Dagens bästa!!

(Fast min är rödbrun)

Ni vet att jag tappade bort mobilen i ... var det fredags?? Jag letade väldigt noga, överallt, så länge jag bara orkade, och lite till. På söndagen kom vi inte hem från mamma och pappa förrän vid 10, så då blev det ingen letning. Och igår hade jag bestämt mig för att jag skulle vila mig efter söndagen och ha tålamod tills idag, när jag skulle leta hela dagen tills jag hittade den. Såg iiiiiinte fram emot det. Har ju redan letat i väskorna, kylskåpet, badrumsskåpet, och alla såna där otroliga ställen man letar på när e vanliga ställena inte ger nåt.

Jag har bett många böner om att hitta den. Och att hitta den lite enkelt, eftersom jag inte har någon energi över att ägna åt så onödiga saker som att leta efter borttappade saker. Men som sagt, jag har inte känt mig inspirerad att leta nån särskild stans, och jag har inte precis känt heller att Gud lovar att hjälpa mig. Kanske ska jag få stå mitt kast, betala för min egen dumhet. Det kan man ju förstå.

Men så idag när jag vaknade var Jonathan (vad ska jag skriva när jag inte får skriva om andra människor???) här, och jag tog på mig morgonrocken. Det gör jag bara på vinterkvällar eller när nån är här. Gick ett par steg ut från sovrummet, tyckte att jag kände att den ena fickan var tyngre än den andra, fick en glimt av hopp och stack ner handen. Kände den ljuvliga, släta formen av en mobilbaksida. LYCKA!

Så tack vare att vi hade besök idag tog jag på mig morgonrocken det första jag gjorde när jag gick upp, och nu behöver jag inte tillbringa den här dagen med att leta! Jag är så glad. Och tacksam. För visst hjälpte Gud mig. Det tror jag. Ni andra får gärna tro på slumpen eller ornor eller Allah. Var och en väljer själv. Men jag väljer att tro på Gud. Han är bra att ha på sin sida. Mobilhittar-Gud!!!!!!!