Jag hade tänkt packa idag så att jag bara skulle behöva gå upp imorgon och duscha och åka. Men jag har varit lite opigg idag.
Dessutom har jag bestämt mig för att inte ens printa ut min packlista. Om jag bara får med mig mina mediciner så finns det inget jag kan glömma som inte går att fixa där nere.
Jag vet, att vara så carefree är nästan rebelliskt. Livin on the wild side.
Allt med knugen å så
Jag tycker såklart synd om kungen och kungafamiljen. Inte kul att vara påpassad jämt, och särskilt när man inte ens har valt sitt kändisskap själv, som filmstjärnor etc.
Ett sorgligt spektakel, kränkande för kungahuset och en storm i en gödselstack. Så beskriver journalisten och författaren Herman Lindqvist den mediala turbulens Sveriges kung hamnat i. (Här.)
Kränkande, ja, men inte om det är sant. Själv vet jag inte om det finns några komprometterande bilder. Men med tanke på till exempel sonens liv och leverne, så ligger det inte långt att börja prata om äpplen som faller nära äppelträdet.
Men jag minns en dikt om att vara barn till en kung. Den börjar så här:
Jag lärde mig redan som barn att när man är nåt särskilt så måste man uppföra sig som nåt särskilt. Om tio av mina närmaste vänner råkade gå på strippklubb skulle jag inte följa med in, för att det inte är värdigt en "prinsessa", eller en Guds dotter. Och för den delen skulle jag ha försökt välja bättre vänner in the first place.
Det är inte en definitionsfråga ifall jag har varit på strippklubb eller inte, eller om det finns komprometterande bilder på mig. Jag är verkligen inte perfekt, men det finns nån sorts lägstanivå som man kan kräva av folk som sägs representera oss andra och får betalt för det.
Ett sorgligt spektakel, kränkande för kungahuset och en storm i en gödselstack. Så beskriver journalisten och författaren Herman Lindqvist den mediala turbulens Sveriges kung hamnat i. (Här.)
Kränkande, ja, men inte om det är sant. Själv vet jag inte om det finns några komprometterande bilder. Men med tanke på till exempel sonens liv och leverne, så ligger det inte långt att börja prata om äpplen som faller nära äppelträdet.
Men jag minns en dikt om att vara barn till en kung. Den börjar så här:
I am a child of royal birth.
My Father is King of heaven and earth! My spirit was born in the courts on high; A child beloved -- a Prince (-ss) am I!
Jag lärde mig redan som barn att när man är nåt särskilt så måste man uppföra sig som nåt särskilt. Om tio av mina närmaste vänner råkade gå på strippklubb skulle jag inte följa med in, för att det inte är värdigt en "prinsessa", eller en Guds dotter. Och för den delen skulle jag ha försökt välja bättre vänner in the first place.
Det är inte en definitionsfråga ifall jag har varit på strippklubb eller inte, eller om det finns komprometterande bilder på mig. Jag är verkligen inte perfekt, men det finns nån sorts lägstanivå som man kan kräva av folk som sägs representera oss andra och får betalt för det.
"Först så går det upp, så går det ner, så går det upp..."
Igår mådde jag oförskämt bra. Hade somnat vid ett (!!!!!) och sovit nästan 13 timmar. Kunde stå upp "i onödan", var inte slut när jag hade lagat spaghetti och köttfärssås, utan rev frivilligt lite parmesan över Mikaels tallrik, stående alltså. Sen när jag såg på TV märkte jag att jag halv-satt, inte hel-låg. Höll upp huvudet helt utan tvång! Igår var jag oövervinnelig.
Inatt sov jag också lika mycket och också på ovanligt bra tider för att vara jag. Men idag vaknade jag med ont i benen och huvudvärk.
Och så hörde jag ett getingljud från det öppna köksfönstret och jag blev alldeles... påverkad. Och så fick jag reda på att vi ska få höjd hyra från 1 juli (inte hela världen kanske), och också betala en extra månadshyra i oktober respektive april nästa år. En månadshyra är en persons semester för oss, ungefär. Vi skulle åka på sistaminutenresa i september. Jag har ju inga marginaler, vi får se när Mikael kan hösta in några stora sedlar.
Men i alla fall, idag är jag kraftlös, deppig och getingrädd. Och så blir jag stressad för allt och så har oroliga känslor tagit över mig. Jag vill bestämma själv hur mitt humör ska vara! Ingen kul dag faktiskt.
En sån där bra dag som igår har jag inte haft på åratal, så det var såklart helt underbart igår. Men när man sen åker ner i sitt vanliga råtthål är det nästan ännu jobbigare än innan, för man minns plötsligt att det inte måste vara såhär. Usch.
Inatt sov jag också lika mycket och också på ovanligt bra tider för att vara jag. Men idag vaknade jag med ont i benen och huvudvärk.
Och så hörde jag ett getingljud från det öppna köksfönstret och jag blev alldeles... påverkad. Och så fick jag reda på att vi ska få höjd hyra från 1 juli (inte hela världen kanske), och också betala en extra månadshyra i oktober respektive april nästa år. En månadshyra är en persons semester för oss, ungefär. Vi skulle åka på sistaminutenresa i september. Jag har ju inga marginaler, vi får se när Mikael kan hösta in några stora sedlar.
Men i alla fall, idag är jag kraftlös, deppig och getingrädd. Och så blir jag stressad för allt och så har oroliga känslor tagit över mig. Jag vill bestämma själv hur mitt humör ska vara! Ingen kul dag faktiskt.
En sån där bra dag som igår har jag inte haft på åratal, så det var såklart helt underbart igår. Men när man sen åker ner i sitt vanliga råtthål är det nästan ännu jobbigare än innan, för man minns plötsligt att det inte måste vara såhär. Usch.
Är helt på Gunillas sida
Igår kände jag mig lite tom på skriveri, eftersom jag haft mors dags-talet att tänka på och fila med på två veckor. SÅ jag bestämde mig för att börja leta efter nåt annat att skriva. Ville inte bara skriva ett blogginlägg, inte ens ett djupt och allvarligt, så jag började leta efter skrivartävlingar. Ja, eftersom det gick så bra i den förra...
Hittade visserligen en på ICA-kuriren. Det skulle vara en novell på temat nyckeln: Är det en verklig nyckel? Leder den till ett hemligt bankfack, en mystisk bakdörr eller en ny lägenhet? Eller är det en symbolisk nyckel, den som gör att man äntligen förstår sin partner, meningen med livet eller är det nyckeln som öppnar porten till lyckans land?
Man kan vinna en Macbook air för nästan 10 000:-. Och så blir man publicerad. Men jag är lite motvillig. Jag får en dator (som jag inte vill ha) och de som ger ut boken kommer att tjäna bra mycket mer än 10 000:-. Och om man nu ändå vinner, kommer det att gå att använda det när man skickar in manuskript till förlag? "Jo, ni kanske tycker den här boken är värdelös, men då har ni fel, för jag vann en novelltävling med ICA en gång." Hmm, känns inte troligt.
Jag kanske lurar ihop en nyckel-novell ändå. Men nu glömmer jag vad som var meningen med det här inlägget. Gunilla skrev om den onämnbara Camilla Läckberg. (Och jag har bara läst en bok av henne, av ren nyfikenhet, och tyckte den var rätt dålig, och jag köpte den under seriös påverkan av sömnpiller och minns inte ens händelsen, så vi kan låtsas att det aldrig hände.)
Till saken hör att jag hittade nån annan sajt med skrivtips och sånt. Om man inte vet hur man ska börja, eller inte har nån historia som gömmer sig i ens hjärna, kan man skriva upp fem saker. Bara saker, inte som man gillar eller ogillar. Jag spånade fram glass, hund, smärta, kärlek, ovisshet. Sen skulle man skriva tre ställen man gillar att vara och det var lättare: semester, middagsbjudning, ICA. Sen tre rädslor: Sjukdom, getingar/spindlar, inte älska sig själv. Sen, och nu börjar det närma sig pudelns kärna, tre personer (även kända) som jag ogillar, varpå jag snabbt kom på Victoria Silvstedt och sagda Camilla Läckberg. Personer jag gillar var svårare, särskilt om man ville ha kända namn som säger folk nåt. Men det blev såklart Mikael, mamma och Rigmor Gustafsson. Och inte bara för att hon sjunger, utan för hur hon verkar vara.
Sen sa skrivsajten att om man filurar över sina listor och väljer en från varje område har man snart en sak som är viktig för handlingen, en plats, något som skrämmer en, en good guy och en bad guy. Tanken på att ha Camilla Läckberg som en bad guy i en novell var förvånansvärt njutbar.
Och för er som inte tänker lika bra som jag kanske jag måste förklara varför jag inte tycker om henne.
Hon står för en massa saker som jag inte tycker om. Hemskt orättvist, men jag har lassat på henne allt från vänsterfeminism till ny karl-nytt barn-mentaliteten, till en orimligt irriterande självkänsla. Jag stör mig på hennes långa hår, som ju måste betyda att hon tycker att hon är snygg, fast det är hon ju inte. Och så har hon sån självkänsla när det gäller sitt skrivande. Fast hon skriver dåligt, ointressant, "plebejiskt". Jag är inte för litterär för att älska deckare, men hennes är bara dåliga. Och hon fattar liksom inte att hon borde tagga ner lite för att hon inte är så bra som hon tror. Och det stör mig. Folk som inte fattar att de är dåliga stör jag mig på. Och om de ändå lyckas blir jag ännu mer störd. För att då kunde ju vem som helst lyckas, däribland jag,och är det då mitt fel att jag inte har skrivit ett gäng böcker och blivit översatt till massa språk och blivit film? Nej, det får inte vara mitt fel. Det måste vara Camilla Läckbergs fel.
Hittade visserligen en på ICA-kuriren. Det skulle vara en novell på temat nyckeln: Är det en verklig nyckel? Leder den till ett hemligt bankfack, en mystisk bakdörr eller en ny lägenhet? Eller är det en symbolisk nyckel, den som gör att man äntligen förstår sin partner, meningen med livet eller är det nyckeln som öppnar porten till lyckans land?
Man kan vinna en Macbook air för nästan 10 000:-. Och så blir man publicerad. Men jag är lite motvillig. Jag får en dator (som jag inte vill ha) och de som ger ut boken kommer att tjäna bra mycket mer än 10 000:-. Och om man nu ändå vinner, kommer det att gå att använda det när man skickar in manuskript till förlag? "Jo, ni kanske tycker den här boken är värdelös, men då har ni fel, för jag vann en novelltävling med ICA en gång." Hmm, känns inte troligt.
Jag kanske lurar ihop en nyckel-novell ändå. Men nu glömmer jag vad som var meningen med det här inlägget. Gunilla skrev om den onämnbara Camilla Läckberg. (Och jag har bara läst en bok av henne, av ren nyfikenhet, och tyckte den var rätt dålig, och jag köpte den under seriös påverkan av sömnpiller och minns inte ens händelsen, så vi kan låtsas att det aldrig hände.)
Till saken hör att jag hittade nån annan sajt med skrivtips och sånt. Om man inte vet hur man ska börja, eller inte har nån historia som gömmer sig i ens hjärna, kan man skriva upp fem saker. Bara saker, inte som man gillar eller ogillar. Jag spånade fram glass, hund, smärta, kärlek, ovisshet. Sen skulle man skriva tre ställen man gillar att vara och det var lättare: semester, middagsbjudning, ICA. Sen tre rädslor: Sjukdom, getingar/spindlar, inte älska sig själv. Sen, och nu börjar det närma sig pudelns kärna, tre personer (även kända) som jag ogillar, varpå jag snabbt kom på Victoria Silvstedt och sagda Camilla Läckberg. Personer jag gillar var svårare, särskilt om man ville ha kända namn som säger folk nåt. Men det blev såklart Mikael, mamma och Rigmor Gustafsson. Och inte bara för att hon sjunger, utan för hur hon verkar vara.
Sen sa skrivsajten att om man filurar över sina listor och väljer en från varje område har man snart en sak som är viktig för handlingen, en plats, något som skrämmer en, en good guy och en bad guy. Tanken på att ha Camilla Läckberg som en bad guy i en novell var förvånansvärt njutbar.
Och för er som inte tänker lika bra som jag kanske jag måste förklara varför jag inte tycker om henne.
Hon står för en massa saker som jag inte tycker om. Hemskt orättvist, men jag har lassat på henne allt från vänsterfeminism till ny karl-nytt barn-mentaliteten, till en orimligt irriterande självkänsla. Jag stör mig på hennes långa hår, som ju måste betyda att hon tycker att hon är snygg, fast det är hon ju inte. Och så har hon sån självkänsla när det gäller sitt skrivande. Fast hon skriver dåligt, ointressant, "plebejiskt". Jag är inte för litterär för att älska deckare, men hennes är bara dåliga. Och hon fattar liksom inte att hon borde tagga ner lite för att hon inte är så bra som hon tror. Och det stör mig. Folk som inte fattar att de är dåliga stör jag mig på. Och om de ändå lyckas blir jag ännu mer störd. För att då kunde ju vem som helst lyckas, däribland jag,och är det då mitt fel att jag inte har skrivit ett gäng böcker och blivit översatt till massa språk och blivit film? Nej, det får inte vara mitt fel. Det måste vara Camilla Läckbergs fel.
Det går inte så bra nu
Jag har arbetat med mitt tal till imorgon i stort sett all tid jag har kunnat sitta upp idag. För ett litet tag sen hade jag lyckats kapa bort ungefär hälften av det jag samlat ihop på de två veckorna sen jag fick uppgiften, och tänkte att det nog började bli färdigt. Jag satte på ett stoppur på nätet och började "hålla talet" tyst för mig själv.
Jag ska tala 7-8 minuter imorgon.
Mitt tal tog 18:58.
Hjälp!
Jag ska tala 7-8 minuter imorgon.
Mitt tal tog 18:58.
Hjälp!
Dagens tips
Trinny & Susannah säger i alla fall att om man har stor byst ska man ha djupt v-ringat, som är tänkt ska avsmalna bystområdet. Men därmed inte sagt att man måste visa hela härligheten i den där djupa v-ringningen. Så när jag hittade följande blev jag så glad! Ibland vill man stoppa nåt i urringningen, men ett linne under funkar ibland inte. Ett lager kläder till är inte heller säkert att man vill ta på sig. Dessa fantastiska påfund löser alla såna problem!
Gå in på Coverums butik på Etsy. De är billiga också! Och finns i 22 färger.
Precis så här ville jag göra
Satt med en lite för tråkig röd topp hos mamma när jag hade sytt två småsaker till henne förra veckan. Kunde bara inte komma på vad jag ville göra med halsringningen på den röda toppen. Men nåt måste göras, den var alldeles för tråkig.
Hade jag sett den här bilden hade saken varit biff. Precis så var det jag tänkte mig, som den gula kanten längst upp till vänster. Inte nödvändigtvis med en fluga på, men gärna rosett och långa band. Undrar om man måste mäta och göra varje loop lika stor, eller om man kan klara sig med ögonmått.
Vi får se. Om jag orkar släpa fram symaskinen igen -- nej vänta, den är ju inte ens inställd i garderoben än. Fast jag ska tala på söndag, och jag är inte färdig med talet än, så det borde gå före. Jaja. Det kommer inga barn på söndag så jag kan lämna symaskinen framme tills nästa vecka.
Håll tummarna för att jag orkar!
(Länktipset I am momma, hear me roar kom från Kicki)
Hade jag sett den här bilden hade saken varit biff. Precis så var det jag tänkte mig, som den gula kanten längst upp till vänster. Inte nödvändigtvis med en fluga på, men gärna rosett och långa band. Undrar om man måste mäta och göra varje loop lika stor, eller om man kan klara sig med ögonmått.
Vi får se. Om jag orkar släpa fram symaskinen igen -- nej vänta, den är ju inte ens inställd i garderoben än. Fast jag ska tala på söndag, och jag är inte färdig med talet än, så det borde gå före. Jaja. Det kommer inga barn på söndag så jag kan lämna symaskinen framme tills nästa vecka.
Håll tummarna för att jag orkar!
(Länktipset I am momma, hear me roar kom från Kicki)
Världens vackraste efterrätt
Den här såg jag hos Annika Myhre, som hittat den nån annanstans. Den skulle man bjuda mamma på på söndag på Mors dag. Kanske grilla den lätt och ringla smält choklad över? Jag kommer nog inte att göra detta, men Ellen kan ju göra en mental note inför VM i grillning på Kristi Himmelfärd. "Hon har ju inget annat att göra", som Lydia Bennett sa om sina systrar.
Katrin har det värst
Missa inte hennes kommentar på mitt förra inlägg ARG! Det är mitt hem! Aaaaaaaa! Hjälp!! Hon har det värst.
Fast igår hade Mikael det värst. Jag var på väg att lägga mig. Men de senaste dagarna har jag hetsat upp mig lite för mycket, och plötsligt, när jag stod vid fotändan av min säng, och dumt nog utan lampor tända, insåg jag att jag inte skulle se spindlarna som kunde vara på golvet. Så jag hoppade runt sänghörnan och flög graciöst upp i min säng -- utan att nudda golv. Men eftersom det var mörkt och jag var preoccupied, tänkte jag inte på att min säng inte var tom. Så jag landade på Mikaels handled. Han fick rätt ont. Och jag kunde inte ens med att berätta varför jag hade hoppat upp i sängen och landat på min käre make. "Det kunde ju vara spindlar på golvet" låter inte som nåt han vill bryta handleden för...
