Våra hemlärare (som råkar vara min kusins man och son) -- och hemlärare är något som vi i kyrkan har; varje familj har två personer från kyrkan som besöker dem varje månad, är extra snälla mot dem, hjälper till när det behövs, lämnar andliga budskap och ger en Paradisask varje jul :) -- var hos oss härom dagen, fast Mikael hade fastnat på jobbet. Jag förstod vad Mathias skulle göra efteråt, för han hade en ful, randig halsduk på sig (han är Djurgårdare). Jag kommenterade den förfärliga halsduken, varpå det undrades om en gulsvart skulle vara bättre (det är AIK och det måste ju anses värre!) och jag visste nog att de var huliganer. Kände mig väldigt duktig på de lokala lagens färger när jag kan skämta på det viset.
Så jag inser att jag har acklimatiserats här uppe, mer än jag trodde. Skulle bli mycket förnärmad om nån sa att jag har börjat prata mindre göteborgska, men det har jag nog faktiskt. Ibland säger jag till och med stockholmska ord för saker, men munk överger jag aldrig. Och ibland kallar jag hårt för håårt, inte hårrt, som det heter. Och konstiga ortsnamn, som Skärmarbrink, vet jag hur man uttalar. Och så räknar jag centrumen i antal avfarter från VH -- Jordbro, en avfart, Handen 2, Länna 3, Farsta tappat räkningen.
Dessutom, och detta måste väl vara värst, så tycker jag att Stockholm har tusen gånger bättre väder än västkusten. Vi har snö när ni har regn och slask. Vi har sol när ni har dis. Och regn.
Sicken svikare jag är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar