Tandläkarkärlek!

Som ni ser ovan så är tandläkarskräcken ersatt av tandläkarkärlek! Min tandläkare var så bra! Några bevis/argument:

1) Han heter Mikael. Need I say more?
2) Han klappade mig på kinden emellanåt. Å, vad förtroendeingivande. Och tröstande för en livrädd flicka.
3) Han verkade kunnig.
4) Lagade ett hål med bedövning: Sprutan gjorde lite ont, men sen bedövningen släppte har jag inte haft ett spår ont varken i munnen eller huvudet (jag som brukar ha borr-hövve resten av dagen). Alltså var han inte våldsam med mina tänder (Marie har jag numera en oplockad gås med!), men inte heller mesig, som att han inte vågade peta på tänderna, som en polack jag var hos en gång, utan alldeles lagom. Lagom, och skicklig, till och med.
5) Han förklarade vad han gjorde så att jag förstod. Utan att fördenskull låta nedlåtande.
6) Han hade mycket tid, så jag fick göra alla åtgärder (en tappad lagning förra julen och en ny tandvärk på annat ställe) på en gång, om jag ville, vilket jag ville. Behöver inte vara nervös för ett besök till!
7) Han gav beröm till det som var värt det. Hade ingen tandsten och det var inte illa för att inte ha gått till tandläkaren på fyra år. Och "rent och fint" o s v.
8) Det stank inte tandläkare om stället. Stor fördel!
9) Han hade ljusbruna ögon. Det är också förtroendeingivande (brunisar är snällisar).
10) Och sammanfattningsvis, och det största: Jag inte är rädd för att gå dit igen!

Fast jag förstår debatten om att fina tänder blir en ekonomisk fråga. För det var dyyyyyyyyyrt. Fast mindre än en hundring i månaden om man slår ut det. Det kanske det är värt. Borde skapa tandläkarkonto och spara lite varje månad. Utan Mikael (min alltså) hade jag fått diska mig hem.

Den som vill ha namn och telefonnummer till den bästa tandläkare jag har varit hos, NÅNSIN, höre av sig. Om ni vill åka till tandis i Jordbro vill säga. För en del kanske det är lite långt. Men det kommer att vara värt det, folk!