Jaja. Han bröt den inte. Ska man aldrig få överdriva när man vill?? (Jag är nog italienare när det kommer till berättandet -- om inte verkligheten är lika traumatisk som upplevelsen, så berättar man något som passar med ens inre trauma, och det är det som är ens sanning. Dagens kulturlektion.)
Fast igår hade Mikael det värst. Jag var på väg att lägga mig. Men de senaste dagarna har jag hetsat upp mig lite för mycket, och plötsligt, när jag stod vid fotändan av min säng, och dumt nog utan lampor tända, insåg jag att jag inte skulle se spindlarna som kunde vara på golvet. Så jag hoppade runt sänghörnan och flög graciöst upp i min säng -- utan att nudda golv. Men eftersom det var mörkt och jag var preoccupied, tänkte jag inte på att min säng inte var tom. Så jag landade på Mikaels handled. Han fick rätt ont. Och jag kunde inte ens med att berätta varför jag hade hoppat upp i sängen och landat på min käre make. "Det kunde ju vara spindlar på golvet" låter inte som nåt han vill bryta handleden för...
Jaja. Han bröt den inte. Ska man aldrig få överdriva när man vill?? (Jag är nog italienare när det kommer till berättandet -- om inte verkligheten är lika traumatisk som upplevelsen, så berättar man något som passar med ens inre trauma, och det är det som är ens sanning. Dagens kulturlektion.)
ARG!!! Det är mitt hem!
Igår blev jag arg på en oinbjuden gäst. Sommarens andra geting här inne. Jag är ju paniskt rädd för getingar och när jag hade fått ut den fete rackaren var jag alldeles arg. Han har inte rätt att vara inne hos mig. Jag vill känna mig trygg i mitt eget hem! Hade egentligen ingen lust att stänga alla fönster, men vad gör man? Rädslan vinner ofta över förnuftet. När Mikael kom hem var det ovanligt varmt hemma sa han, och jag satt i underkläderna. Himla geting å skrämmas sådär!
Fast å andra sidan är jag lite mesig. Mamma och pappa hade en orm (!) i vardagsrummet i söndags, och Katrin har haft (har haft antar jag, inte har) ett råttskelett med massa larver som ramlar ner genom taket. Men andras större olycka gör inte min mindre, tyvärr är det nåt matematiskt eller så.
Fast nu var jag tvungen att öppna köksfönstret. Temperaturen står på 26,8 inne och bara 19,9 ute. Måste. ha. luft.
Ska surfa på om det finns nån lukt som getingar inte gillar. Och lägga fötterna på stolen ifall det kommer in en orm. Huvva, vad jag har stressat upp mig nu!
Vinter. Du å jag, Jojo. På vintern finns det inga djur.
Fast å andra sidan är jag lite mesig. Mamma och pappa hade en orm (!) i vardagsrummet i söndags, och Katrin har haft (har haft antar jag, inte har) ett råttskelett med massa larver som ramlar ner genom taket. Men andras större olycka gör inte min mindre, tyvärr är det nåt matematiskt eller så.
Fast nu var jag tvungen att öppna köksfönstret. Temperaturen står på 26,8 inne och bara 19,9 ute. Måste. ha. luft.
Ska surfa på om det finns nån lukt som getingar inte gillar. Och lägga fötterna på stolen ifall det kommer in en orm. Huvva, vad jag har stressat upp mig nu!
Vinter. Du å jag, Jojo. På vintern finns det inga djur.
Synd om stackars lurade folk
Särskilt tycker jag synd om han som hade satsat sina sista hundratusentals dollar på att upplysa människorna om att det enda som skulle rädda dem vid lördagens apokalyps var att tro på Gud. OK, det budskapet köper jag väl delvis, men inte det där med i lördags.
Han Camping som hade hittat på det, och som de stackars efterföljarna trodde på, har försvunnit. Go figure.
Han Camping som hade hittat på det, och som de stackars efterföljarna trodde på, har försvunnit. Go figure.
Gift å lycklig!
I helgen har det varit EV-aktivitet i dagarna två. Ikväll släpade jag mig dit, sminkad till tänderna (eller rättare sagt hade jag sminkat allt utom just tänderna, faktiskt) till middag med dans. God mat, trevligt sällskap, nya bekantskaper, goa tjejer och häftiga killar (särskilt han som dansade så att byxorna sprack), trivsel helt enkelt. Dansade med Mikael. Jag är så kär i honom!!!!! Han gör mig så lycklig. Vi har det så bra.
Och Hanneli var som en ung tjej. -32 kg. I wish...
Och det är så hiiiiiiiiimla skönt att vara "upptagen". Att ha honom, jämt, utan att behöva vara rädd för att det tar slut. Att vara trygg i både min och hans kärlek. Att han är en god man. Jag fick vänta tills jag nästan var 40, och det var inte en dans på rosor alla gånger, men nu känner jag mig så lycklig och välsignad att jag ändå inte kan fatta hur just jag har haft sån tur.
Att vara trygg och lycklig i sitt äktenskap måste vara det största. Och det där att få/ha barn lägger ni väl till nu, och jag antar att jag håller med. Utan att riktigt veta. Men jag har Mikael, och det är stort för mig. Stort och fantastiskt!!!
Och Hanneli var som en ung tjej. -32 kg. I wish...
Och det är så hiiiiiiiiimla skönt att vara "upptagen". Att ha honom, jämt, utan att behöva vara rädd för att det tar slut. Att vara trygg i både min och hans kärlek. Att han är en god man. Jag fick vänta tills jag nästan var 40, och det var inte en dans på rosor alla gånger, men nu känner jag mig så lycklig och välsignad att jag ändå inte kan fatta hur just jag har haft sån tur.
Att vara trygg och lycklig i sitt äktenskap måste vara det största. Och det där att få/ha barn lägger ni väl till nu, och jag antar att jag håller med. Utan att riktigt veta. Men jag har Mikael, och det är stort för mig. Stort och fantastiskt!!!
Nån mer än jag?
Såg följande foto på Curbly. Är det nån mer än jag som tycker att tjejen till höger är grymt lik Fidde?
En liten hypnotisering bara
[Du känner dig tröttare och tröttare, men märkbart tillfreds. Du vill ge alla dina pengar till Anja. När jag väcker dig igen kommer du också att vilja ge henne många komplimanger. Wakey wakey.]
Pashminasjalar
Hur ska man välja? Hur många är rimligt att köpa egentligen? De kostar bara £2,95 styck, här. Man måste ju matcha.
Om man betalar £2,99 styck istället får man sjalar av 70% pashmina och 30% siden. Men dem finns det hela 30 färger av. Jag vet att man inte kan köpa alla. Men sen vet jag inget mer.
Ni hör vilket svårt liv jag har.
Om man betalar £2,99 styck istället får man sjalar av 70% pashmina och 30% siden. Men dem finns det hela 30 färger av. Jag vet att man inte kan köpa alla. Men sen vet jag inget mer.
Ni hör vilket svårt liv jag har.
Änglabesök
Har haft besök av två änglar ikväll. 100 kvinnor från Göteborg är här för att vara i templet ikväll och imorgon. Och lagom tills att middagen var nere i magen kom Katrin och Rebecka hit! Snygga, kloka, uuuuuuuuunderbara! (Jag hade till och med tvättat håret, så det var ostylat men rent. Alltid nåt.)
Jag är lycklig. Två godingar på en gång. Å,vad jag blev glad.
P.S. Det värmer att till och med vara mer värd än kladdkaka!
Jag är lycklig. Två godingar på en gång. Å,vad jag blev glad.
P.S. Det värmer att till och med vara mer värd än kladdkaka!
Dålig smak i stora lass
Fail blog har startat en ny rolig blogg som heter Poorly dressed. Jag har ännu inte gjort allvar av de många spykänslor jag fått.
Den här är nog den bästa jag sett hittills. Men jag väntar med spänning på mer smaklöshet.
Rubriken var: "They're skin colored. Oh wait." Lol.
Den här är nog den bästa jag sett hittills. Men jag väntar med spänning på mer smaklöshet.
Rubriken var: "They're skin colored. Oh wait." Lol.
Boktips
Har läst ut en bok jag fick låna av mamma, som hon i sin tur lånat i sitt bostadsrättsföreningsbibliotek. De har en bokhylla nånstans i nån gemensamhetslokal, och så lämnar folk in böcker och lånar och lämnar tillbaka. Typ, lämna en, ta en. Men om man bara lånar dem och inte tar dem så måste man väl kanske inte lämna nåt i gengäld, antar jag. En käck idé, tycker jag. Lite som när vi skulle ställa fram böcker åt tempelmissionärerna och jag tog fram tre IKEA-kassar fulla med kyrkböcker som jag tänkte att de skulle kunna vilja läsa. Och som nån snodde första dagen! Men det är en annan -- vansinnig -- historia.
Hur som helst, den här boken hette "Vickis vintagebutik" av Isabel Wolff. Boken känns modern (folk har mobiler och det står tok- om nåt). Men på samma gång är den gammal, eller vintage om man så vill, inte bara i temat (vintage designer clothes) utan också i många av historierna, eller i alla fall den största neben-historien. Eller störst å störst, jag har lite svårt att avgöra vad som är störst, men en av de stora bihistorierna i alla fall. (Jag ska nog inte bli recensent. 100 ord skrivna och ändå har jag inte sagt nåt än... Här kan ni läsa en riktig recension, från Trelleborgs bibliotek.)
Boken skulle kunna kallas tantsnusk, eller känsloporr, som pappa säger. Namnet Vicki gör inte saken bättre, eller omslaget. Men boken är faktiskt inte chick lit på det negativa sättet som jag tolkar ordet (dvs på samma stilnivå som Harlequin), utan detta är litteratur, måhända dock litteratur som mest kvinnor skulle vara intresserade av. Välskriven; en riktig bok. Och väldigt feel good och ovanlig på ett sätt som gjorde att man började tänka lite annorlunda på sin egen verklighet. Jag ska inte avslöja nåt mer om det.
Det som var negativt var att författaren inte riktigt tycktes veta när enough is enough. 40-talsunderklädernas roll och mammans förvandling var att gå över gränsen. Men jag säger inget mer, om ni vill läsa den själva. Men som sagt, hälften hade räckt. Nu blev varenda tråd invävd i en lite för övertydlig väv. Allting måste inte hänga ihop och lösa sig på de sista sidorna. Ibland kan livet vara svårt, oförståeligt och nästan som att vissa färger inte riktigt passar in. Men oftast behöver man bara ta ett steg eller två bakåt, så framträder en mer generös helhetsbild.
Men bokens enda riktiga nackdel var det här förstoringsglasperspektivet. Och den kan finnas till utlån på ett bibliotek nära dig!
Boken skulle kunna kallas tantsnusk, eller känsloporr, som pappa säger. Namnet Vicki gör inte saken bättre, eller omslaget. Men boken är faktiskt inte chick lit på det negativa sättet som jag tolkar ordet (dvs på samma stilnivå som Harlequin), utan detta är litteratur, måhända dock litteratur som mest kvinnor skulle vara intresserade av. Välskriven; en riktig bok. Och väldigt feel good och ovanlig på ett sätt som gjorde att man började tänka lite annorlunda på sin egen verklighet. Jag ska inte avslöja nåt mer om det.
Det som var negativt var att författaren inte riktigt tycktes veta när enough is enough. 40-talsunderklädernas roll och mammans förvandling var att gå över gränsen. Men jag säger inget mer, om ni vill läsa den själva. Men som sagt, hälften hade räckt. Nu blev varenda tråd invävd i en lite för övertydlig väv. Allting måste inte hänga ihop och lösa sig på de sista sidorna. Ibland kan livet vara svårt, oförståeligt och nästan som att vissa färger inte riktigt passar in. Men oftast behöver man bara ta ett steg eller två bakåt, så framträder en mer generös helhetsbild.
Men bokens enda riktiga nackdel var det här förstoringsglasperspektivet. Och den kan finnas till utlån på ett bibliotek nära dig!
Ta det inte personligt
Läste en sån bra liten fundra (här) om att inte ta saker personligt. Först kommer texten och sen, kan ni lita på, ska jag tycka.
Jag är ju lite gramse på att jag inte vann mordnovelltävlingen. Själv tycker jag ju att min historia (och inte bara historien såklart, utan även mitt skrivarhantverk) var strålande. Men jag förstår också att jag är väldigt mycket nybörjare. Trots alla smarta knep jag kom på för att förbättra texten med, och de många timmar jag använda för att redigera, så framstår novellen säkerligen som gjord av en förstakladdare.
Men om man nu överser med det och låtsas att jag inte är nybörjare utan blev refuserad av nån annan anledning. Och om om man tillämpar ovanstående tankar, hur blir det då? Jo, inte att jag var dålig som inte vann, utan att de helt enkelt ville ha nåt annat. Att någon inte velat gifta sig med mig betyder inte att jag inte är världens coolaste och underbaraste kvinna, utan att de ville ha nåt annat. Typ vanilj, och jag är choklad. (Fast då pratar vi inte hudton, men det måste jag väl inte poängtera.)
Livet blir så mycket lättare att leva om man inser detta. Att smaken är som baken.
How else are you supposed to take it?
"Don't take it personally."
This is tough advice. Am I supposed to take it like a chair? Sometimes it seems as though the only way to take it is personally. That customer who doesn't like your product (your best work) or that running buddy who doesn't want to run with you any longer...
Here's the thing: it's never personal. It's never about you. How could it be? That person doesn't truly know you, understand what you want or hear the voices in your head. All they know is themselves.
When someone moves on, when she walks away or even badmouths you or your work, it's not personal about you. It's personal about her. Her agenda, her decisions, her story.
Do your work, the best way you know how. Is there any other option?
Jag är ju lite gramse på att jag inte vann mordnovelltävlingen. Själv tycker jag ju att min historia (och inte bara historien såklart, utan även mitt skrivarhantverk) var strålande. Men jag förstår också att jag är väldigt mycket nybörjare. Trots alla smarta knep jag kom på för att förbättra texten med, och de många timmar jag använda för att redigera, så framstår novellen säkerligen som gjord av en förstakladdare.
Men om man nu överser med det och låtsas att jag inte är nybörjare utan blev refuserad av nån annan anledning. Och om om man tillämpar ovanstående tankar, hur blir det då? Jo, inte att jag var dålig som inte vann, utan att de helt enkelt ville ha nåt annat. Att någon inte velat gifta sig med mig betyder inte att jag inte är världens coolaste och underbaraste kvinna, utan att de ville ha nåt annat. Typ vanilj, och jag är choklad. (Fast då pratar vi inte hudton, men det måste jag väl inte poängtera.)
Livet blir så mycket lättare att leva om man inser detta. Att smaken är som baken.
Dagens citat
Barn, och senare vuxna, måste få lov att vara vilka de är, även om de bekräftar normen.
Artikeln, Staten tvingar folk att tänka "rätt", som citatet är hämtad ifrån är stött och blött på FB, men jag tyckte det behövdes ett blogginlägg också. Eller i alla fall så ville jag sätta in citatet, orkar inte hålla på och argumentera nu. Det där säger väl allt. Många är väl de hemmamammor som har sagt att mammor visst får välja, men så länge de väljer att vara hemma med sina barn så är det fel val. Skev valfrihet.
Artikeln, Staten tvingar folk att tänka "rätt", som citatet är hämtad ifrån är stött och blött på FB, men jag tyckte det behövdes ett blogginlägg också. Eller i alla fall så ville jag sätta in citatet, orkar inte hålla på och argumentera nu. Det där säger väl allt. Många är väl de hemmamammor som har sagt att mammor visst får välja, men så länge de väljer att vara hemma med sina barn så är det fel val. Skev valfrihet.
Underbar bild
http://lds.org/maps/index.jsf?lang=eng#x=find&m=microsoft&lat=0.7031073524365037&lng=0&z=2&t=3&places=meetinghouses&legend=1
(Jag lyckas inte få bilden att visa sig i min blogg, men länken funkar.)
För er som undrar så är det församlingar i Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga som finns över världen. Älskar rödprickigt :)
(Jag lyckas inte få bilden att visa sig i min blogg, men länken funkar.)
För er som undrar så är det församlingar i Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga som finns över världen. Älskar rödprickigt :)
Döden döden döden
Rwanda har vi väl alla hört talas om (The Rwandan genocide spanned 100 days in 1994, commencing on April 5 and coming to a close mid July. Approximately one million people were killed). Det kom lite närmare när jag hörde en del historier från en medlem i Borås församling som själv hade varit utsatt. På nåt sätt går det ändå inte riktigt att fatta. Att tänka sig att någons liv, någons vardag, kan bestå av att en pistol hålls mot ens huvud, eller ens barns. Jämför det med att som jag, klaga på att den torra huden på vänster armbåge inte vill läka. Perspektiv...
