Avundsvärt?

På nån TV-beskrivning står följande om en av kvällens filmer:
Historien om Mary Haines, en kläddesigner som verkar ha allt. De har ett vackert hus på landet, en rik make i finansbranschen, en underbar 11-årig dotter och en deltidskarriär med att skapa kläder åt sin fars klädföretag. Hennes bästa väninna lever dock också ett avundsvärt liv - som lyckligt singel, redaktör på en tidning och med en enorm garderob med designerkläder.


Nu står det inte rent ut att singeltjejen med designerkläderna har det bättre än kvinnan med dottern, men jag anar att det är undermeningen. 


Läste ikväll en artikel i SvD Opinion, Skilsmässor skapar ett svagare samhälle (läs den gärna, den är jättebra). Blev lite lagom upprörd när jag tänker på den bild av skilsmässor som ofta utmålas i samhället: Det är bättre för barnen med skilsmässa än om föräldrarna bråkar, och dessutom mår barnen bra om föräldrarna är lyckliga. Och så får föräldrarna mer tid för sig själva, för sina arbetskamrater, sina hobbies, och så kan de umgås "på riktigt" med barnen varannan vecka. 
What a load of crock!

Själv har jag sett några barn i kyrkan fullkomligt och bokstavligt hoppa upp i pappans famn när de ses. Visst blir barnen lyckligare om föräldrarna är lyckliga, men de behöver sina föräldrar, så är det bara.

Det har väl inte undgått någon vad jag känner inför skilsmässor. Hatar dem. Ibland är de nödvändiga, men i princip hatar jag dem.

För det är inte bara en man och en kvinna som inte kan älska varandra längre. (Oftast är det dessutom bara den ene som inte kan älska den andre längre, och då börjar sorgen redan där.) Men man förlorar så mycket. Så många förlorar så mycket. Jag minns när jag flyttade hemifrån. Efter ett tag kände jag inte igen mina syskons kläder längre när vi sågs. Jag insåg att jag var en besökare i deras liv, inte en deltagare. Jag var inte helt redo att släppa taget om deras liv och vardag, även om jag var redo att flytta hemifrån, så jag åkte "hem" till Borås på helgerna ett tag. Som förälder kan man i samband med skilsmässa på samma vis bli besökare snarare än deltagare. Barn som inte bor med sina föräldrar har inte små pratstunder som inträffar på underliga tider, i tvättstugan eller när barnen kommer hem på natten. Den sortens påverkan är delvis borta. Dessutom ser barnen inte heller föräldern hålla bön, eller hör honom/henne be Gud att beskydda barnet. De ser inte förälderns tro och evangeliets påverkan i vardagen. För det tredje ser de inte förälderns fungerande förhållande. Jag har alltid sagt att Mikael är så lik min pappa. Mamma har ju levt lycklig med honom och hans fel i många år, så jag visste att jag kan göra detsamma med Mikael och hans fel, som är precis samma som min pappas. (Deras goda sidor är också förvånansvärt lika!) Det är festligt på ett sätt, men också tryggt. Men skilda föräldrar har inte samma chans att visa barnen att "de här svårigheterna, som du kanske har ärvt av mig, har jag lärt mig att hantera så här och så här."

Jag hatar som sagt skilsmässor. Jag är glad att Mikael överlevde sin. Jag är glad att den inte innebär något direkt problem för honom i vardagen -- eller på jular och födelsedagar tack vare en generös exfru. Men det är ju också nåt som fattas i den skildes liv. Inte den förra partnern kanske, men mycket annat som följer med till sophögen när äktenskapet kasseras. Givetvis kan skilsmässan fungera som en väckarklocka och utgöra kraften till förändring till det bättre på många personliga plan. (Och givetvis är inte det här blogginlägget riktat till eller ens i hemlighet avsett för någon särskild individ.) Men jag tror inte alla fördelar väger över alla nackdelar, och om man tar tempen på alla världens samlade skilsmässor så slutar det på minus, eller ska jag säga på feber? Vet inte vilket som är mest sant.

Fast så är det väl för alla. Ingen får det liv man önskar fullt ut. Men det gäller att vara nöjd med det man har, att använda sitt tålamod, och se genom förstoringsglas på allt det härliga och underbara. Själv var jag grymt nöjd med att vara ensam om makten (=TV-kontrollen) när jag var singel. Jag njöt verkligen av det! Det är bäst att att ta vara på nuet, att inte önska sig in i en framtid som man inte är mogen för förrän den faktiskt kommer av sig själv. Och det gör den.