Tålamod

Jag har större delen av mitt liv varit synnerligen otålmodig. Nånstans efter rätt många års träning är jag nu inte direkt dålig på tålamod. Kanske inte ett proffs, men rätt hyfsad. Jag var singel i bra många år och sjuk i ännu fler. Och eftersom jag nu är sjuk men gift, får jag väl gissa att jag bara behöver ha hälften så mycket tålamod nu, och det känns faktiskt lättare. Plus att jag säkert har tränat mig på det, vilket kan ha gett viss utdelning efter sisådär 13742 försök.

Men jag tänker på lilla supersöta Matilda med tofsar, Linas bebis. Hon var i famnarna hos Marika och Michael och njöt av att nästan nå runt halsen på en människa. Jag såg att hon sa bebis flera gånger och jag fattade att hon hade känt igen Illonas bebis Serena några rader längre bak. Men det såg inte ut som om nån bekräftade henne och sa: Ja, där är en bebis. Är det Serena? Vill du vinka till henne? Eller vad man nu borde ha sagt.

Men söta Matilda med gulvita lockar i pippilotter fortsatte mumla Bebis, bebis, bebis. Sen gjorde de nåt annat. Men jag slogs av vilket oerhört tålamod ungar har. Först föds de, en otrevlig, ytterst beklämmande och traumatisk färd genom slem och för smala bäcken. Sen blir det görljust, folk drar ut ens ben som har varit böjda i ett halvår -- aaaaaj! -- och är man efter detta chockerande välkomnande fortfarande det minsta samlad och väluppfostrad så slår de på en tills man skriker. Det låter ju inte så lätt. Men det är så det går till. Obegripligt.

Och sen kommer man "hem". Fattar ingenting. De som brukar se fjantiga och glada ut i ansiktet och pussa mig mycket gör också massa konstiga ljud. Efter ett tag börjar jag höra att det är da-da-da-da som de säger. Efter ett tag börjar jag förstå att bla bla bla bla betyder Är du trött? Trött fattar jag. Men det är inte alltid jag får min kropp att samarbeta, även om jag är trött. Jag har ju ingen styr alls på den här kroppen. Ibland när jag bara viftar lite med armarna av glädje i sängen så kan jag råka dänga näven i ögat. Alltså, det är inte lätt att veta hur man ska bete sig. Man får träna sig hela, hela dagarna på att armvifta utan att träffa sig själv. Tala om heltidsjobb.

Sen försöker de få en att vända sig om och sen börja vi krypa. Däremellan ska vi börja se skillnad på folk och fatta själva vilka som ger oss mat och vilka som inte "tillhör oss". Ofta när nån sån tar mig blir jag ledsen, för jag har ju bara precis lärt mig hur de vanliga ser ut och vad jag ska göra när de plockar upp mig. Jag klarar inte några nya rutiner, då är jag helt lost, ju. Och ändå verkar det som ens matleksovkram-personer tycker att man ska vara artig och le stort när folk försöker roa en med lustiga miner och joller. Ingen fattar varför, men det verkar som om de gillar oss om vi gör så, så vi fortsätter. Om de inte ser för läskiga ut. Då skriker vi bara och drar ihop hela ansiktet som en gammaldags gympapåse och då brukar man få komma tillbaka till hon med lunchen i blusen.

Sen när vi kryper applåderar de och tar foton på oss. Om jag hade vetat vad foton var, vill säga. Jag ser bara att hon "mamma" gömmer sig bakom nåt och fortsätter prata och vifta som om jag ska se henne fast hon gömmer sig. Det brukar väl vara så att man inte ska se nån när de gömmer sig? Det är väl det allt det där med Tittut handlar om? Eller har jag inte fattat det heller? Nej, säg inte det... Det är jobbigt att hänga med här, ni fattar det va!

Fast sen när man kryper och drar sig upp till stående med nån bordduk eller så, så klappar de inte. Fattar ingenting. De bryr sig inte alls om hur duktig jag var, jag får stå där helt ensam medan de plockar upp det där som lät som musik när jag drog i duken. Konstigt.

Nu har jag i alla fall fattat att jag heter Matilda. Mamma och Pappa heter mamma och pappa. Mommo heter mommo, och ni fattar. Sen finns det några som inte är stora, som de andra, utan som är små, som jag. De kan inte heller prata och fattar inte heller nånting. De är lite roliga. Men ifall man petar dem i ögat för att man vill se vad som händer, så skriker de och deras mamma kommer och tar dem. Fattar inget. Jag skulle ju bara kolla?

Sen när man drar upp sig mot soffan istället för mot duken, så börjar man inse att man är samma sort som de stora. Det är meningen att man ska kunna stå upp på bara fötterna. Men ni fattar inte hur svårt det är att få nån sorts balans när fötterna är lika stora som öronen, och huvudet, magen och blöjan var för sig väger tre kg. Och resten är små veka extremiteter som folk mest brukar klämma på. Det fattar jag verkligen inte! De stora gör inte så på varandra? Fast ibland har jag sett hur mamma och pappa klämmer på varandra, jag antar att de också har mjuka, feta lår.

Men ni förstår att det här inte är så lätt. Man fattar faktiskt inte rätt mycket. Det krävs tålamod till att inte skrika av ilska varje gång man ramlar. Och det är räääääääätt många gånger om dagen. Varför tror ni vi har blöjrumpa och michelinbeskyddning på resten? Annars skulle vi skada oss, verkligen! Huvudet däremot, som är så stort och tungt, kan ofta råka illa ut, men som väl är har det inte hänt så mycket därinne ännu, så om det lilla vi har samlat där kastas om lite i nåt pladaskfall, så är det inte så farligt. Det finns typ bara fyra informationer där inne ändå: Äta, sova, mamma, leksak. Och en gång när jag stupade med huvudet före rätt rejält så glömde jag av hur man gjorde för att mamman skulle komma med mat, så jag skrek bara. Men hon fattade, och kom med en vällingflaska och min snuttefilt. Jag måste ju ha världens smartaste mamma! Hur kunde hon fatta en sån grej?! Wow, alltså.

Men jag, jag bebis.Va' de' nåt mer?