Igår låtsades jag hela dagen

Igår var det svårt att orka fixa håret. Så jag gick till kyrkan oduschad men med håret relativt presentabelt. Med ganska stor betoning på relativt...


Sen gjorde jag mer än jag brukar i kyrkan, gick sen hem till mamma och åt kinamat, försökte Skypa Ellen, hann inte med att vila, gick sen tillbaka till kyrkan för konsert. Stod sen upp vid matbordet säkert fem minuter medan Mikael och barnen spelade Pictionary. Som jag ääälskar! Ringde Ellen. Pratade om en sak med Mikael. Då kom alla känslorna. Insåg att jag hade låtsats hela dagen att jag är friskare än jag är. Bara för att jag blir tokig av att bara orka ligga i soffan. Måste ha ett liv också. Men vad gör man när man inte orkar, fast man blir uttorkad inifrån själen om man inte vattnar sig med roligheter? Det är ett problem som jag verkligen inte har lösningen på. Vill prata med psykolog om detta. Vill få svar på om jag har blivit sämre i 17 år för att jag lånar av morgondagen. (Varför finns det inga svar? Forska, forska, forska, snälla!) Och hur jag i så fall ska få med mig hela mig i soffliggarfilosofin, även viljan och mitt sinne för äventyr. Och så har jag ett annat problem som jag brottas med. Ingen idé jag säger nåt om det, när jag ändå inte kan berätta hela här. Fast jag får nog ringa min lilla mamma och så får hon vara min extrahjärna.


Läste i alla fall det här på en blogg som heter Underbara Clara: 
Från att ha varit resursstark och kunnat köra på, har jag ingenting att låna av. Inga extra depåer att tömma. Jag orkar mycket tills jag orkar precis ingenting, och det räcker med en uslig droppe för att bägaren ska rinna över. Men nu äntligen börjar jag få ett litet sparkapital. Äntligen har jag så att det räcker och blir en liten snutt över. I glädjen över detta är det lätt att tacka ja och ta på sig alldeles för mycket. Jag måste akta mig för det. Det är bara det jag vill säga. Och påminna andra som är i färd med samma sak: Man ska akta sig för att låna mycket. Den som är i skuld är inte fri.


I inlägget ovan verkar det som om Clara snarare är utbränd än har ME, men i det här fallet är det exakt samma princip som räknas. Bankrutt. Det är jag, det. Rik på mycket annat, men bankrutt på energi. Dessutom är fogden ute efter allt jag lånat. Om jag ser det som pengar jag lånat och inte kan betala tillbaka, får jag magont på ett sånt där sätt som man ska om man är en ansvarsfull människa. Men hur kommer det sig att jag kan skada mig själv genom att låna, låna, låna från framtiden och gråta när jag kraschar för att jag aldrig får göra nåt kul?


Vad lämpligt då att Solresor har en resa till Kalabrien för 3495:- på onsdag. All inclusive. Nu ska jag inte åka till Sardinien, nu ska jag till Kalabrien. När jag inte orkar duscha? Jag är alldeles knäpp.


Men att acceptera den här sjukdomen är som att frivilligt gå in i en tvångströja. Klart man inte gör det utan kamp? Men det är ju rätt ointelligent att bara slöa bort energi på kampen. Tänk om man var förnuftig och sparade den energin till att bli frisk?