, med två tvillingoutfits i bagaget, gjorde vi vårt allra bästa för att ta på oss nåt som absolut inte skulle vara likadant en dag till. Men tji. Men som sagt, halsbandet från Ellen var supersnyggt.
Men årets absolut knäppaste julklapp var lätt att utse. En liten beige kruka från IKEA. Ellen sitter med kameran i högsta hugg och jag fattar inte varför hon vill fota mig när jag öppnar en beige IKEA-kruka. Vänta, det står nåt på den: V.K. Fattar fortfarande inte.
Till slut hjälpte mamma mig och sa att V:et står för Vacker. Då fattar jag och vrider mig i fåtöljen av skratt blandat med äckel blandat med kärlekskänslor för min absolut rubbade syster. Hon har gett mig en Vacker Kruka (se tidigare inlägg) att ha mitt mensblod i som jag kan hälla på ett träd och tacka moder natur för att jag är kvinna och del i kretsloppet. Hon är ju helt rubbad. Jag vet inte riktigt om jag vågar ställa nån blomma i den. Man kan ju såklart vända texten inåt, men... Nja... Garv. Superknäppt. Dagens skratt.
Årets bästa julklapp var också lätt att utse: Mikael gav mig en deckarmiddag. Det är att man äter middag på ett ställe där de också har skådespelare som agerar en historia, som också gästerna får varsin roll i. Sen händer det saker (ett mord nånstans under kvällen antar jag) och så ska man försöka lösa mordgåtan. Pris utdelas för bästa skådespelarprestation och bästa lösning. Alltså, vilken grej!
Årets kärleksfullaste julklapp var också lätt att utse: Mikael hade varit och köpt presenter ensam och kom hem med ett PC-spel om traktorer. Han gömde det bakom sin rygg och sa att jag kunde ge det till honom i julklapp. Han fick nämligen bara en sketen slips av mig (fast det visste ju inte han). Jag är grymt besviken på mig själv för det, och av alla mina tusen tankar blev det inget genomförbart mer än sidenslipsen. Men så satt vi där hos m&p och öppnade presenter, och så öppnar han sin DVD-skiva, låtsas som om han blir överraskad och flera personer tittar beundrande på mig för att jag har hittat en sån bra present (han älskar traktorer). Det är kärlek, det. Jag älskar honom så mycket att jag liksom måste explodera ibland för att det ska få plats inne i mig.
Idag är han och barnen hos farmor Vanja och Gösta. Två timmar i bil och sen sitta upp, det trodde jag inte att jag skulle klara efter två juldagar. Och här är jag nu. Inte precis deppig, för julen har ändå bjudit på så mycket fantastiskt.
Men jag önskar mig verkligen att jag kunde må lite bättre. Jag vill inte ha julgrejerna framme till i februari, men som det är nu undrar jag hur jag ska orka ta bort dem. Oh well, Mikael får göra en insats. Den här veckan ska gå till att vila, gå till tandläkaren, vila lite mer, och fira nyår.
Så som sagt, god fortsättning på er!
P.S. Måste nog ge er en liten recension av vårt julmöte igår. Det var såååååååååå bra! Alla har ju sin egen favorit, mångas är Antons O helga natt. Men min var en manskvartett (hello!!) som sjöng Veni, veni Emmanuel. Här är en annan variant för den som vill höra mer.
Sen sjöng Brian Josef av Sally DeFord och det är också en favorit. Bara han sjunger nåt om att det är Guds egen son du vaggar, så brister fördämningarna för mig.
En annan höjdpunkt (pun intended) var Elsa H som sjöng överstämman på Gläns. Utan nålstick. Som en ängel. Om de nu ens var Gläns. Jag är lite senil idag.
Det var också väldigt fint med en liten (also pun intended) blockflöjdsgrupp med trygga Johanna H som ledare och andrastämma.
Elises solo var ovanligt fint, även om hon redan i normala fall sjunger ovanligt fint. Den hon sjöng igår (okänd för mig, vet inte vad den heter) passade henne så bra. Hon är som en älva när hon sjunger.
Nu ska jag äta brynkål som jag fick av pappa igår.
Varning för nollråtta
Våra hemlärare (som råkar vara min kusins man och son) -- och hemlärare är något som vi i kyrkan har; varje familj har två personer från kyrkan som besöker dem varje månad, är extra snälla mot dem, hjälper till när det behövs, lämnar andliga budskap och ger en Paradisask varje jul :) -- var hos oss härom dagen, fast Mikael hade fastnat på jobbet. Jag förstod vad Mathias skulle göra efteråt, för han hade en ful, randig halsduk på sig (han är Djurgårdare). Jag kommenterade den förfärliga halsduken, varpå det undrades om en gulsvart skulle vara bättre (det är AIK och det måste ju anses värre!) och jag visste nog att de var huliganer. Kände mig väldigt duktig på de lokala lagens färger när jag kan skämta på det viset.
Så jag inser att jag har acklimatiserats här uppe, mer än jag trodde. Skulle bli mycket förnärmad om nån sa att jag har börjat prata mindre göteborgska, men det har jag nog faktiskt. Ibland säger jag till och med stockholmska ord för saker, men munk överger jag aldrig. Och ibland kallar jag hårt för håårt, inte hårrt, som det heter. Och konstiga ortsnamn, som Skärmarbrink, vet jag hur man uttalar. Och så räknar jag centrumen i antal avfarter från VH -- Jordbro, en avfart, Handen 2, Länna 3, Farsta tappat räkningen.
Dessutom, och detta måste väl vara värst, så tycker jag att Stockholm har tusen gånger bättre väder än västkusten. Vi har snö när ni har regn och slask. Vi har sol när ni har dis. Och regn.
Sicken svikare jag är!
Så jag inser att jag har acklimatiserats här uppe, mer än jag trodde. Skulle bli mycket förnärmad om nån sa att jag har börjat prata mindre göteborgska, men det har jag nog faktiskt. Ibland säger jag till och med stockholmska ord för saker, men munk överger jag aldrig. Och ibland kallar jag hårt för håårt, inte hårrt, som det heter. Och konstiga ortsnamn, som Skärmarbrink, vet jag hur man uttalar. Och så räknar jag centrumen i antal avfarter från VH -- Jordbro, en avfart, Handen 2, Länna 3, Farsta tappat räkningen.
Dessutom, och detta måste väl vara värst, så tycker jag att Stockholm har tusen gånger bättre väder än västkusten. Vi har snö när ni har regn och slask. Vi har sol när ni har dis. Och regn.
Sicken svikare jag är!
Fy sjutton
Fick skjuts av Mikael till posten idag. Jag trodde jag skulle fått bra många fler paket den här veckan, i alla fall är det en väldig massa saker som BORDE ha kommit, grr. Men så fick jag avi om ett rek, och jag kunde inte minnas vilken av försändelserna som hade skickats rek, förutom en som skickades sist, så den trodde jag inte att det var.
Men alltså, så tar man sin dyrbara julförberedelsetid - och minimala energi för postbesök, och så står man i kö som inte bara fyller hela postrummet, utan går ut i affären och slutar där det kommer en vägg bortom ICA-kassorna. Ni kan gissa hur gärna min kropp står upp i en halvtimme. Men det ska väl i alla fall komma en julklapp till någon här nu.
Väl framme i kön ser jag vad det är. Ett himla BREV! Dessutom är det från vår egen bostadsrättsförening! Som inte har mage att ringa på och lämna det, utan som skickar det rek för att vi inte ska kunna säga att vi inte har fått det, antar jag. Sicka typer. Fy sjutton vad otrevliga.
Jag hade migrän när jag vaknade och var på dåligt humör. Stressad, trött. Vad mycket bättre det blev efter den här utflykten...
Men alltså, så tar man sin dyrbara julförberedelsetid - och minimala energi för postbesök, och så står man i kö som inte bara fyller hela postrummet, utan går ut i affären och slutar där det kommer en vägg bortom ICA-kassorna. Ni kan gissa hur gärna min kropp står upp i en halvtimme. Men det ska väl i alla fall komma en julklapp till någon här nu.
Väl framme i kön ser jag vad det är. Ett himla BREV! Dessutom är det från vår egen bostadsrättsförening! Som inte har mage att ringa på och lämna det, utan som skickar det rek för att vi inte ska kunna säga att vi inte har fått det, antar jag. Sicka typer. Fy sjutton vad otrevliga.
Jag hade migrän när jag vaknade och var på dåligt humör. Stressad, trött. Vad mycket bättre det blev efter den här utflykten...
Coolaste julkortet
Här en fin julkrubba, live. Det extra coola är att det är någons barn. Ja, alltså, detta är en familjs julkort med de egna barnen på. Superhäftigt.
Sett här.
Ingen spilld mjölk
Hèrmes-scarfen med skor på gick för 910:-. Lite skönt att jag inte behöver bli läskad.
Jullip
Om ni undrar över rubriken så står det jul-lip. Det vill säga, jag tog fram mina pärmar med julnoter och spelade och sjöng lite i min ensamhet. En handfull bitar fick mig att gråta, varav två drog fram värsta fulgråten inklusive riktigt hulkande. Bägge var gamla Borås-klassiker med orgelbröl av Jerker Leijon: "Kom och se" samt "Gud är hos oss". Och tydligen brukar jag varje jul när jag tar fram notpärmarna lipa som värst till just de två. Här är beviset.
Sen har jag översatt Rutter-stycken i stor iver, varav nån var lite pinsamt dålig. Jaja, enda sättet att bli bra är att vara dålig först men fortsätta öva...
Och apropå musik så har de bett oss syskon att sjunga i kyrkan på söndag. Ställer upp, men lite halvt motvilligt. Vi är för stora för att vad vi än sjunger ska låta gulligt för att vi är syskon. Den metoden behöver man vara max åtta år för att den ska funka. Vi ska i alla fall inte sjunga nån av hulkar-styckena...
Sen har jag översatt Rutter-stycken i stor iver, varav nån var lite pinsamt dålig. Jaja, enda sättet att bli bra är att vara dålig först men fortsätta öva...
Och apropå musik så har de bett oss syskon att sjunga i kyrkan på söndag. Ställer upp, men lite halvt motvilligt. Vi är för stora för att vad vi än sjunger ska låta gulligt för att vi är syskon. Den metoden behöver man vara max åtta år för att den ska funka. Vi ska i alla fall inte sjunga nån av hulkar-styckena...
Kungen-skandalen
Nu har visst nån mer eller mindre fejkad bild på kungen i en komprometterande situation med en dam visats och publicerats. Har inte sett den själv.
Det var visst denna bilden som nån barndomsvän till kungen ska ha betalat 650 000:- för att stoppa. Så bra gick det...
Jag känner lite "ingen rök utan eld"-känsla. Om nån sa att de hade bilder på mig i en komprometterande situation skulle jag gladeligen låta dem producera sagda bild. Jag har nämligen aldrig varit i en situation där någon hade kunnat ta ett sånt kort. Att kungens vänner är nervösa tycker jag är det mest illavarslande. Vare sig det här fotot är fejk eller inte så fanns tydligen risken för att det skulle vara sant. Och det tycker jag är skandal.
Stackars Silvia.
Det var visst denna bilden som nån barndomsvän till kungen ska ha betalat 650 000:- för att stoppa. Så bra gick det...
Jag känner lite "ingen rök utan eld"-känsla. Om nån sa att de hade bilder på mig i en komprometterande situation skulle jag gladeligen låta dem producera sagda bild. Jag har nämligen aldrig varit i en situation där någon hade kunnat ta ett sånt kort. Att kungens vänner är nervösa tycker jag är det mest illavarslande. Vare sig det här fotot är fejk eller inte så fanns tydligen risken för att det skulle vara sant. Och det tycker jag är skandal.
Stackars Silvia.
Män och kvinnor
Det är skillnad på män och kvinnor. Kom inte och säg nåt annat, genustrams eller så.
Jag såg en Ralph Lauren-scarf på eBay som var 21"x21". 21 inches alltså. Ville gärna räkna ut hur lång den blev på kroppen om man vek den på diagonalen och hängde den om halsen.
Okej, det är nåt med Pythagoras sats.
Eller, jag gör om det till centimeter först, så kan jag hänga med på om resultatet blir rimligt. Inch-omvandling låter jag google göra åt mig. 53,34, så vi säger 53.
Slog sen upp Pythagoras sats på Wikipedia. a2 + b2 = c2 Det var det jag trodde. Men vad betyder a2 ? Det kan väl inte vara att ta det gånger två, men kan det vara att ta det gånger sig självt???
Jo, det är det ju, och resultatet ska man dra roten ur! Hello, matte, vad smart jag är.
(53 x 53) x 2 måste väl vara rätt modell? Det blir 5618. Roten ur det?
Men kalkylatorn på datorn har ingen roten ur-knapp. Förresten har jag glömt hur den ser ut, om det inte är ett v med långt streck till höger. Googlade på "roten ur 5618", och kom till en sida som inte bara förklarade men också hade en ruta för ifyllning och uträkning. Smidigt.
Hm, men varför finns det två rutor? Tal? Rot? Fyllde i 5618 i den översta och tömde den nedersta, men då stod det Fel, kontrollera indata. Jaha? Fick träningsvärk i hjärnan av såna här tankar. Fråga mig om bokstäver, men inte siffror!
Men sen läste jag lite på vad det stod, och tänkte lite mer. 2 = kvadratrot, 3 = kubikrot etc. Alltså måste nog den översta siffran vara 2 och den nedersta 5618. Vinst! Det visar sig att min scarf blir 75 cm. Hängde måttbandet runt halsen och såg var 75 hängde. Det var bra. Sparade scarfen i min watch-korg. Vet inte om jag vill ha den för 150 spänn. En marinblå scarf med vita små prickar är ju superklassiskt, men jag undrar om jag inte är lite för vild för det nuförtiden.
Mikael har redan gått och lagt sig. Annars hade jag frågat honom. Fast på ett sätt är jag lite stolt över mig själv att jag klarade av det. Jag som fick den svagaste 3:an som Bror Svartborn hade satt på sina 25 år som lärare...
Jag såg en Ralph Lauren-scarf på eBay som var 21"x21". 21 inches alltså. Ville gärna räkna ut hur lång den blev på kroppen om man vek den på diagonalen och hängde den om halsen.
Okej, det är nåt med Pythagoras sats.
Eller, jag gör om det till centimeter först, så kan jag hänga med på om resultatet blir rimligt. Inch-omvandling låter jag google göra åt mig. 53,34, så vi säger 53.
Slog sen upp Pythagoras sats på Wikipedia. a2 + b2 = c2 Det var det jag trodde. Men vad betyder a2 ? Det kan väl inte vara att ta det gånger två, men kan det vara att ta det gånger sig självt???
Jo, det är det ju, och resultatet ska man dra roten ur! Hello, matte, vad smart jag är.
(53 x 53) x 2 måste väl vara rätt modell? Det blir 5618. Roten ur det?
Men kalkylatorn på datorn har ingen roten ur-knapp. Förresten har jag glömt hur den ser ut, om det inte är ett v med långt streck till höger. Googlade på "roten ur 5618", och kom till en sida som inte bara förklarade men också hade en ruta för ifyllning och uträkning. Smidigt.
Hm, men varför finns det två rutor? Tal? Rot? Fyllde i 5618 i den översta och tömde den nedersta, men då stod det Fel, kontrollera indata. Jaha? Fick träningsvärk i hjärnan av såna här tankar. Fråga mig om bokstäver, men inte siffror!
Men sen läste jag lite på vad det stod, och tänkte lite mer. 2 = kvadratrot, 3 = kubikrot etc. Alltså måste nog den översta siffran vara 2 och den nedersta 5618. Vinst! Det visar sig att min scarf blir 75 cm. Hängde måttbandet runt halsen och såg var 75 hängde. Det var bra. Sparade scarfen i min watch-korg. Vet inte om jag vill ha den för 150 spänn. En marinblå scarf med vita små prickar är ju superklassiskt, men jag undrar om jag inte är lite för vild för det nuförtiden.
Mikael har redan gått och lagt sig. Annars hade jag frågat honom. Fast på ett sätt är jag lite stolt över mig själv att jag klarade av det. Jag som fick den svagaste 3:an som Bror Svartborn hade satt på sina 25 år som lärare...
Perfekt till Ellen
Hittade ett par Ralph Lauren-skor på eBay för £6,50 (fattar ni det?!) och 23 h kvar på auktionen. Använda en gång. Men de skickar inte till Sverige. Annars hade jag köpt dem till Ellen i julklapp. Surt.
Dregla du, Ellysen... Det här inlägget är inget skämt för att se om du tycker om dem och då köper jag dem. De skickar verkligen inte till Sverige. Eller hur!!!
Dregla du, Ellysen... Det här inlägget är inget skämt för att se om du tycker om dem och då köper jag dem. De skickar verkligen inte till Sverige. Eller hur!!!
Dagens sanning. På tyska.
„Die Amerikaner meinen, ohne die USA wären wir heute eine sozialistische Sowjetrepublik. Und die Amerikaner wären ohne die Europäer heute noch Indianer!“
- H. Schmidt
- H. Schmidt
Missat!!!
Det här fotot måste väl vara det enda vi missade att ta på bröllopet :)
(Om man känner Mikael vill säga)
 |
| Från Style me pretty |
Elrullstol
Idag var jag på Hjälpmedelscentralen för utprovning av en elektrisk rullstol. Förutom att jag kommer att få ett nytt liv och kunna åka till Hemköp och Apoteket och biblioteket själv nu, så gick själva besöket så bra. Jag fick flera komplimanger, vilket man verkligen inte förväntar sig i ett sånt sammanhang. Men visst, jag hörde hur de sa "ung och snygg" om mig. Allt är väl relativt, men jag ser rätt snygg ut för 80+, som de kanske är mer vana vid, jag vet inte. Sen sa den ena att jag hade kört så bra att hon blev alldeles glad i hjärtat. Jag som inte ens har körkort. Vet inte riktigt vad hon menade. Men det hindrar ju inte att man blir glad.
Så vi har bestämt modell (kommer inte ihåg vad den heter) och det är en liten, nätt elrullstol med tre rejäla hjul. Jag provade fyrhjulingar också, som ser mer ut som en rullstol, och dels kom stötarna i marken upp genom hjulen väldigt mycket fast jag bara körde den inne, och så kändes den mer instabil. Dessutom sitter man ju mer "utsatt" i den och det kanske är obehagligt att åka i nerförsbacke med bara luft mellan näsan och backen. Provade att åka i backe i den jag ska få och det gick hur bra som helst. De KAN välta, men jag är ingen fartdåre så det går nog bra. Den kändes bra att sitta i, samt ett plus att man kan flytta lite på fötterna etc, så man inte fastnar i en ställning (som man nog får göra i fyrhjulingarna). Fick träna mig på att köra den ute, fick en genomgång av reglage och knappar osv, och sen fick jag prova en annan trehjuling, som var märkbart sämre (man satt mindre skönt, man kunde ändra rygg- och sitsinställningarna mer i den första mm), och sen en fyrhjuling. Den var mer instabil och kändes mer som gjord för inomhusbruk. Den kunde snurra runt på en femöring och det kommer säkert väl till pass i badrummet eller så, men jag ska ju fortfarande gå på mina egna ben inomhus, eftersom vi har så litet, att det bara är utomhus och i affärer som jag ska ha den. Så det känns som helt rätt val. De frågade mig om jag ville tänka över det över helgen, men efter en stunds betänketid på rak arm inser jag att jag inte behöver det. De var bägge två noga med att försäkra mig om att om jag får jätteont i ryggen eller nacken eller nåt sånt av den, så står inte detta val skrivet i sten utan man kan se på andra alternativ. Mikael har gått igenom olika alternativ med mig, och mamma, så detta känns helgjutet. Det enda är att jag orkar inte hålla upp nacken länge men de hade inga bra sätt att liksom fästa nacken, så det får nog bli nån U-kudde som jag brukar ha. "Min", som jag ska få, har nackstöd som jag kan luta mig på, men jag vill ju också att huvudet inte åker åt sidorna, och det kan jag nog fixa med lite fantasi och en tur till affären.
Det var roligt att köra och jag inser att detta kan bli en stor källa till "liv" för mig. Att kunna komma ut, andas luft, se något annat än insidan av lägenheten, det ska bli underbart!
Men efter att ha sovit tre timmar i natt (halv åtta på morgonen kom den första gäspningen och sen satte somningsprocessen igång. Men före det, noll. Så jag har tvingat mig uppe ända tills nu för att sova ordentligt i natt. Efter dagens alla äventyr är jag febrig och mörbultad, men lycklig. Vi stannade till på Lidl på hemvägen och vi har nu citronmuffins till mig och nåt med apelsingéle och choklad till Mikael. Sen orkar jag inte säga nåt mer. Hoppas verkligen att jag sover gott i natt, har haft en usel vecka. Ska drömma om min Komet (det är arbetsnamnet, men det kan hända att vi fastnar på det).
Så vi har bestämt modell (kommer inte ihåg vad den heter) och det är en liten, nätt elrullstol med tre rejäla hjul. Jag provade fyrhjulingar också, som ser mer ut som en rullstol, och dels kom stötarna i marken upp genom hjulen väldigt mycket fast jag bara körde den inne, och så kändes den mer instabil. Dessutom sitter man ju mer "utsatt" i den och det kanske är obehagligt att åka i nerförsbacke med bara luft mellan näsan och backen. Provade att åka i backe i den jag ska få och det gick hur bra som helst. De KAN välta, men jag är ingen fartdåre så det går nog bra. Den kändes bra att sitta i, samt ett plus att man kan flytta lite på fötterna etc, så man inte fastnar i en ställning (som man nog får göra i fyrhjulingarna). Fick träna mig på att köra den ute, fick en genomgång av reglage och knappar osv, och sen fick jag prova en annan trehjuling, som var märkbart sämre (man satt mindre skönt, man kunde ändra rygg- och sitsinställningarna mer i den första mm), och sen en fyrhjuling. Den var mer instabil och kändes mer som gjord för inomhusbruk. Den kunde snurra runt på en femöring och det kommer säkert väl till pass i badrummet eller så, men jag ska ju fortfarande gå på mina egna ben inomhus, eftersom vi har så litet, att det bara är utomhus och i affärer som jag ska ha den. Så det känns som helt rätt val. De frågade mig om jag ville tänka över det över helgen, men efter en stunds betänketid på rak arm inser jag att jag inte behöver det. De var bägge två noga med att försäkra mig om att om jag får jätteont i ryggen eller nacken eller nåt sånt av den, så står inte detta val skrivet i sten utan man kan se på andra alternativ. Mikael har gått igenom olika alternativ med mig, och mamma, så detta känns helgjutet. Det enda är att jag orkar inte hålla upp nacken länge men de hade inga bra sätt att liksom fästa nacken, så det får nog bli nån U-kudde som jag brukar ha. "Min", som jag ska få, har nackstöd som jag kan luta mig på, men jag vill ju också att huvudet inte åker åt sidorna, och det kan jag nog fixa med lite fantasi och en tur till affären.
Det var roligt att köra och jag inser att detta kan bli en stor källa till "liv" för mig. Att kunna komma ut, andas luft, se något annat än insidan av lägenheten, det ska bli underbart!
Men efter att ha sovit tre timmar i natt (halv åtta på morgonen kom den första gäspningen och sen satte somningsprocessen igång. Men före det, noll. Så jag har tvingat mig uppe ända tills nu för att sova ordentligt i natt. Efter dagens alla äventyr är jag febrig och mörbultad, men lycklig. Vi stannade till på Lidl på hemvägen och vi har nu citronmuffins till mig och nåt med apelsingéle och choklad till Mikael. Sen orkar jag inte säga nåt mer. Hoppas verkligen att jag sover gott i natt, har haft en usel vecka. Ska drömma om min Komet (det är arbetsnamnet, men det kan hända att vi fastnar på det).
Barn och/eller mördare?
Läste förut idag om det förfärliga att en 10-åring har strypt en 4-åring med ett hopprep. I domstolen satt han med näsan över en mobiltelefon, till synes oberörd, medan mamman satt och grät.
Barnpsykologer har uttalat sig och sagt att det måste ha fattats något, kärlek och gränsdragning. Till exempel kan små barn bita och slå, men när de lär sig att det gör ont, så lär de sig också att styra sitt våld.
Och nu i juletider kan man prata om saker som fattas. Men som en person nyss kommenterade på Fejan:
Det finns bara en sak som kan rubba barnets känslobalans: brist på kärlek. Det barn som inte känner sig älskad och sedd kommer aldrig att känna sig hel som människa, oavsett stora och dyra paket från jultomten. För den som inte har julen i sitt hjärta kommer aldrig att finna den under granen. Grundaren av julen, som själv var ett barn, har lärt mig detta. (Louis Herrey)
Barnpsykologer har uttalat sig och sagt att det måste ha fattats något, kärlek och gränsdragning. Till exempel kan små barn bita och slå, men när de lär sig att det gör ont, så lär de sig också att styra sitt våld.
Och nu i juletider kan man prata om saker som fattas. Men som en person nyss kommenterade på Fejan:
Det finns bara en sak som kan rubba barnets känslobalans: brist på kärlek. Det barn som inte känner sig älskad och sedd kommer aldrig att känna sig hel som människa, oavsett stora och dyra paket från jultomten. För den som inte har julen i sitt hjärta kommer aldrig att finna den under granen. Grundaren av julen, som själv var ett barn, har lärt mig detta. (Louis Herrey)
Miljövänligt, kanske -- men definitivt läskigt
Läste nyss om tygbindor -- som tygblöjor alltså, fast för kvinnor. Lite läskigt, tycker jag, men oh well.
Men det som fick mig att vilja skriva var när kvinnan, som tvättar sina tygbindor i tvättmaskinen i princip varje dag hon har använt dem, sa att hon kände sig så duktig som minskade avfallet och gjorde nåt bra för miljön. (Se länk till källan under bilden nedan.)
OK, på vilket sätt är det bra för miljön att köra en maskin med några bindor på botten varje dag? Hur mycket vatten går åt, och hur mycket el? När 1/10 hade varit nog. Förstår om man inte vill ha tio dagars stinkande bindor liggande (och dessutom är de visst dyra att köpa så man kanske inte har råd med fler än ett par dagars behov), men att tvätta dem varje dag låter också hemskt.
Och jag ska inte vara så dömande, för jag gör säkert massa saker och tror att jag är duktig, men så skadar jag miljön i alla fall.
Hrm, nu när jag tänker efter så har jag just kört tvättmaskinen två gånger med bara ett plagg i. "Tvättas separat" vågar jag inte bryta mot, i alla fall de första gångerna, tills jag vet om färgerna blöder. (Dåligt ordval kanske, med tanke på vad inlägget handlar om tidigare.) Men jag försöker komma ihåg att titta på tvättlappen när jag köper nåt, så det ska vara vanlig 40-graderstvätt som gäller. För miljön. Men ibland glömmer jag. Och ja, då är jag inte så duktig att jag tvättar för hand. Shoot me.
---------
Det där med att som kvinna få tillhöra den utvalda skaran, att dela något med kvinnosläktet varje månad och sånt trams, det köper jag inte för fem öre. Jag HATAR mens. Ont i magen, migrän, svullen, kraftlös, lipig, irritabel. Tur det finns manipulationsmediciner :)
P.S. Bindorna är gjorda av bambu. Nu går det för långt. Det är som hon som hade natursvampstamponger som hon sköljde ur och hällde vattnet i en vacker kruka. Den tog hon sen med sig ut i naturen och vattnade ett träd med. Circle of life and that crap. Än idag kan Ellen och jag inte säga vacker kruka utan att garva. Eller krubba, men det är en annan historia.
P.S. Om ni inte är nöjda med årets julklapp, en matkasse, kan ni alltid ge era kvinnliga nära en vacker menskruka. Haha. Jag dör!!!!!!
Men det som fick mig att vilja skriva var när kvinnan, som tvättar sina tygbindor i tvättmaskinen i princip varje dag hon har använt dem, sa att hon kände sig så duktig som minskade avfallet och gjorde nåt bra för miljön. (Se länk till källan under bilden nedan.)
OK, på vilket sätt är det bra för miljön att köra en maskin med några bindor på botten varje dag? Hur mycket vatten går åt, och hur mycket el? När 1/10 hade varit nog. Förstår om man inte vill ha tio dagars stinkande bindor liggande (och dessutom är de visst dyra att köpa så man kanske inte har råd med fler än ett par dagars behov), men att tvätta dem varje dag låter också hemskt.
Och jag ska inte vara så dömande, för jag gör säkert massa saker och tror att jag är duktig, men så skadar jag miljön i alla fall.
Hrm, nu när jag tänker efter så har jag just kört tvättmaskinen två gånger med bara ett plagg i. "Tvättas separat" vågar jag inte bryta mot, i alla fall de första gångerna, tills jag vet om färgerna blöder. (Dåligt ordval kanske, med tanke på vad inlägget handlar om tidigare.) Men jag försöker komma ihåg att titta på tvättlappen när jag köper nåt, så det ska vara vanlig 40-graderstvätt som gäller. För miljön. Men ibland glömmer jag. Och ja, då är jag inte så duktig att jag tvättar för hand. Shoot me.
---------
Det där med att som kvinna få tillhöra den utvalda skaran, att dela något med kvinnosläktet varje månad och sånt trams, det köper jag inte för fem öre. Jag HATAR mens. Ont i magen, migrän, svullen, kraftlös, lipig, irritabel. Tur det finns manipulationsmediciner :)
 |
| Källa |
P.S. Om ni inte är nöjda med årets julklapp, en matkasse, kan ni alltid ge era kvinnliga nära en vacker menskruka. Haha. Jag dör!!!!!!
Köpsugen
Har hittat en übercool vintagescarf från Hermès i siden med skomönster på tradera. 300 spänn. Inte mycket för en märkesvara, men mycket pengar för bara en liten scarf. Så lite tyg! Jag är ändå rätt sugen på att köpa den.
Tredje gången gillt
Tog fram två mackor ur påsen i skafferiet och la dem på bänken för att göra frukost. Vände mig om och skulle ta fram Bregott, pålägg, kopp, mjölk. Lyckades med tre av fyra. Skulle ta fram oboypaketet. Såg istället godispåsen, tog en bil, hade glömt mackorna och oboyen och vände mig om och kollade nåt på datorn. Satte mig ner.
Kom ihåg mackorna! Tog fram prickig korv. Bra att Bregotten har stått framme lite, den är så svår att bre rätt ur kylen. Satte in koppen i mikron. Tryckte av efter 1½ minut. Tittade på Buffe-tidningens framsida, den kom idag. Rev av rabattcheckarna och la på Mikaels plats. Kom på nåt jag skulle kolla på datorn. Satte mig med ryggen mot mackorna. Borta för andra gången.
Och nu, för fyra minuter sen, kom jag på mackorna för tredje gången. Det där med att man inte får äta på en halvtimme efter vissa av mina morgonpiller blev visst inget problem. Och nu är mackorna torra. Kan man med att slänga dem för att man själv är slarvig och glömsk? Barnen i Afrika... Men de blir ju inte lyckligare av att jag äter torra mackor. Slängde dem. Under några sönderrivna fönsterkuvert. Bredde nya. La på de sista prickigkorvarna. Extravärmde oboyen en halvminut. Och förresten var det bara mjölk, för jag har glömt att ta fram oboypulvret. Rabblade oboy när jag öppnar skafferiet så jag inte ska distraheras och glömma av frukosten för fjärde gången.
Jag tog mackorna till köksbordet bredvid datorn nu när de var klara, och de ligger inte där nu, så jag antar att jag har ätit upp dem. Det finns fortfarande lite oboy kvar i muggen.
Och det stinker alldeles lagom av hyacint.
Thojo, jag ... eller. Tjoho heter det ju. Och vad var det nu jag skulle säga? -- Tjogo, jag är ett geni. Just det.
Kom ihåg mackorna! Tog fram prickig korv. Bra att Bregotten har stått framme lite, den är så svår att bre rätt ur kylen. Satte in koppen i mikron. Tryckte av efter 1½ minut. Tittade på Buffe-tidningens framsida, den kom idag. Rev av rabattcheckarna och la på Mikaels plats. Kom på nåt jag skulle kolla på datorn. Satte mig med ryggen mot mackorna. Borta för andra gången.
Och nu, för fyra minuter sen, kom jag på mackorna för tredje gången. Det där med att man inte får äta på en halvtimme efter vissa av mina morgonpiller blev visst inget problem. Och nu är mackorna torra. Kan man med att slänga dem för att man själv är slarvig och glömsk? Barnen i Afrika... Men de blir ju inte lyckligare av att jag äter torra mackor. Slängde dem. Under några sönderrivna fönsterkuvert. Bredde nya. La på de sista prickigkorvarna. Extravärmde oboyen en halvminut. Och förresten var det bara mjölk, för jag har glömt att ta fram oboypulvret. Rabblade oboy när jag öppnar skafferiet så jag inte ska distraheras och glömma av frukosten för fjärde gången.
Jag tog mackorna till köksbordet bredvid datorn nu när de var klara, och de ligger inte där nu, så jag antar att jag har ätit upp dem. Det finns fortfarande lite oboy kvar i muggen.
Och det stinker alldeles lagom av hyacint.
Thojo, jag ... eller. Tjoho heter det ju. Och vad var det nu jag skulle säga? -- Tjogo, jag är ett geni. Just det.
Kärleksbrev -- vilken bra idé
Läste förut idag på morgonen på bloggen turning pages att en organisation som heter The world needs more love letters (bara det namnet gör att man blir sympatiskt inställd, n'est-ce pas?) ordnar att folk skriver "kärleksbrev" till folk som behöver det:
It's a small gesture, to reach out and let someone -- an unknown someone -- feel loved and cared for, to send words out to people who need them the very most. Small, but at the same time, really really big. And for me, the opportunity to turn my own thoughts into actions for someone else came at the absolute perfect time.
Den här gången är det Anthony, som recently lost the love of his life and high school sweetheart to a 10-year-battle with cancer. The two were one anothers’ first loves and Anthony held her hand, fighting until the end. Anthony’s niece requested this letter for her uncle, writing, 'She was his best friend and soul mate. They had no children, just each other. The holidays will be really hard for him this year so I think he would benefit greatly from these love letters.'
Om ni blir lockade, läs inlägget så ni får allting rätt. Där finns adressen man skickar det till också. Jag tänker att man nog inte ska dröja, eftersom posten till USA nog tar sin rundliga tid också. Jag ska skriva ett brev till honom idag.
Love isn't ALL you need, men många gånger räcker det långt.
P.S. Idag för fyra år sen blev Mikael och jag tillsammans. Jag tror jag har hållit hans hand varje dag sen dess (förutom veckan han var i Schweiz). Det där tillägget om Schweiz gör att det blir så oromantiskt, men jag kan inte låta bli att skriva det, för annars är det ju inte sant. Vilka problem :)
It's a small gesture, to reach out and let someone -- an unknown someone -- feel loved and cared for, to send words out to people who need them the very most. Small, but at the same time, really really big. And for me, the opportunity to turn my own thoughts into actions for someone else came at the absolute perfect time.
Den här gången är det Anthony, som recently lost the love of his life and high school sweetheart to a 10-year-battle with cancer. The two were one anothers’ first loves and Anthony held her hand, fighting until the end. Anthony’s niece requested this letter for her uncle, writing, 'She was his best friend and soul mate. They had no children, just each other. The holidays will be really hard for him this year so I think he would benefit greatly from these love letters.'
Om ni blir lockade, läs inlägget så ni får allting rätt. Där finns adressen man skickar det till också. Jag tänker att man nog inte ska dröja, eftersom posten till USA nog tar sin rundliga tid också. Jag ska skriva ett brev till honom idag.
Love isn't ALL you need, men många gånger räcker det långt.
P.S. Idag för fyra år sen blev Mikael och jag tillsammans. Jag tror jag har hållit hans hand varje dag sen dess (förutom veckan han var i Schweiz). Det där tillägget om Schweiz gör att det blir så oromantiskt, men jag kan inte låta bli att skriva det, för annars är det ju inte sant. Vilka problem :)
Huvet på spiken
Ur en recension härifrån av boken Trött är fel ord: Om att leva med den osynliga sjukdomen ME/CFS.
Soffhäng med vännerna, läsa en bok, ta ett varmt bad eller en lång dusch, bläddra i en tidning, äta middag tillsammans med familjen, titta på tv en stund, gå en promenad i skogen, leka med barnen, lösa ett korsord, lyssna på musik, prata i telefon med en kompis, handarbeta, bada bastu, gå på bio, ta ett glas vin till maten, påta i trädgården… Det som tidigare upplevdes som vila och avkopplande nöjen är numera enorma påfrestningar – kanske helt ogenomförbara – för många av de ME-drabbade.
Jag är så trött idag. Orkar inte sitta upp. Räkna inte med något vettigt härifrån.
Soffhäng med vännerna, läsa en bok, ta ett varmt bad eller en lång dusch, bläddra i en tidning, äta middag tillsammans med familjen, titta på tv en stund, gå en promenad i skogen, leka med barnen, lösa ett korsord, lyssna på musik, prata i telefon med en kompis, handarbeta, bada bastu, gå på bio, ta ett glas vin till maten, påta i trädgården… Det som tidigare upplevdes som vila och avkopplande nöjen är numera enorma påfrestningar – kanske helt ogenomförbara – för många av de ME-drabbade.
Jag är så trött idag. Orkar inte sitta upp. Räkna inte med något vettigt härifrån.
Tålamod
Jag har större delen av mitt liv varit synnerligen otålmodig. Nånstans efter rätt många års träning är jag nu inte direkt dålig på tålamod. Kanske inte ett proffs, men rätt hyfsad. Jag var singel i bra många år och sjuk i ännu fler. Och eftersom jag nu är sjuk men gift, får jag väl gissa att jag bara behöver ha hälften så mycket tålamod nu, och det känns faktiskt lättare. Plus att jag säkert har tränat mig på det, vilket kan ha gett viss utdelning efter sisådär 13742 försök.
Men jag tänker på lilla supersöta Matilda med tofsar, Linas bebis. Hon var i famnarna hos Marika och Michael och njöt av att nästan nå runt halsen på en människa. Jag såg att hon sa bebis flera gånger och jag fattade att hon hade känt igen Illonas bebis Serena några rader längre bak. Men det såg inte ut som om nån bekräftade henne och sa: Ja, där är en bebis. Är det Serena? Vill du vinka till henne? Eller vad man nu borde ha sagt.
Men söta Matilda med gulvita lockar i pippilotter fortsatte mumla Bebis, bebis, bebis. Sen gjorde de nåt annat. Men jag slogs av vilket oerhört tålamod ungar har. Först föds de, en otrevlig, ytterst beklämmande och traumatisk färd genom slem och för smala bäcken. Sen blir det görljust, folk drar ut ens ben som har varit böjda i ett halvår -- aaaaaj! -- och är man efter detta chockerande välkomnande fortfarande det minsta samlad och väluppfostrad så slår de på en tills man skriker. Det låter ju inte så lätt. Men det är så det går till. Obegripligt.
Och sen kommer man "hem". Fattar ingenting. De som brukar se fjantiga och glada ut i ansiktet och pussa mig mycket gör också massa konstiga ljud. Efter ett tag börjar jag höra att det är da-da-da-da som de säger. Efter ett tag börjar jag förstå att bla bla bla bla betyder Är du trött? Trött fattar jag. Men det är inte alltid jag får min kropp att samarbeta, även om jag är trött. Jag har ju ingen styr alls på den här kroppen. Ibland när jag bara viftar lite med armarna av glädje i sängen så kan jag råka dänga näven i ögat. Alltså, det är inte lätt att veta hur man ska bete sig. Man får träna sig hela, hela dagarna på att armvifta utan att träffa sig själv. Tala om heltidsjobb.
Sen försöker de få en att vända sig om och sen börja vi krypa. Däremellan ska vi börja se skillnad på folk och fatta själva vilka som ger oss mat och vilka som inte "tillhör oss". Ofta när nån sån tar mig blir jag ledsen, för jag har ju bara precis lärt mig hur de vanliga ser ut och vad jag ska göra när de plockar upp mig. Jag klarar inte några nya rutiner, då är jag helt lost, ju. Och ändå verkar det som ens matleksovkram-personer tycker att man ska vara artig och le stort när folk försöker roa en med lustiga miner och joller. Ingen fattar varför, men det verkar som om de gillar oss om vi gör så, så vi fortsätter. Om de inte ser för läskiga ut. Då skriker vi bara och drar ihop hela ansiktet som en gammaldags gympapåse och då brukar man få komma tillbaka till hon med lunchen i blusen.
Sen när vi kryper applåderar de och tar foton på oss. Om jag hade vetat vad foton var, vill säga. Jag ser bara att hon "mamma" gömmer sig bakom nåt och fortsätter prata och vifta som om jag ska se henne fast hon gömmer sig. Det brukar väl vara så att man inte ska se nån när de gömmer sig? Det är väl det allt det där med Tittut handlar om? Eller har jag inte fattat det heller? Nej, säg inte det... Det är jobbigt att hänga med här, ni fattar det va!
Fast sen när man kryper och drar sig upp till stående med nån bordduk eller så, så klappar de inte. Fattar ingenting. De bryr sig inte alls om hur duktig jag var, jag får stå där helt ensam medan de plockar upp det där som lät som musik när jag drog i duken. Konstigt.
Nu har jag i alla fall fattat att jag heter Matilda. Mamma och Pappa heter mamma och pappa. Mommo heter mommo, och ni fattar. Sen finns det några som inte är stora, som de andra, utan som är små, som jag. De kan inte heller prata och fattar inte heller nånting. De är lite roliga. Men ifall man petar dem i ögat för att man vill se vad som händer, så skriker de och deras mamma kommer och tar dem. Fattar inget. Jag skulle ju bara kolla?
Sen när man drar upp sig mot soffan istället för mot duken, så börjar man inse att man är samma sort som de stora. Det är meningen att man ska kunna stå upp på bara fötterna. Men ni fattar inte hur svårt det är att få nån sorts balans när fötterna är lika stora som öronen, och huvudet, magen och blöjan var för sig väger tre kg. Och resten är små veka extremiteter som folk mest brukar klämma på. Det fattar jag verkligen inte! De stora gör inte så på varandra? Fast ibland har jag sett hur mamma och pappa klämmer på varandra, jag antar att de också har mjuka, feta lår.
Men ni förstår att det här inte är så lätt. Man fattar faktiskt inte rätt mycket. Det krävs tålamod till att inte skrika av ilska varje gång man ramlar. Och det är räääääääätt många gånger om dagen. Varför tror ni vi har blöjrumpa och michelinbeskyddning på resten? Annars skulle vi skada oss, verkligen! Huvudet däremot, som är så stort och tungt, kan ofta råka illa ut, men som väl är har det inte hänt så mycket därinne ännu, så om det lilla vi har samlat där kastas om lite i nåt pladaskfall, så är det inte så farligt. Det finns typ bara fyra informationer där inne ändå: Äta, sova, mamma, leksak. Och en gång när jag stupade med huvudet före rätt rejält så glömde jag av hur man gjorde för att mamman skulle komma med mat, så jag skrek bara. Men hon fattade, och kom med en vällingflaska och min snuttefilt. Jag måste ju ha världens smartaste mamma! Hur kunde hon fatta en sån grej?! Wow, alltså.
Men jag, jag bebis.Va' de' nåt mer?
Men jag tänker på lilla supersöta Matilda med tofsar, Linas bebis. Hon var i famnarna hos Marika och Michael och njöt av att nästan nå runt halsen på en människa. Jag såg att hon sa bebis flera gånger och jag fattade att hon hade känt igen Illonas bebis Serena några rader längre bak. Men det såg inte ut som om nån bekräftade henne och sa: Ja, där är en bebis. Är det Serena? Vill du vinka till henne? Eller vad man nu borde ha sagt.
Men söta Matilda med gulvita lockar i pippilotter fortsatte mumla Bebis, bebis, bebis. Sen gjorde de nåt annat. Men jag slogs av vilket oerhört tålamod ungar har. Först föds de, en otrevlig, ytterst beklämmande och traumatisk färd genom slem och för smala bäcken. Sen blir det görljust, folk drar ut ens ben som har varit böjda i ett halvår -- aaaaaj! -- och är man efter detta chockerande välkomnande fortfarande det minsta samlad och väluppfostrad så slår de på en tills man skriker. Det låter ju inte så lätt. Men det är så det går till. Obegripligt.
Och sen kommer man "hem". Fattar ingenting. De som brukar se fjantiga och glada ut i ansiktet och pussa mig mycket gör också massa konstiga ljud. Efter ett tag börjar jag höra att det är da-da-da-da som de säger. Efter ett tag börjar jag förstå att bla bla bla bla betyder Är du trött? Trött fattar jag. Men det är inte alltid jag får min kropp att samarbeta, även om jag är trött. Jag har ju ingen styr alls på den här kroppen. Ibland när jag bara viftar lite med armarna av glädje i sängen så kan jag råka dänga näven i ögat. Alltså, det är inte lätt att veta hur man ska bete sig. Man får träna sig hela, hela dagarna på att armvifta utan att träffa sig själv. Tala om heltidsjobb.
Sen försöker de få en att vända sig om och sen börja vi krypa. Däremellan ska vi börja se skillnad på folk och fatta själva vilka som ger oss mat och vilka som inte "tillhör oss". Ofta när nån sån tar mig blir jag ledsen, för jag har ju bara precis lärt mig hur de vanliga ser ut och vad jag ska göra när de plockar upp mig. Jag klarar inte några nya rutiner, då är jag helt lost, ju. Och ändå verkar det som ens matleksovkram-personer tycker att man ska vara artig och le stort när folk försöker roa en med lustiga miner och joller. Ingen fattar varför, men det verkar som om de gillar oss om vi gör så, så vi fortsätter. Om de inte ser för läskiga ut. Då skriker vi bara och drar ihop hela ansiktet som en gammaldags gympapåse och då brukar man få komma tillbaka till hon med lunchen i blusen.
Sen när vi kryper applåderar de och tar foton på oss. Om jag hade vetat vad foton var, vill säga. Jag ser bara att hon "mamma" gömmer sig bakom nåt och fortsätter prata och vifta som om jag ska se henne fast hon gömmer sig. Det brukar väl vara så att man inte ska se nån när de gömmer sig? Det är väl det allt det där med Tittut handlar om? Eller har jag inte fattat det heller? Nej, säg inte det... Det är jobbigt att hänga med här, ni fattar det va!
Fast sen när man kryper och drar sig upp till stående med nån bordduk eller så, så klappar de inte. Fattar ingenting. De bryr sig inte alls om hur duktig jag var, jag får stå där helt ensam medan de plockar upp det där som lät som musik när jag drog i duken. Konstigt.
Nu har jag i alla fall fattat att jag heter Matilda. Mamma och Pappa heter mamma och pappa. Mommo heter mommo, och ni fattar. Sen finns det några som inte är stora, som de andra, utan som är små, som jag. De kan inte heller prata och fattar inte heller nånting. De är lite roliga. Men ifall man petar dem i ögat för att man vill se vad som händer, så skriker de och deras mamma kommer och tar dem. Fattar inget. Jag skulle ju bara kolla?
Sen när man drar upp sig mot soffan istället för mot duken, så börjar man inse att man är samma sort som de stora. Det är meningen att man ska kunna stå upp på bara fötterna. Men ni fattar inte hur svårt det är att få nån sorts balans när fötterna är lika stora som öronen, och huvudet, magen och blöjan var för sig väger tre kg. Och resten är små veka extremiteter som folk mest brukar klämma på. Det fattar jag verkligen inte! De stora gör inte så på varandra? Fast ibland har jag sett hur mamma och pappa klämmer på varandra, jag antar att de också har mjuka, feta lår.
Men ni förstår att det här inte är så lätt. Man fattar faktiskt inte rätt mycket. Det krävs tålamod till att inte skrika av ilska varje gång man ramlar. Och det är räääääääätt många gånger om dagen. Varför tror ni vi har blöjrumpa och michelinbeskyddning på resten? Annars skulle vi skada oss, verkligen! Huvudet däremot, som är så stort och tungt, kan ofta råka illa ut, men som väl är har det inte hänt så mycket därinne ännu, så om det lilla vi har samlat där kastas om lite i nåt pladaskfall, så är det inte så farligt. Det finns typ bara fyra informationer där inne ändå: Äta, sova, mamma, leksak. Och en gång när jag stupade med huvudet före rätt rejält så glömde jag av hur man gjorde för att mamman skulle komma med mat, så jag skrek bara. Men hon fattade, och kom med en vällingflaska och min snuttefilt. Jag måste ju ha världens smartaste mamma! Hur kunde hon fatta en sån grej?! Wow, alltså.
Men jag, jag bebis.Va' de' nåt mer?
Vems lag?
Vissa hejar på ÖIS (kram till Stig!) eller nån av stockholmslagen som jag inte ska ge reklam genom att skriva deras namn (vet nämligen inte vem jag hejar på, är dock rätt säker på att jag inte är nån fotbollshuligan och då vet ni vilka som ryker).
När det är finnkampen har man inte heller så stora problem med att veta vem man ska heja på. Eller OS och sånt.
Sen finns det andra lag. Team Edward och Team Jacob är visst för Twilight-förälskade.
Men här är mitt lag.
Bilden hittad här. Där finns länk till var man kan köpa den, om nån får behov. Alltså, det var inte ett tiggeri om julklapp. Jag är för fet för t-shirt.
När det är finnkampen har man inte heller så stora problem med att veta vem man ska heja på. Eller OS och sånt.
Sen finns det andra lag. Team Edward och Team Jacob är visst för Twilight-förälskade.
Men här är mitt lag.
Bilden hittad här. Där finns länk till var man kan köpa den, om nån får behov. Alltså, det var inte ett tiggeri om julklapp. Jag är för fet för t-shirt.
Lika förvånad
Varje jul blir jag förvånad över hur grymt starkt hyacinterna luktar. De två vi hade på köksbordet har slagit ut på riktigt medan vi var i kyrkan och på finmiddag hos mamma och pappa. Nu luktar de inte bara, de stinker. Fick flytta dem.
Detta torde ju vara samma varje jul. Men vem blir förvånad över att jag blir förvånad? Det är snart bara min barndom jag kommer ihåg.
Men apropå jul var dagens bästa aha-upplevelse när jag glodde på almanackan på väggen i köket och såg att det faktiskt är TVÅ veckor kvar till jul, inte bara en. Jag blev sååååååååå lycklig. Det var längesen jag fick en hel vecka i present! Nu känns det inte lika stressigt längre.
Detta torde ju vara samma varje jul. Men vem blir förvånad över att jag blir förvånad? Det är snart bara min barndom jag kommer ihåg.
Men apropå jul var dagens bästa aha-upplevelse när jag glodde på almanackan på väggen i köket och såg att det faktiskt är TVÅ veckor kvar till jul, inte bara en. Jag blev sååååååååå lycklig. Det var längesen jag fick en hel vecka i present! Nu känns det inte lika stressigt längre.
Lite Nobel
För andra året i rad var prinsessan Madeleine inte med på Nobelfesten. Hon var kvar hemma i New York och firade att det var 100 år sen Marie Curie fick Nobelpriset för andra gången. Har inte sett några bilder på det än. De har säkert inte börjat än, eftersom de är sex timmar efter oss.
Underhållningen var av Romeo & Juliakören. Obegripligt som vanligt. Så är det väl med riktig finkultur.
Blommorna var som vanligt hämtade i San Remo där Alfred Nobel levde i flera år och där han också avled den 10 december 1896. I år skulle de påminna om sommaren, för Tranströmers skull (huh?). Och en bordsdekoration som var hög och rött och rosa hörde jag kommenteras att det skulle föra tankarna till kurbits, och det gjorde de. Det var fint.
Menyn är alltid hemlig, men nu är den redan äten och får kommenteras:
Till förrätt bjuds Homard en cocotte sur lit de légumes d’hiver au vinaigre et purée de topinambours, alltså hummer som bakats i små porslinsformar med vinterns grönsaker i vinäger med en puré på jordärtskockor.
Varmrätten lyder på franska Pintade accompagnée de cèpes et airelles, d’oignons grelots et racines de persil, sauce veloutée och består avpärlhöns som ackompanjeras av svamp och lingon samt lök av och persiljerot och gräddsås.
Som avslutning serveras Mousse aux mandarines et chocolat blanc sur fond de cannelle, vilket innebär mousse på mandarin- och vit choklad med kanelsås garnerat med hallon och en fruktgelé.
Det är en väl balanserad och varierad meny som följer säsong, vilket på senare år har nästan har blivit obligatoriskt. Dessutom dominerar de inhemska råvarorna, exempelvis hummer, jordärtskockor, persiljerot, svamp och lingon. Också detta har blivit i stort sett givet, delvis med tanke på rådande trender (som miljöhänsyn, närodlat och klimatsmart), men också för att marknadsföra Sverige.
Endast desserten är baserad på importvaror och i högre grad än man skulle kunna anat. Kombinationen av mandarin, choklad och kanel för tankarna till jul och vinter. (Matinfon hämtad från DN.) Det låter gott. Själv åt jag just upp den sista Brie-osten med ett par saltiner till. Och dagen till ära hade vi servetter vid middagen. Om man kan kalla varsin ruta hushållspapper för servett :)
Som vanligt ska jag ta upp klänningarna när jag orkar. Och som vanligt kan man inte kopiera Aftonbladets bilder. Men där finns närmare 100 foton för den intresserade. De andra tidningarna har såklart också bildspel.
Varje pris är enligt Wikipedia värt 10 miljoner kronor 2011.
Själva Nobelpristagarna presenteras lite lagom lättillgängligt här (saxat från Aftonbladet):
Här är årets Nobelpristagare
Medicin/fysiologi: Tilldelas Bruce Beutler, Jules Hoffmann och Ralph Steinman för deras forskning kring immunförsvaret.
Fysik: Tilldelas Saul Perlmutter, Brian Schmidt och Adam Riess. De tre upptäckte universums accelererande expansion genom att studera avlägsna supernovor.
Kemi: Tilldelas professor Daniel Schechtman för upptäckten av den så kallade kvasikristaller. Den kontroversiella strukturen provas i allt från stekpannor till motorer.
Litteratur: Tilldelas den svenske poeten Tomas Tranströmer. "Han ger oss nytt tillträde till verkligheten”, sa Svenska Akademiens ständiga sekreterare Peter Englund vid tillkänagivandet.
Fredspriset: Tilldelas Liberias president Ellen Johnson Sirleaf, den liberianska medborgarrättskämpen Leymah Gbowee och jemeniten Tawakkul Karman för sitt fredsarbete i Afrika och arabvärlden.
Ekonomi: Tilldelas Thomas Sargent och Christopher Sims. De får priset "för deras empiriska forskning om orsak och verkan i makroekonomin".
Komplimang
Världens underligaste grej hände: Fick meddelande på Pinterest från en tjej som sa att hon gillade mina pins och att jag hade bra smak. Det blir man ju glad för. Sen skickade hon en sida med typ 25 par suuuuperunderliga skor och bad mig om smakråd -- hon skulle göra en Lady Gaga-kostym till sin systers födelsedag, för syrran älskade henne. Och hon undrade vilka skor som skulle bli bäst. Jag valde ut ett par guldskor med stora taggar på, för de var underligast. Jag tycker ju Lady Gaga är smått rubbad, typ, eller, jag vet inte nåt om henne mer än att hon har typ köttklänningar och sånt på sig. SÅ unik behöver man inte vara. Det tyder snarare på en längtan efter nåt man inte är, tycker jag.Men det var första gången jag blev frågad om smakråd från en främling. Internetvärlden alltså.
Nobel
Ser fram emot Nobelfesten imorgon. Enligt Expressen ska Filippa återanvända en gammal klänning (om 2008 räknas som gammal). Väldigt klokt och "i tiden".
Bystdrottningen Madeleine ska inte vara med (hon brukar annars vara spännande att titta på) men det blir nog bra ändå, om man får komma med en sådan underdrift. Klänningarna och talen på middagen, det ser jag fram emot. Och om Mikael går och handlar imorgon kanske jag kan få lite lakrits eller bulle att festa på.
Lovar som vanligt att lägga mig i vad folk har på sig och rapportera så vidlyftigt jag förmår om Klänningarna.
Bystdrottningen Madeleine ska inte vara med (hon brukar annars vara spännande att titta på) men det blir nog bra ändå, om man får komma med en sådan underdrift. Klänningarna och talen på middagen, det ser jag fram emot. Och om Mikael går och handlar imorgon kanske jag kan få lite lakrits eller bulle att festa på.
Lovar som vanligt att lägga mig i vad folk har på sig och rapportera så vidlyftigt jag förmår om Klänningarna.
Fiktiva figurer -- vem är du?
Nationalencyclopedien har ett roligt test bland fiktiva figurer. Jag blev teskedsgumman. Rätt passande.
Teskedsgumman är handlingskraftig och vet hur man tar sig ur knipor. Är inte rädd för att be om hjälp, men smyger med att hon fått det. Har en förkärlek för milda kraftuttryck.
Är man inte riktigt nöjd kan man klicka på Hitta tvilling och få ett alternativ:
Sherlock Holmes är urtypen för den skarpsinniga privatdetektiven. Han är en slipad logiker som gärna kopplar av med fiolspelande eller morfin.
Känns rätt OK.Lura barn
Nej, inlägget ska inte handla om att lura i barn att tomten finns. Det har jag ingen åsikt om. Förutom att det är OK ett tag. Man behöver inte vara tomtenazist och "tala sanning" med sina barn från de föds. Man kan också byta en tappad tand mot en peng och säga att det var tandfén. Men inte behöver man göra lögnen större och bifoga brev eller bilder etc. På nåt sätt ska ett barn stort nog att tappa tänder veta att vi leker, mamma och jag, att jag ska få pengar av tandfén för min framtand.
Inget av detta kallar jag att lura barn.
Trots vad vissa kan tycka, anser jag det inte heller att lura barn att berätta för dem om Jesusbarnet i krubban, och vad man tror på som har med det att göra.
Ur min synvinkel är det också OK om man som agnostiker berättar varför man "firar jul", eller varför judar firar Hanukka, eller varför muslimer ... ja, ni fattar. På samma sätt borde det ju då också vara okej för rasister att berätta varför vår vita jul är bättre än de svartas kwanzaa. Men det finns en gräns. Om det man berättar för sina barn handlar om att vissa människor automatiskt är sämre än de, då är det inte lika OK längre. Men var lagen ska gå, det vet jag inte. Barnen är ju föräldrarnas, inte samhällets, medan det är samhället som får ta hand om spillrorna av barnen om det blir alltför felprogrammerade.
Däremot har en vuxen ljugit för mig. Det var min musiklärare i mellanstadiet på Alléskolan. Jag tror han var vikarie ett halvår. Han var gammal och tjock och pratade om stenplattor, som vi inte var ett dugg intresserade av. Vid ett tillfälle skulle han ha frågesport, och vinnaren, om det var nån som fick alla rätt, skulle han bjuda på West side story, som gick på bio då. Gubben visste nog inte om att jag nog kunde se mager ut, men att huvudet var supersnabbt. Och spelar man cello och har spelat andra instrument sen sex års ålder och har en mamma som köpte partitur och ledde orkestrar på stereon när hon var ung, som hobby, och överägde en karriär som musiker, så har man nog tvingats i lite musikaliska årtal om Mozart, och då kan man nog några enkla musikaliska termer också. Till och med några balettermer har slunkit med.
Så han hade med mening gjort frågesporten så svår att han inte skulle behöva pröjsa bio för nån unge.
Men jag klarade alla frågorna. Men han försökte slingra sig ur sitt löfte.
Varpå mamma fick reda på historien när jag kom hem. Modersilska, värsta sorten. Hon tog mig med till läraren, då, på den gamla goda tiden när det fanns en tjock tjock bok där det stod vad alla hade för adress och telefonnummer till hemtelefonen. Hon upprepade helt enkelt: "Du hade en frågesport där den som fick alla rätt skulle få gå på bio och se på West side story. Anja hade alla rätt. Var är biljetterna?" Surgubben plockade fram nån hundring (man fick nog två biljetter för en hundring på den tiden) och jag och mamma njöt av min vinst ("Mariiia..."), av min kunskap inom musiken, och av hennes mod att gå på en ljugande gubbe som försökt manipulera en tävling och lura ett barn. HA!
Morsor rule!
Inget av detta kallar jag att lura barn.
Trots vad vissa kan tycka, anser jag det inte heller att lura barn att berätta för dem om Jesusbarnet i krubban, och vad man tror på som har med det att göra.
Ur min synvinkel är det också OK om man som agnostiker berättar varför man "firar jul", eller varför judar firar Hanukka, eller varför muslimer ... ja, ni fattar. På samma sätt borde det ju då också vara okej för rasister att berätta varför vår vita jul är bättre än de svartas kwanzaa. Men det finns en gräns. Om det man berättar för sina barn handlar om att vissa människor automatiskt är sämre än de, då är det inte lika OK längre. Men var lagen ska gå, det vet jag inte. Barnen är ju föräldrarnas, inte samhällets, medan det är samhället som får ta hand om spillrorna av barnen om det blir alltför felprogrammerade.
Däremot har en vuxen ljugit för mig. Det var min musiklärare i mellanstadiet på Alléskolan. Jag tror han var vikarie ett halvår. Han var gammal och tjock och pratade om stenplattor, som vi inte var ett dugg intresserade av. Vid ett tillfälle skulle han ha frågesport, och vinnaren, om det var nån som fick alla rätt, skulle han bjuda på West side story, som gick på bio då. Gubben visste nog inte om att jag nog kunde se mager ut, men att huvudet var supersnabbt. Och spelar man cello och har spelat andra instrument sen sex års ålder och har en mamma som köpte partitur och ledde orkestrar på stereon när hon var ung, som hobby, och överägde en karriär som musiker, så har man nog tvingats i lite musikaliska årtal om Mozart, och då kan man nog några enkla musikaliska termer också. Till och med några balettermer har slunkit med.
Så han hade med mening gjort frågesporten så svår att han inte skulle behöva pröjsa bio för nån unge.
Men jag klarade alla frågorna. Men han försökte slingra sig ur sitt löfte.
Varpå mamma fick reda på historien när jag kom hem. Modersilska, värsta sorten. Hon tog mig med till läraren, då, på den gamla goda tiden när det fanns en tjock tjock bok där det stod vad alla hade för adress och telefonnummer till hemtelefonen. Hon upprepade helt enkelt: "Du hade en frågesport där den som fick alla rätt skulle få gå på bio och se på West side story. Anja hade alla rätt. Var är biljetterna?" Surgubben plockade fram nån hundring (man fick nog två biljetter för en hundring på den tiden) och jag och mamma njöt av min vinst ("Mariiia..."), av min kunskap inom musiken, och av hennes mod att gå på en ljugande gubbe som försökt manipulera en tävling och lura ett barn. HA!
Morsor rule!
Salt?
Nu börjar jag förstå det där med salt i diskmaskinen. Om man har hårt vatten (vilket de flesta svenskar inte har, fast vi har) så behöver diskmaskinen salt. Annars får man för mycket kalk i vattnet och det fastnar vitt på glasen. Känner nån igen att ni har vitt på glasen? Då behöver ni diskmaskinssalt.
Bara ett tips.
Ett annat tips är att inte göra allt i maxhastighet så man tar slut. Sitter här och svettas för att jag har klätt på mig, borstat håret, tagit av lakanen och satt igång tvättmaskinen, vattnat blommor, hämtat posten, plockat i och ur diskmaskinen samt fyllt på salt, allt detta i ett sen jag klev upp ur sängen. Värdelöst. Bara för att jag har sovit 12 timmar i natt och har ett uns energi så gör jag av med det på en halvtimme. Nu orkar jag inte röra mig, inte göra frukost. Det här kanske var ett ME-tips, men jag tror det gäller alla. Ingen har ju obegränsat med energi. Don't spend it all in one place, heter det ju. Jag tycker synd om alla mammor (är det väl oftast) som sliter hela december och på julaftons kväll sitter de i en fåtölj som en stackars överanvänd disktrasa färdig för att slängas.
Kan inte alla sätta sig ner en stund och inte göra nåt annat än ANDAS? Varje dag i december? 10 sekunder kanske räcker? Det har väl alla hoppas jag. Och inte sitta ner i slutet av dagen när ni inte orkar nåt annat än sitta! Utan som kraftåterhämtare mitt under alla sysslor? Jag satte mig ner mitt i middagslagandet till barnen i söndags, och det gick faktiskt. Man tror man ska vara för stressad för att kunna njuta av att sätta sig ner när man fortfarande vet ett antal saker som behöver göras, men det går faktiskt att koppla bort. Sitta en minut. Oftast hinner inte en stor pastakastrull koka över på en minut (om man är på "rätt" minut), och tomaterna dör inte av att ligga sköljda men oskurna i en minut. Ni vet. Det är mitt andra tips för dagen.
P.S. Om man inte vet om man har hårt eller mjukt vatten kan man kolla på sin kommuns hemsida. Hittar man det inte där kan man ringa.
Bara ett tips.
Ett annat tips är att inte göra allt i maxhastighet så man tar slut. Sitter här och svettas för att jag har klätt på mig, borstat håret, tagit av lakanen och satt igång tvättmaskinen, vattnat blommor, hämtat posten, plockat i och ur diskmaskinen samt fyllt på salt, allt detta i ett sen jag klev upp ur sängen. Värdelöst. Bara för att jag har sovit 12 timmar i natt och har ett uns energi så gör jag av med det på en halvtimme. Nu orkar jag inte röra mig, inte göra frukost. Det här kanske var ett ME-tips, men jag tror det gäller alla. Ingen har ju obegränsat med energi. Don't spend it all in one place, heter det ju. Jag tycker synd om alla mammor (är det väl oftast) som sliter hela december och på julaftons kväll sitter de i en fåtölj som en stackars överanvänd disktrasa färdig för att slängas.
Kan inte alla sätta sig ner en stund och inte göra nåt annat än ANDAS? Varje dag i december? 10 sekunder kanske räcker? Det har väl alla hoppas jag. Och inte sitta ner i slutet av dagen när ni inte orkar nåt annat än sitta! Utan som kraftåterhämtare mitt under alla sysslor? Jag satte mig ner mitt i middagslagandet till barnen i söndags, och det gick faktiskt. Man tror man ska vara för stressad för att kunna njuta av att sätta sig ner när man fortfarande vet ett antal saker som behöver göras, men det går faktiskt att koppla bort. Sitta en minut. Oftast hinner inte en stor pastakastrull koka över på en minut (om man är på "rätt" minut), och tomaterna dör inte av att ligga sköljda men oskurna i en minut. Ni vet. Det är mitt andra tips för dagen.
P.S. Om man inte vet om man har hårt eller mjukt vatten kan man kolla på sin kommuns hemsida. Hittar man det inte där kan man ringa.
Julbord
 |
| Källa |
Måste nog tyvärr berätta i detalj. Ni som inte är intresserade kan sluta läsa nu.
Jo, för 99:- fick man julbord i bufféform. För 15:- till fick man en julmust, så nu är julen officiellt här.
Maten har Tina Nordström "komponerat" och det var riktigt bra gjort. "Traditionell julmat i modern tappning" hette det. Några kryddningar var nya, men inte så det traditionella försvann. Man förväntar sig inte ett lyxhotellsjulbord för 99:- och det var det inte heller, men det var absolut inte som om de hade köpt några sillburkar i storköksformat och ställt fram. Urvalet var väl inte heller som ett lyxhotellsjulbord, men det var så det räckte. Man kan ändå inte smaka på 328 rätter. Och visst var jag mätt efteråt. Lite mer lagom mätt än efter ett julbord med 18 sillsorter. Fyra var alldeles lagom!
Här är menyn:
Mina åsikter:
TUMMEN NER
Skedarna och gafflarna man tar med hade i många fall åkt ner och var för korta, så man blev helkletig när man tog maten.
Skyltarna som finns på pressbilderna lyste oftast med sin frånvaro. Som väl var kunde man se på maten vad det var (typ röd sill, beige sill) och så fick man en del facit när man stoppade det i munnen. Resten av kryddningarna fick man gå och slå upp hemma. Som att det var anis i skinkan. Det hade jag aldrig kommit på. Jag kände nåt, men visste inte att det var anis. Men ni kan ju läsa igenom menyn noggrant nu och kan känna igen allt i förväg!
Klientelet och även i viss mån personalen. Slammer med städmaterial, anställda som har högljudda samtal med kunder på utrikiska, över borden där folk äter. Och en del kunder som ropade och ungar som sprang av sig. Det hade också behövts fler som höll snyggt runt maten. Men det saknades ingen mat i alla fall, förutom ostkakan till efterrätt. Men det gjorde inget, för ris à la Maltan var god.
Köttbullarna var vanliga mamma scans-liknande.
Kryddiga färsbiffar såg synnerligen fabrikstillverkade ut. Inte lockande för fem öre.
TUMMEN UPP
Det mesta av maten. Särskilt laxen! Tog om två gånger. Sillarna imponerade också.
Priset.
Urvalet, som var precis lagom. Det enda jag saknade var brunkål, men de kan ju inte hjälpa att jag inte äter rödkål utan brunkål. Vi brukar köra med potatissallad också, och en del kör med potatisgratäng. Det hade varit extra plus, men inget jag förväntade mig.
Vi hade också tur med tiden. Var lite nervös för att åka dit på en lördag, men det passade oss bäst då, så vi chansade. När vi kom, vid halvsju-tiden, var de flesta platser fulla, men det var inte kö till maten. När vi var halvätna hade många gått, och när vi var klara var vi nästan ensamma. Det var skönt att inte behöva köa till maten (jag orkade knappt bära min tallrik som det var) och skönt att det blev lite lugnt och tyst mot slutet.
Så gillar ni att äta julmat som ni har sluppit laga själva, och inte vill pröjsa 350 spänn i stan, så kan ni gott prova ikeas. Tycker jag. Men ni kan nog hitta andra åsikter på nätet.
Nu skulle man ha sig en laxbit... Tjena tjena.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)