Läste nyss om en kvinna från Rwanda, som visst är ett tryggt land nuförtiden. (Läs mer på Mormon Women, om ni är intresserade.) När jag läste siffrorna nedan var det lite som att möta en vägg. Vad bra vi har det här. Jag har bara sett döda på TV, och då har det ju egentligen varit levande människor, skådisar, med ketchup. Ingen har hotat mig, eller nån jag känner. Det närmaste är när Robs äldste bror (som jag aldrig har träffat och bara känner till namnet) och som bor två kontinenter bort, blev rånad i sitt hem och bunden med lampsladdar och hotad med vapen, liksom hans hustru och dotter (om jag berättar historien rätt). Men såna historier är fortfarande bara just det, hemska historier. Det ingår inte i min världsbild att hotas till livet. Jag kan inte fatta hur det känns.
Vi har det så bra!!!
Besinna:
Läste nyss om en kvinna från Rwanda, som visst är ett tryggt land nuförtiden. (Läs mer på Mormon Women, om ni är intresserade.) När jag läste siffrorna nedan var det lite som att möta en vägg. Vad bra vi har det här. Jag har bara sett döda på TV, och då har det ju egentligen varit levande människor, skådisar, med ketchup. Ingen har hotat mig, eller nån jag känner. Det närmaste är när Robs äldste bror (som jag aldrig har träffat och bara känner till namnet) och som bor två kontinenter bort, blev rånad i sitt hem och bunden med lampsladdar och hotad med vapen, liksom hans hustru och dotter (om jag berättar historien rätt). Men såna historier är fortfarande bara just det, hemska historier. Det ingår inte i min världsbild att hotas till livet. Jag kan inte fatta hur det känns.
Vi har det så bra!!!
Besinna:
- 99.9% witnessed violence
- 87.5% saw dead bodies or parts of bodies
- 79.6% experienced death in the family
- 69.5% witnessed someone being killed or injured
- 61.5% were threatened with death
Allt-annat-än-feminist
Man kan känna sig kvinnlig i diverse olika situationer. I högklackat och nagellack till exempel. Eller i spegeln, om man ser var de två kilona man lyckats gå ner har tagits ifrån och att det är mera "small of my back" än bara "the usual padding". Eller när man håller en bebis, såklart. Allt ovan händer inte förfärligt sällan, även om det kunde vara oftare. Men igår gjorde jag nåt väldigt ovanligt: Jag bakade bröd! Hade bett Mikael köpa två brödmixer och igår fick jag ett anfall när han var på jobbet och bakade ut den ena till 20 frallor. 6 minuter med elvispens degkrokar var rätt hårt arbete för en sån som jag, men jag var duktig och la mig i soffan och vilade medan degen jäste. Och sen när jag bakade ut frallorna, som ingalunda är något under av skönhet (vem har ork att bry sig om runda, släta), så kände jag mig så kvinnlig. Det är nåt visst med att ta av sig ringarna och knåda i en bröddeg. Känslan mot handflatorna är lite som bebislår, och ni vet ju hur svag jag är för bebislår!
Jag var i alla fall väldigt lycklig. Och så infernaliskt gott var det! Idag har jag ätit tre frallor till frukost/lunch/mellanmål. De största i påsen. Är fortfarande mätt, både i magen och i själen.
Och nu har jag en maskin vittvätt igång. Är glad att jag inte behöver tvätta i bäcken. Det är nog lättare att känna sig kvinnlig när man bakar och tvättar nuförtiden. På händerna syns inte en valk. Till och med de hårda cellofingrarna på vänster hand är mjuka sen många år. Tacka alla Ellens gratis-Oriflame och hushållsmaskinerna här hemma för det. Men det är gött ändå att låtsas arbeta ibland. Man är gjord för det.
P.S. Inga av bilderna är mina. Hade inte en tanke på att "fotografera maten". Är inte en fullfjädrad bloggare än. Förresten har jag jäst för söta degar hemma. Den går inte ut än på länge, så jag har som långtidsmål att baka en sats kanelbullar. Typ före årets slut. Kanske fyra år sen sist. Men vad gott!
Hejsvejs!
Dagens, nej, årets bästa!
Okej, när Mikael säger att han älskar mig så är det årets bästa, men den här kommer close second:
Jag skypade en kvart med Bettan igår kväll/natt. Min webbkamera funkade inte så de såg mig inte (och Mia stoppade inte ens huvudet i datorn för att hon trodde att det var för att hon såg dåligt), men jag såg dem. Alla flickor hade gulliga tofsar. Somliga hade mer hår men alla var söta. Bella sa i princip bara hej och sprang sen och lekte. Nonno var där också, så de blev rätt uppjagade, fast det nästan var läggdags. Mia satt bredvid sin mamma och pratade. Sa viktiga svenska ord, som knäckebröd, ost, bilar, prinsesstårta. Och "Anja". Det är nästan OK att ingen kommer att kalla mig mamma, för när ett litet barn säger Anja faller jag också. Sen sa hon det sötaste: Att hon vill hälsa på Anja. Ja, på engelska såklart, och det var nåt med want to visit Anja. Att jag inte dog. Det ska jag leva på länge. De vet tydligen vilka vi är eftersom de ber för oss varje dag. En sån benefit hade jag inte tänkt på :)
Jag suckar av lycka. Bara suckar!!!!!!!!!!!
Jag skypade en kvart med Bettan igår kväll/natt. Min webbkamera funkade inte så de såg mig inte (och Mia stoppade inte ens huvudet i datorn för att hon trodde att det var för att hon såg dåligt), men jag såg dem. Alla flickor hade gulliga tofsar. Somliga hade mer hår men alla var söta. Bella sa i princip bara hej och sprang sen och lekte. Nonno var där också, så de blev rätt uppjagade, fast det nästan var läggdags. Mia satt bredvid sin mamma och pratade. Sa viktiga svenska ord, som knäckebröd, ost, bilar, prinsesstårta. Och "Anja". Det är nästan OK att ingen kommer att kalla mig mamma, för när ett litet barn säger Anja faller jag också. Sen sa hon det sötaste: Att hon vill hälsa på Anja. Ja, på engelska såklart, och det var nåt med want to visit Anja. Att jag inte dog. Det ska jag leva på länge. De vet tydligen vilka vi är eftersom de ber för oss varje dag. En sån benefit hade jag inte tänkt på :)
Jag suckar av lycka. Bara suckar!!!!!!!!!!!
Semester?
Vi har pratat lite mer om semester. Vi ska till Skåne över Kristi Himmelsfärd, och sen vara hemma i sommar, och åka på sista minutenresa typ första/andra veckan i september (bröllopsdag och lagom väder söderut, perfekt kombination!). Jag älskar verkligen att ha nån att resa med. Sanne var min Londonkompis i många år, och nu har jag Mikael. Det är så skönt att "ha nån". Äktenskap är inte bara underbart, det förenklar livet också!
Jaja, jag tänker på Turkiet och Sicilien. Två perfekta semestrar. Det är så spännande att tänka på vart vi kommer att resa i år.
Men just nu tänker jag mest av allt på frukostarna på Sicilien, som Mikael hämtade åt mig i matsalen och som stod och väntade tills jag vaknade (mina sovtider överensstämmer inte riktigt med hotellens frukosttider). Kocken bakade croissanter varje morgon. Jag skulle nog ge en hundring för två lagom ljusa, färska croissanter i detta nu. Ojojoj.
Jaja, jag tänker på Turkiet och Sicilien. Två perfekta semestrar. Det är så spännande att tänka på vart vi kommer att resa i år.
Men just nu tänker jag mest av allt på frukostarna på Sicilien, som Mikael hämtade åt mig i matsalen och som stod och väntade tills jag vaknade (mina sovtider överensstämmer inte riktigt med hotellens frukosttider). Kocken bakade croissanter varje morgon. Jag skulle nog ge en hundring för två lagom ljusa, färska croissanter i detta nu. Ojojoj.
Tyckaren sviker
Jag som anser mig vara i det närmaste proffstyckare har för en gångs skulle inte en enda liten åsikt. Det handlar om Schlagerfinalen igår.
Jo, jag tänkte mig inte för. Såklart har jag en åsikt. Två, faktiskt:
1. För sjutton vad skönt att inte behöva titta på hela eländet. Jag är såååååååååååå glad att vi har fler TV-kanaler.
2. Inte en enda låt var bra. Men det kanske de inte är om man bara lyssnar på den där minnesgenomgången på 30 sekunder per låt.
Fast så har jag ju inte skänkt Sverige-Finland ikväll en endaste liten tanke. Ingen åsikt om det heller! Det går åt skogen med mina tyckerier!
Nä, jag kom på en sista åsikt: Trots att melodifestivalen och hockey är ungefär lika intressant för mig som att se på färg torka, så tycker jag det är bra när folk engagerar sig i vad de gillar. Bry er! Engagemang och passion blir det sällan för mycket av.
Jo, jag tänkte mig inte för. Såklart har jag en åsikt. Två, faktiskt:
1. För sjutton vad skönt att inte behöva titta på hela eländet. Jag är såååååååååååå glad att vi har fler TV-kanaler.
2. Inte en enda låt var bra. Men det kanske de inte är om man bara lyssnar på den där minnesgenomgången på 30 sekunder per låt.
Fast så har jag ju inte skänkt Sverige-Finland ikväll en endaste liten tanke. Ingen åsikt om det heller! Det går åt skogen med mina tyckerier!
Nä, jag kom på en sista åsikt: Trots att melodifestivalen och hockey är ungefär lika intressant för mig som att se på färg torka, så tycker jag det är bra när folk engagerar sig i vad de gillar. Bry er! Engagemang och passion blir det sällan för mycket av.
Så härligt att vara senil
Jag beklagar mig egentligen över att min hjärna har blivit så dålig av sjukdomen (nåt med white matter) att jag inte minns eller tänker särskilt bra. Men ibland är det väldigt trevligt att glömma saker. Som idag vid middagen när någon (jag har inte frågat om lov så jag säger inte vem det var -- ser ni att jag nästan kan låta bli att outa alla hela tiden!!) härmade "Du har ju hela helgen på dig". Ni vet den där gamla reklamen med Åke som vann stort och härmade chefen to his face. Med brist på minne var skämtet i princip färskt och jag skrattade som en tok.
Alltså, vad jag älskar att skratta. Det måste vara därför mina magmuskler är så väldeffade.
Alltså, vad jag älskar att skratta. Det måste vara därför mina magmuskler är så väldeffade.
Ska bara outa mig själv idag
Mikael sitter och förbereder morgondagens lektion till seminariet (=religionsstudier för 14-18-åringar i kyrkan och som hålls varje morgon före skolan i kapellet här i VH). Han citerade just en död profet och fast jag lyssnade vad han sa har jag glömt vem det var. Men citatet handlade om att inte ha lyssnat till den helige Andens maning. Såna erfarenheter vill man inte ha. Men jag har en:
På mission i mitt första område Warrington i England döptes en ung man som hette Paul. Han var en fin människa, skaffade sig en kostym på en second hand-shop, och erbjöd sig halvt ofrivilligt att vara mötesvärd på den kommande stavskonferensen. Har bara goda minnen av honom. Och sen fick jag förflyttning.
Det kanske ska nämnas att särskilt i Manchestermissionen vid den här tiden, så gick saker och ting rätt hurtigt. Döpa folk fort, så fort att de kanske inte hade hunnit skaffa sig varken djupa eller andra rötter i evangeliet, utan bara luktat på blomman. Men den vissnar ju till slut utan rot. Jag vet såklart inte hur det gick för Paul, men tyvärr kan jag gissa.
Sen var jag i London en gång, eftersom Johan bodde där och jag ofta var i London. (Brukar säga att jag hittar bättre i London än i Stockholm, och det stämmer fortfarande.) Vi var inne på ... den stora medieaffären på östsidan av Oxford Street, är det Virgin eller? Hur som helst är affären superstor och i flera våningar och där går jag och glor på CD:ar. Plötsligt ser jag nån som är lik han Paul från missionen. Jag glor lite. Det kan ju inte vara han. Han är från Manchester och detta är London. Dessutom, hur stor chans är det att jag träffar nån jag känner i en stad som rymmer hela Sveriges befolkning? En som dessutom inte ens är därifrån, som sagt. Inte precis som att handla på ICA Maxi i Haninge -- där träffar man alltid nån man känner. Engelsman som engelsman, de bär ju också nationaliteten i ansiktet, tänkte jag och kände mig för dum för att gå fram till en främmande person och fråga om han var Paul som jag kände. Det kan ha varit tio år sedan vi sågs. I alla fall fem, åtta, nåt sånt.
Jag fegade ur. Sa inget. Gick inte fram och tittade närmare på honom, eller ställde den enkla frågan: Känner jag dig?
Men jag kommer för alltid att ha ett styng i hjärtat för det. Han glodde på mig ju, och antingen kan han ha glott på mig för att jag glodde på honom, eller så kan han ha glott på mig för att jag är så snygg, eller så kan han ha känt igen mig. Det finns väl inget mer? Det är ju så fantastiskt otroligt att det skulle kunna vara möjligt att det VAR han, men bara för att det är Gud som i så fall har gjort det möjligt.
Jag får aldrig veta. Jag är en fegis. Jag är rädd för folk. Jag gjorde inte det jag borde ha gjort.
Ångra är inget vackert ord.
På mission i mitt första område Warrington i England döptes en ung man som hette Paul. Han var en fin människa, skaffade sig en kostym på en second hand-shop, och erbjöd sig halvt ofrivilligt att vara mötesvärd på den kommande stavskonferensen. Har bara goda minnen av honom. Och sen fick jag förflyttning.
Det kanske ska nämnas att särskilt i Manchestermissionen vid den här tiden, så gick saker och ting rätt hurtigt. Döpa folk fort, så fort att de kanske inte hade hunnit skaffa sig varken djupa eller andra rötter i evangeliet, utan bara luktat på blomman. Men den vissnar ju till slut utan rot. Jag vet såklart inte hur det gick för Paul, men tyvärr kan jag gissa.
Sen var jag i London en gång, eftersom Johan bodde där och jag ofta var i London. (Brukar säga att jag hittar bättre i London än i Stockholm, och det stämmer fortfarande.) Vi var inne på ... den stora medieaffären på östsidan av Oxford Street, är det Virgin eller? Hur som helst är affären superstor och i flera våningar och där går jag och glor på CD:ar. Plötsligt ser jag nån som är lik han Paul från missionen. Jag glor lite. Det kan ju inte vara han. Han är från Manchester och detta är London. Dessutom, hur stor chans är det att jag träffar nån jag känner i en stad som rymmer hela Sveriges befolkning? En som dessutom inte ens är därifrån, som sagt. Inte precis som att handla på ICA Maxi i Haninge -- där träffar man alltid nån man känner. Engelsman som engelsman, de bär ju också nationaliteten i ansiktet, tänkte jag och kände mig för dum för att gå fram till en främmande person och fråga om han var Paul som jag kände. Det kan ha varit tio år sedan vi sågs. I alla fall fem, åtta, nåt sånt.
Jag fegade ur. Sa inget. Gick inte fram och tittade närmare på honom, eller ställde den enkla frågan: Känner jag dig?
Men jag kommer för alltid att ha ett styng i hjärtat för det. Han glodde på mig ju, och antingen kan han ha glott på mig för att jag glodde på honom, eller så kan han ha glott på mig för att jag är så snygg, eller så kan han ha känt igen mig. Det finns väl inget mer? Det är ju så fantastiskt otroligt att det skulle kunna vara möjligt att det VAR han, men bara för att det är Gud som i så fall har gjort det möjligt.
Jag får aldrig veta. Jag är en fegis. Jag är rädd för folk. Jag gjorde inte det jag borde ha gjort.
Ångra är inget vackert ord.
Dagens Våge
För er som inte vet så är "Våge" en sorts skämt, så som Kurt är en sorts saft (svag sådan). Våge innebär ofta ordlekar. Ofta är humorn så torr att jag liksom måste gråta av tristess efter eller till och med på samma gång som skämtet sägs. Man brukar i alla fall inte kunna låta bli att slå sig för pannan och säga åååååååå.
Man kan ha nytta av att kategorisera humor, märkte jag när jag började i Borås vokalensemble. Dan Lind, som leder den, hade Vågehumor. Jag letade i den kategorin i huvudet och drog till med ett Vågeskämt. Dan skrattade högt, mitt på körövningen. Vanligtvis brukar klassens clown inte vara populär på körövningen, men mitt rappa, snabba skämt gick rätt in i krysset, om man säger så.
Men vad var det nu? Jo, Mikael sa två Vågeskämt på varandra idag. Det är nästan max vad man tål på en 48-timmarsperiod.
Medan han var på sjukhuset och fixade Agnes Palms TV var jag hemma och försökte städa på balkongen. Bland annat hade jag inuti den megastora knallgula Ullaredspåsen (som jag trodde var vattentät) hittat bland annat rostade startkablar och en ICA-påse med några mögliga papper i. Jag ville låta honom titta på dem innan jag slängde dem. Han tog upp en kyrkbroschyr och sa: Vägledningen för de unga har ruttnat.
Sen gick det max 10 sekunder och så sa han att han skulle skriva en bantningsbok: Vägledning för de tunga.
Som ni förstår måste vi sova direkt nu. Sånt här går inte att leva med. Det går absolut inte heller att etikettera det här inlägget med Kul.
Man kan ha nytta av att kategorisera humor, märkte jag när jag började i Borås vokalensemble. Dan Lind, som leder den, hade Vågehumor. Jag letade i den kategorin i huvudet och drog till med ett Vågeskämt. Dan skrattade högt, mitt på körövningen. Vanligtvis brukar klassens clown inte vara populär på körövningen, men mitt rappa, snabba skämt gick rätt in i krysset, om man säger så.
Men vad var det nu? Jo, Mikael sa två Vågeskämt på varandra idag. Det är nästan max vad man tål på en 48-timmarsperiod.
Medan han var på sjukhuset och fixade Agnes Palms TV var jag hemma och försökte städa på balkongen. Bland annat hade jag inuti den megastora knallgula Ullaredspåsen (som jag trodde var vattentät) hittat bland annat rostade startkablar och en ICA-påse med några mögliga papper i. Jag ville låta honom titta på dem innan jag slängde dem. Han tog upp en kyrkbroschyr och sa: Vägledningen för de unga har ruttnat.
Sen gick det max 10 sekunder och så sa han att han skulle skriva en bantningsbok: Vägledning för de tunga.
Som ni förstår måste vi sova direkt nu. Sånt här går inte att leva med. Det går absolut inte heller att etikettera det här inlägget med Kul.
50 lappar och tidernas ära flög sin kos
Och förresten vann jag inte med min deckarnovell. Skit!!!!!!!!!
Hoppas juryn får svårbehandlad torsk och rumpkli :)
Hoppas juryn får svårbehandlad torsk och rumpkli :)
Jag gillar visst Ullared ändå!
Senast köpte jag en korsordbok med det föga förvånande namnet Stora korsordsboken (5) för nån tjuga tror jag. Letade nu på bokfynd efter fler i serien. Men de kostade uppemot en hundring! Jag gillar visst Ullared ändå. Men jag kan inte åka dit för att spara 80:- på en bok som det maybe or maybe not finns fler varianter av i deras sortiment.
Har annars läst ut en intressant (men för blommig) bok om en norrman med en autistisk son, Kära Gabriel, av Halfdan Freihow. Killen får typ raseriutbrott om man använder orden fel. Ungefär som Mikael, fast han får inte raseriutbrott, han bara fastnar lite. Själva har vi mest förknippat autism med att man inte vill bli petad på: "Rör mig inte, jag är autistisk" har hörts mer än en gång när mina syskon växte upp. Särskilt vissa syskon, när hon äter.
Förlåt, nu har jag outat två personer på bara några rader. Bäst jag lägger av för ikväll. Stay tuned for more outing.
Har annars läst ut en intressant (men för blommig) bok om en norrman med en autistisk son, Kära Gabriel, av Halfdan Freihow. Killen får typ raseriutbrott om man använder orden fel. Ungefär som Mikael, fast han får inte raseriutbrott, han bara fastnar lite. Själva har vi mest förknippat autism med att man inte vill bli petad på: "Rör mig inte, jag är autistisk" har hörts mer än en gång när mina syskon växte upp. Särskilt vissa syskon, när hon äter.
Förlåt, nu har jag outat två personer på bara några rader. Bäst jag lägger av för ikväll. Stay tuned for more outing.
Så ska det låta
Idag var det två långhåriga blondiner fast män, två blondiner i guldklänning, och två brunetter och många flashbacks.
Särskilt när de avslutade med Hard to handle. När jag var riktigt ung var man så cool man kunde bli om man kunde sjunga med i Hey little thing let me light your candle 'Cause mama I'm sure hard to handle, now, Gets around.
Annars tycker Mikael att ordet hipp, som jag tydligen gillar att använda, låter allt annat än hippt (kanske i Göteborg? tänker jag). Men i förrgår hörde jag det på TV. Fast på engelska. Och jag tror det var en 40+ som sa det... Case closed?
Dagens bus
Jag tror att jag har berättat att Mikael har skaffat Hemglasskort.
Härom dagen kom jag på ett bus. Man skulle komma till nåt sånt där inneställe som börjar på Sture. Bara vi kom dit skulle de rynka på pannan, de där vakterna eller vem som nu bestämmer om man får komma in -- två lantisar med tjocka magar och kläder från ICA och eBay. Lite överdrivet, men inte det där med magarna... Haha, de skulle tänka att vi var so not the right crowd. Och sen skulle jag visa upp Hemglass-kortet och fråga: Gäller det här?
Hahaha, jag bara skrattar. Jag älskar surrealism.
Härom dagen kom jag på ett bus. Man skulle komma till nåt sånt där inneställe som börjar på Sture. Bara vi kom dit skulle de rynka på pannan, de där vakterna eller vem som nu bestämmer om man får komma in -- två lantisar med tjocka magar och kläder från ICA och eBay. Lite överdrivet, men inte det där med magarna... Haha, de skulle tänka att vi var so not the right crowd. Och sen skulle jag visa upp Hemglass-kortet och fråga: Gäller det här?
Hahaha, jag bara skrattar. Jag älskar surrealism.
Inte ny längre, men kul ändå
Den här bilden var relativt ny när jag sparade ner den och skulle sätta in den här på bloggen. Men så har Blogger krånglat, och nu har väl de flesta sett den på FB redan. Men inte mamma. Till och med Mikael förstod skämtet efter en mening eller två av förklaringar.
Rejäl förbannelse
Läste ut McCollough-boken igår. Favoriten ur hela boken är följande:
Jag ska uttala en förbannelse över henne. Dålig kroppslukt och dålig andedräkt. Svårbehandlad torsk. Fettvalkar hur hon än svälter sig. Rynkor. Fötter och vrister som svullnar så att de väller över skorna och dallrar. Bindhinneinflammation. Mjäll. Mask som lägger ägg i hennes analöppning så att hon måste klia sig i ändan bland folk.
Jag ska uttala en förbannelse över henne. Dålig kroppslukt och dålig andedräkt. Svårbehandlad torsk. Fettvalkar hur hon än svälter sig. Rynkor. Fötter och vrister som svullnar så att de väller över skorna och dallrar. Bindhinneinflammation. Mjäll. Mask som lägger ägg i hennes analöppning så att hon måste klia sig i ändan bland folk.
Skor för 40 000:-?!?!?
Drömmer om att vinna 40 par skor på Brandos för 40 000:-.
Fast nu när jag tänker efter, kan det verkligen vara så väl att man får välja valfria skor till ett värde av 40 000:-, eller har de plockat ut 40 par skor som man får, vare sig man vill eller inte?
Det blir lite jobbigt att sälja av dem på tradera om de är i fel storlek till exempel.
Fast nu när jag tänker efter, kan det verkligen vara så väl att man får välja valfria skor till ett värde av 40 000:-, eller har de plockat ut 40 par skor som man får, vare sig man vill eller inte?
Det blir lite jobbigt att sälja av dem på tradera om de är i fel storlek till exempel.
Jag är en proffsfyndare
Vita satinskor med låg klack och vristrem 30:-
Vit blus med 3/4-ärm 26:-
Röd kjol med vita blommor £4,24 (ca 45:-)
Stor djupröd scarf i siden/cashmir, 0:- (Ellen har köpt den i Kina)
Scarfen stängdes med en vit tygros, glömt priset
Armband i silver med hjärtberlock, 101:-
Tjockt, stelt halsband i silver, svindyrt, julklapp från Mikael
Skickligt, eller hur? Det här med att skryta över hur billigt man köper är både inlärt och nedärvt beteende från mormor. Tack, Margit, aka Geten.
Läxhjälp
Jag är inte säker på att jag minns rätt, men jag kommer inte ihåg att mamma och pappa satt och läste läxor med oss på kvällarna. Ibland kunde man tjata sig till att nån skulle förhöra en på glosor eller inför ett prov, och pappa och jag har gråtit vid köksbordet när jag inte fattar matten, men i princip har läxorna varit barnens jobb, inte föräldrarnas. Är det inte så längre?
Nuförtiden pratas det om att arbetarbarnen kommer på efterkälken i skolan för att deras föräldrar inte kan hjälpa dem med läxorna (och att de inte har råd att betala tusentals kronor i månaden till läxläsare). Det kanske förresten är den problematiken som belyses i programmet Är du smartare än en femteklassare?. Tekniskt sett är jag akademikerbarn, inte arbetarbarn, men det borde inte spela nån roll. Vilken förälder som helst kan väl med pli i rösten tvinga barnen att göra sina läxor? Och det man har i läxa ska inte vara nåt stort steg framåt som man ännu inte har tagit i just det ämnet, utan att traggla det man redan har gått igenom i skolan? Är det inte så längre?
OK, när man är liten är man inte självgående och då kanske föräldrarna måste dels få barnen att börja med läxan, men också sitta med dem tills den är klar. Men den förälder som inte kan hjälpa barnen med "1+2=3" och "Far ror, mor syr" har jag inte hört talas om. Och sen blir ungen duktigare på att läsa läxor och kan med tiden göra dem själv, efter viss övertalning. Och sen blir man självgående, för man vet att man måste göra läxan eller skämmas över IG:t på läxförhöret. Är det inte så längre?
Nuförtiden pratas det om att arbetarbarnen kommer på efterkälken i skolan för att deras föräldrar inte kan hjälpa dem med läxorna (och att de inte har råd att betala tusentals kronor i månaden till läxläsare). Det kanske förresten är den problematiken som belyses i programmet Är du smartare än en femteklassare?. Tekniskt sett är jag akademikerbarn, inte arbetarbarn, men det borde inte spela nån roll. Vilken förälder som helst kan väl med pli i rösten tvinga barnen att göra sina läxor? Och det man har i läxa ska inte vara nåt stort steg framåt som man ännu inte har tagit i just det ämnet, utan att traggla det man redan har gått igenom i skolan? Är det inte så längre?
OK, när man är liten är man inte självgående och då kanske föräldrarna måste dels få barnen att börja med läxan, men också sitta med dem tills den är klar. Men den förälder som inte kan hjälpa barnen med "1+2=3" och "Far ror, mor syr" har jag inte hört talas om. Och sen blir ungen duktigare på att läsa läxor och kan med tiden göra dem själv, efter viss övertalning. Och sen blir man självgående, för man vet att man måste göra läxan eller skämmas över IG:t på läxförhöret. Är det inte så längre?
Kryddorgel
Har läst i nån tidning i veckan om en kryddorgel som lär ska finnas på Vin och sprithistoriska museet (är det nån mer än jag som saknar ett bindestreck???). Tydligen är det inte vad jag trodde. Men föreställ er detta:
En lärare i en musikteoriklass: "A moll luktar vitlök, ingefära och vitpeppar, och när ni lägger till 7:an luktar det även rosépeppar". Så kan man förknippa maj och + och allt vad det är i ackordvärlden med distinkta dofter. Men skulle både bli en superduktig kock, i alla fall få ordning på smaksinnet, och kunna analysera musik i en handvändning (Fångad av en stormvind luktar tacos, och så vet man vilket ackord som innehåller spiskummin).
Det tycker i alla fall jag vore genialiskt. Tala om lära med flera sinnen.
En lärare i en musikteoriklass: "A moll luktar vitlök, ingefära och vitpeppar, och när ni lägger till 7:an luktar det även rosépeppar". Så kan man förknippa maj och + och allt vad det är i ackordvärlden med distinkta dofter. Men skulle både bli en superduktig kock, i alla fall få ordning på smaksinnet, och kunna analysera musik i en handvändning (Fångad av en stormvind luktar tacos, och så vet man vilket ackord som innehåller spiskummin).
Det tycker i alla fall jag vore genialiskt. Tala om lära med flera sinnen.
Bra och dåliga böcker
Läser nu en bok av Colleen McCollough (ja, hon som skrev Törnfåglarna) som faktiskt inte är särskilt bra, men som ändå är bra. Låt mig förklara: Boken är välskriven rent tekniskt och har därför ett visst läsvärde, även om jag inte precis kan påstå att händelserna normalt sett skulle intressera mig. Det handlar om en ung kvinna i 60-talets Sydney, som flyttar hemifrån och blir älskarinna. Men som sagt, boken är ändå bra och fänglande på grund av författarens skicklighet.
Det tycker jag är spännande: att hantverket utförs så bra att ett ämne jag inte är intresserad av ändå fångar mig.
Och förresten heter boken Flickan utan röst. Och en lite konstig sak är att halva boken har gått och ännu har inte det inträffat som står på baksidan att boken handlar om. Ja ja. Men den är ändå bra.
Det tycker jag är spännande: att hantverket utförs så bra att ett ämne jag inte är intresserad av ändå fångar mig.
Och förresten heter boken Flickan utan röst. Och en lite konstig sak är att halva boken har gått och ännu har inte det inträffat som står på baksidan att boken handlar om. Ja ja. Men den är ändå bra.
Är det dåligt att skratta åt sin man?
Fördelen med att jag har kaotisk sömnrytm är att jag ofta hör Mikael sova. För det mesta är det inte särskilt spännande (znaaaaaaark), men härom natten var det fantastiskt! Först pratade han ryska och sen japanska, eller så lät det åtminstone. Långa meningar fulla av utrikiska. Han var väldigt seriös och övertygande. Jag garvade som en gnu och höll händerna för munnen så jag inte skulle väcka honom. Sen putade han med läpparna och övade sig på nåt särskilt ljud flera gånger. Vansinnigt.
Nästa dag erkände jag att jag var en hemsk och elak fru som skrattar åt sin man när han sover. Är det OK då? Bara för att jag har berättat det (men rent tekniskt sett bad jag nog inte om ursäkt, för jag hoppas verkligen göra det igen)? Får man sin man att känna sig omanlig om man skrattar åt honom i sängen (no pun intended)???
Nästa dag erkände jag att jag var en hemsk och elak fru som skrattar åt sin man när han sover. Är det OK då? Bara för att jag har berättat det (men rent tekniskt sett bad jag nog inte om ursäkt, för jag hoppas verkligen göra det igen)? Får man sin man att känna sig omanlig om man skrattar åt honom i sängen (no pun intended)???
Man ska lägga benen på ryggen när man har chansen
Det svenska paret var på väg till Cypern för att gifta sig.
På flygresan dit hamnade de i slagsmål med två norrmän.
Nu sitter brudgummen anhållen i Köpenhamn.
Det svenska paret skulle åka till Cypen för att gifta sig. Men på flygresan med Norweigans flyg från Oslo gick någonting fel.
Brudgummen hamnade i bråk med två norrmän, skriver norska VG.
Situationen urartade och piloten blev tvungen att nödlanda i Köpenhamn för att släppa av bråkstakarna.
Kissade i gången
Enligt danska Ekstrabladet startade bråket när en av männen, en 29-åring, kissade i gången på flygplanet. Därefter vägrade han lämna flygplanet.
– Polisen blev tvugna att brottas lite med honom, innan de i stort sett fick bära honom av planet. Nu sitter alla tre männen i fyllecell, säger Søren Viborg vid polisen i Köpenhamn till VG.
Anhållen för våld mot tjänsteman
En av norrmännen, en 29-åring, är anhållen för våld mot tjänsteman efter att han sparkat en dörr i huvudet på en polis.
– De får sitta tills de nyktrar till. Hur lång tid det tar? Ja, de är väl ute till jul, säger Viborg till VG.
Bruden – som också kastades av flyget – sitter nu utanför arresten i Köpenhamn och väntar på sin blivande make.
Ur Aftonbladet. (Cypern stavas inte Cypen, och tvungna stavas inte tvugna. Är ni utbildade inom skriveri eller? Annars kan jag tipsa om SAOL. Där står det hur allt stavas.)
Mitt enda råd till den blivande bruden: Spring medan du kan, spring så långt benen bär dig!
Jag älskar Elsa!!!!!
Jag måste bara säga det såhär offentligt, på riktigt: JAG ÄLSKAR ELSA! Känslorna för henne är det närmaste kärleken till ett eget barn som jag har fått komma i livet. Hennes föräldrars, särskilt Michaelas, generositet i att dela med sig av Elsas kärlek har varit oerhört speciell i mitt liv. Jag har fått följa Elsa och ha henne i min närhet från det att hon var bebis. En gång i tiden var hon min bästa vän. Jag saknar henne och Kajsa mycket, mycket, men är glad att familjen har ett nytt liv i USA, eller nygammalt liv, får man väl säga.
Att jag började tänka på Elsa är förresten inget ovanligt. Vi har i familjen många uttryck som härstammar från Elsa, bland annat: Ha du sökort? (har du körkort), som hon frågade pappa i bilen en gång. Det kan användas i många situationer när man vill veta om vederbörande verkligen vet vad den talar om. Och bilen kallades Blunebilen (Brunobilen) till skillnad från andra bilar. Hon sopade grusgången på mammas och pappas husvagnsställe en gång och sa sen det ljuvliga: Nu de sädit bla (Nu är det färdigt och bra). Och så kallade hon bröst för blösta, t ex: Men mamma, hon har tola, tola blösta. Elsa förstod så mycket av hur världen hängde ihop. När mammas och pappas video inte funkade föreslog Elsa: Lob sixa (Rob kan fixa den). Det gjorde han också. Och stackars Ellen fick höra, när hon en gång kom hem till Ferrins: Komme Lob? Trots att jag älskade Elsa mest i världen, älskade hon bala Lob. