Mikael och jag har inte setts mycket idag. Han har jobbat och handlat mat och kom hem först vid åtta tror jag det var. Men vi hade ett fint samtal. Vi pratade bland annat om föräldraskap och hur tacksamma vi är för våra föräldrar. Vilket arbete de gör! Inte lika mycket fysiskt längre, när man själv är stor, men istället för potträning måste de ju oroa sig för allting -- gips och jobb och hälsa och kärlek.
Och apropå kärlek så älskar jag verkligen Mikael. Det är inget nytt. Men det som är nytt är sättet som kärleken växer på. För efter fler dagar, fler upplevelser, finns det mer gemenskap som binder oss samman. Förutom att vi har vår tro gemensamt och att vi tror att vårt äktenskap kan vara längre än tills döden skiljer oss åt. Det var värt all väntan. Det är lätt att säga nu i efterhand, men på ett sätt var det lätt hela tiden. Det var som att välja såhär:
Vill du ha det bästa, även om du får vänta lite? eller
Vill du ha det näst bästa, om du får det nu?
Inget svårt val. Och jag är så glad att Mikael och jag har byggt vårt förhållande på vänskap, inte på något som kommer utifrån. Särskilt eftersom jag är så sjuk nuförtiden -- fast alla blir ju gamla och trötta till slut -- är det skönt att veta att vi vill vara med varandra även om ingen av oss kan eller orkar röra oss. Och inte (bara) för att vi är förblindade av några kroppsegna, chokladliknande kemikalier, utan för att det här är äkta. Man säljer inte äkta för en tallrik soppa. Tålamod är en bra sak. Dess belöning är fantastisk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar