Läste förut idag på morgonen på bloggen turning pages att en organisation som heter The world needs more love letters (bara det namnet gör att man blir sympatiskt inställd, n'est-ce pas?) ordnar att folk skriver "kärleksbrev" till folk som behöver det:
It's a small gesture, to reach out and let someone -- an unknown someone -- feel loved and cared for, to send words out to people who need them the very most. Small, but at the same time, really really big. And for me, the opportunity to turn my own thoughts into actions for someone else came at the absolute perfect time.
Den här gången är det Anthony, som recently lost the love of his life and high school sweetheart to a 10-year-battle with cancer. The two were one anothers’ first loves and Anthony held her hand, fighting until the end. Anthony’s niece requested this letter for her uncle, writing, 'She was his best friend and soul mate. They had no children, just each other. The holidays will be really hard for him this year so I think he would benefit greatly from these love letters.'
Om ni blir lockade, läs inlägget så ni får allting rätt. Där finns adressen man skickar det till också. Jag tänker att man nog inte ska dröja, eftersom posten till USA nog tar sin rundliga tid också. Jag ska skriva ett brev till honom idag.
Love isn't ALL you need, men många gånger räcker det långt.
P.S. Idag för fyra år sen blev Mikael och jag tillsammans. Jag tror jag har hållit hans hand varje dag sen dess (förutom veckan han var i Schweiz). Det där tillägget om Schweiz gör att det blir så oromantiskt, men jag kan inte låta bli att skriva det, för annars är det ju inte sant. Vilka problem :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar