Att genomdriva en skilsmässa tolkas i flera av bidragen som en feministisk gärning och en gåva till ens barn – för vad vill man ge dem om inte, som Katarina Wennstam skriver, en mamma som förverkligar sig själv, lyssnar till sitt hjärta och unnar sig att vara lycklig? Det vill säga indirekt: lycka är jag. Kärlek är jag.
Det bästa man kan göra för sina barn är att älska deras mamma/pappa. Orkar inte börja förklara alla fördelar och bieffekter nu. Men ni är ju smarta personer och kan säkert räkna ut det själva.
Sen läste jag också en Signerat-ledare i DN av Hanne Kjöller, där hon avslutar klokt men med en sorts brasklapp:
Katarina Wennstam talar om skilsmässa som en bra lösning för barn i familjer där föräldrarna säger elaka saker till varandra. Men om spydigheter är problemet måste väl lösningen vara att föräldrarna skärper sig. Om man inte har någon impulskontroll som gift, talar lite för att man får det som skild. Vi har alla sett dem, paren som verkligen inte slutat med förklenande och förfärliga tillmälen om varandra, trots att de undsluppit ett liv tillsammans. Skilsmässa är ingen bot för bristande vuxenansvar.
Det bästa jag tycker man kan göra för sitt barn om man lever i en dålig relation är att uppträda som en vuxen – och ingen förvuxen, okontrollerbar tonåring som omedelbart måste släppa ut vartenda okvädningsord som passerar reptilhjärnan. Och att om man skiljer sig, erkänna att man gör det för sin egen skull och sluta prata om att det minsann också är bra för barnen. För det är sällan sant. En skilsmässa kan rättfärdigas ändå.
Men ska vi rättfärdiga skilsmässor över huvud taget? Jag tycker inte det. Jag tycker en skilsmässa ska ses som ett ibland nödvändigt ont. Men likväl ett ont. Ibland har det gått för långt för att laga både en bil och ett äktenskap. Ibland kostar reparationen mer än vad bilen är värd. På samma vis går många äktenskap att rädda om man börjar laga småhålen (nu blev det visst tandläkarliknelser istället, men jag är för trött för att hålla mig till samma) istället för att tro att nåt ska göras när tre ruttna tänder är allt som återstår (och ja, det såg jag på ett makeoverprogram för ett par veckor sen).
Men tandlöshet kan väl aldrig vara ett mål, något vi ska sträva efter att rättfärdiga? Fast det är klart, vi har ju i och för sig ändrat tandstandarden. Det är väl inte bara kariesfria tänder som är målet längre. Det är väl superblekta, superjämna tänder som lär ha kostat pengar som är den nya standarden.
Så tänk efter vad ni tycker om den nya familjestandarden som håller på att växa fram. Vill ni upphöja varannanveckasliv till det nya rätta? Eller tycker ni att äktenskapet som socialt klister och underbart leverne fortfarande håller och är målet? Gör gärna nåt för att visa vad ni tycker. Skriv till nån -- kanske tacka någon journalist som man tycker har sagt nåt bra (alla har synliga mejladresser nuförtiden), klicka Gilla på nåt på fejan, eller skriv en insändare. Vad som helst. Men jag tror att det pågår en kamp om familjen. Ta ställning för familjen, om du är för familjen.
1 kommentar:
Väl så.
Skicka en kommentar