Julen 2011

God fortsättning! Jag har haft en härlig jul, om än tio gånger mer krävande än kroppen har tålt, men nu är den slut och det finns inga krav. Bara ett tandläkarbesök om två dar.

Julafton tillbringade vi hos hos familjen Olergård-Tenney (TACK!) och Mikael var hemskt glad över att få vara med sina barn och barnbarn. Neo var livrädd för tomten. Stackars barn. Tomten sa "Ha det" när han gick. Och Neo fick oss tyvärr att brista ut i gemensamma skrattsalvor emellanåt när han sa nåt och lät som en ekte norsk gutt.

Olergårds presentutdelning var kaosartad som vanligt (alla får sina paket och när alla är utdelade öppnar alla på en gång). Jag försökte hinna se vad folk fick och ropa tack för mina presenter tvärs över rummet. Neo fick såklart flest paket, men verkade tycka bäst om en liten trägran som fanns med i hans Brio-tågpaket. Helt otippat...

Jag kände mig misslyckad när Neo tog min hand och ville att vi skulle dansa. Ett kort ögonblick höll jag på att göra det, men jag besinnade mig. Lina tog honom i handen istället och dansade fint, men sen brydde han sig inte om mig resten av kvällen. Jag vet ju att man köper barns kärlek med lek, och det värker lite i hjärtat när man inte på barnets nivå kan visa att man bryr sig. Men Mikael var förnuftig och hjälpsam och sa att det är bra att barn inte alltid får som de vill. Ja, visserligen. Jag får väl vara den tråkiga tanten som säger nej...

Jag fick i alla fall massa presenter, Michael Bublés nya jul-CD som jag har LÄNGTAT efter av Lina och Hanna, och ett fint spapaket från Body Shop av Jonte. Den ena grejen var kroppsskrubb och den ska jag prova så fort jag orkar. I alla fall på benen. Om jag orkar, som sagt.

Vi fick fina foton också. I ett paket låg tre foton, två som såg lite random ut när Neo pysslar med nåt, och sen ett tredje superfint från i somras, när han har kostym och flyga och allt. Han ser helt underbar ut. Till sist gick det upp för mig att de två första som såg lite random ut var av när Neo gjorde glitterhjärtat som fanns med i paketet! Hur gulligt som helst att se själva presenten i vardande!

Tina hade gravat laxen själv och julmaten var jättegod. Åt laxar/ägg två gånger och sen kände jag mig för mätt för att ge mig på skinkan osv. Så det blev ett fiskjulbord. Men gott var det!

Sen var vi duktiga och åkte hem. Jag fick feber så småningom, såklart, och var så trött att jag bara grät. Duktiga, snälla Mikael som hade taggat ner tempot för oss. Öste på lite extra på sömnmedicinerna och sov rätt OK.

Jag har fått nya besöksväninnor också (det är också en sak vi har i kyrkan, fast med två tjejer till varje kvinna) -- Jacqueline och Cissi! J är min kusin, och jag ser jättemycket fram emot att träffas mer och att lära känna henne bättre. Jag är ganska asocial och kommer ofta inte på vad man ska säga när man pratar, så jag känner inte henne så mycket, så det blir perfekt. Och jag fick spännande teer och lite choklad av dem nu till jul.

Sen var det söndag, och juldag. Ellysen kom hit och hjälpte mig att stryka min klänning, välja skor osv. Sen övade vi på vår syskonsång. Det lät bättre ju fler gånger vi övade, så vi trodde väl att vi skulle klara det utan att göra bort oss helt. Men jag sjöng fel varenda gång, missade texten, missade noterna, kom in på fel ton på en hel strof osv. Så jag var rätt nervös. Mitt huvud fungerar inte som det ska, så jag var nervös för att jag faktiskt inte kunde bättre. Men när vi väl stod där fram, var jag inte nervös för att sjunga inför 250 personer, utan mest för att tappa bort mig i noterna. Men i alla fall Mikael och mamma sa att det lät bra, så jag tror att vi inte behöver skämmas. Nina J spelade som ett proffs. Vi hann sjunga igenom den 1½ gång med komp cirka tio minuter innan mötet började. Stress är inte bra, men ibland går det ändå.

Men min stol är fortfarande borta. Och just julen är så jobbig fysiskt ändå, så jag hade verkligen behövt sitta i den under det två timmar långa mötet. Joachim har varit och kollat i alla låsta utrymmen, förutom att det har letats i vartenda olåst utrymme (till och med på damtoan, där det finns ett amningsrum) i hela kapellet, två eller tre gånger. Ett mysterium!

Jag hade platta skor igår i kyrkan för första gången på åratal. Brukar ju bara kliva i och ur bilen och det känns festligare med klack. Jag som ser så väldigt ofestlig ut till vardags för det mesta behöver liksom påminnas om att jag fortfarande är kvinna, inte vrak. Men det var sååååååååååååå  skönt att ha bekväma skor på sig. Jag är helt klart frestad att göra det fler gånger.

Sen fick vi lax hos mamma och pappa. Sydafrikanerna (Robs son Rory och hans fästmö Nicole) berättade om priserna på lax i SA (biten vi åt igår tippade de hade gått på 700:-, men här gick den på 150:-). Det var trevligt att lära känna dem bättre också. Trevliga människor. De var med oss i kyrkan också.

Stackars Robs hjärna är inte läkt än så han hade huvudvärk. Men han har några bra mediciner från USA, så efter ett tag blev han sitt vanliga skämtande jag. Vi är så glada att han lever!!!!! Doktorn hade frågat honom om han hade ett testamente. Så så nära var det. Nåt som jag också insåg är att smärta är bra. Han gick ju omkring med brutet ben i en vecka för han inte fattade hur illa det var. Han är inte särskilt smärtkänslig. Han hade också gått omkring med en hjärnblödning och inte förstått att smärtan signalerade nånting. Om det är bara lite smärta tror man ju inte att det är nåt, och för honom är det mesta lite smärta. Det kan låta macho och så, men är egentligen farligt. Som sagt, så sa läkarna att nästa steg hade varit döden.

Och så blev det presenter för andra gången! Jag kan nämna att jag fick en svartvitmönstrad kjol av Ellen, som var jättefin, men såg lite för smal ut i midjan. Men idag har jag orkat prova den och den satt perfekt! Dessutom är det lite festligt att jag har köpt en svartvitmönstrad kjol till henne i julklapp också, fast den kom inte fram i tid. Jag fick en kjol av mamma också och den var också perfekt. Och nu har jag på mig en vardagsblus i min favoritfärg som jag också fick av mamma. Passar perfekt till mina målade naglar. Känner mig nästan som människa. Fick dessutom en väggkalender och en hemlagad trerättersmiddag, en fin blomkruka med ett mönster jag älskar och massa godis i och en Michael Bublé jul-CD :) Presenter man får flera gånger måste ju vara extra lyckade, för då har flera personer vetat att man hemskt gärna vill ha nåt :) Sen fick jag ett fint halsband som det skriker "nyår" om. Ellen och jag har ofta nästan identisk smak (och har ofta ägt likadana plagg i varsin storlek) men ibland skiljer den sig rejält. Hon tål detaljer mycket sämre än jag, medan jag vill ha det lite mer bjäfsigt. En blus med volanger runt knäppningen kan hon bara tåla om allt annat är helt intetsägande, medan jag gärna ser att den har puffärm också, samt gärna slänger på ett skärp i midjan och en blomma på bröstet också. Men svartvitmönstrade kjolar älskar vi bägge två. Har ni hört historien om när Ellen hade bott utomlands i tre år och var i Borås, och vi skulle göra saker på stan tre dar i rad, och hade likadana kläder på oss de tre dagarna? Och det var inte jeans och vit top, utan "specifika" kläder. Och på tredje dan, med två tvillingoutfits i bagaget, gjorde vi vårt allra bästa för att ta på oss nåt som absolut inte skulle vara likadant en dag till. Men tji. Men som sagt, halsbandet från Ellen var supersnyggt.

Men årets absolut knäppaste julklapp var lätt att utse. En liten beige kruka från IKEA. Ellen sitter med kameran i högsta hugg och jag fattar inte varför hon vill fota mig när jag öppnar en beige IKEA-kruka. Vänta, det står nåt på den: V.K. Fattar fortfarande inte.

Till slut hjälpte mamma mig och sa att V:et står för Vacker. Då fattar jag och vrider mig i fåtöljen av skratt blandat med äckel blandat med kärlekskänslor för min absolut rubbade syster. Hon har gett mig en Vacker Kruka (se tidigare inlägg) att ha mitt mensblod i som jag kan hälla på ett träd och tacka moder natur för att jag är kvinna och del i kretsloppet. Hon är ju helt rubbad. Jag vet inte riktigt om jag vågar ställa nån blomma i den. Man kan ju såklart vända texten inåt, men... Nja... Garv. Superknäppt. Dagens skratt.

Årets bästa julklapp var också lätt att utse: Mikael gav mig en deckarmiddag. Det är att man äter middag på ett ställe där de också har skådespelare som agerar en historia, som också gästerna får varsin roll i. Sen händer det saker (ett mord nånstans under kvällen antar jag) och så ska man försöka lösa mordgåtan. Pris utdelas för bästa skådespelarprestation och bästa lösning. Alltså, vilken grej!

Årets kärleksfullaste julklapp var också lätt att utse: Mikael hade varit och köpt presenter ensam och kom hem med ett PC-spel om traktorer. Han gömde det bakom sin rygg och sa att jag kunde ge det till honom i julklapp. Han fick nämligen bara en sketen slips av mig (fast det visste ju inte han). Jag är grymt besviken på mig själv för det, och av alla mina tusen tankar blev det inget genomförbart mer än sidenslipsen. Men så satt vi där hos m&p och öppnade presenter, och så öppnar han sin DVD-skiva, låtsas som om han blir överraskad och flera personer tittar beundrande på mig för att jag har hittat en sån bra present (han älskar traktorer). Det är kärlek, det. Jag älskar honom så mycket att jag liksom måste explodera ibland för att det ska få plats inne i mig.

Idag är han och barnen hos farmor Vanja och Gösta. Två timmar i bil och sen sitta upp, det trodde jag inte att jag skulle klara efter två juldagar. Och här är jag nu. Inte precis deppig, för julen har ändå bjudit på så mycket fantastiskt.

Men jag önskar mig verkligen att jag kunde må lite bättre. Jag vill inte ha julgrejerna framme till i februari, men som det är nu undrar jag hur jag ska orka ta bort dem. Oh well, Mikael får göra en insats. Den här veckan ska gå till att vila, gå till tandläkaren, vila lite mer, och fira nyår.

Så som sagt, god fortsättning på er!

P.S. Måste nog ge er en liten recension av vårt julmöte igår. Det var såååååååååå bra! Alla har ju sin egen favorit, mångas är Antons O helga natt. Men min var en manskvartett (hello!!) som sjöng Veni, veni Emmanuel. Här är en annan variant för den som vill höra mer.

Sen sjöng Brian Josef av Sally DeFord och det är också en favorit. Bara han sjunger nåt om att det är Guds egen son du vaggar, så brister fördämningarna för mig.

En annan höjdpunkt (pun intended) var Elsa H som sjöng överstämman på Gläns. Utan nålstick. Som en ängel. Om de nu ens var Gläns. Jag är lite senil idag.

Det var också väldigt fint med en liten (also pun intended) blockflöjdsgrupp med trygga Johanna H som ledare och andrastämma.

Elises solo var ovanligt fint, även om hon redan i normala fall sjunger ovanligt fint. Den hon sjöng igår (okänd för mig, vet inte vad den heter) passade henne så bra. Hon är som en älva när hon sjunger.

Nu ska jag äta brynkål som jag fick av pappa igår.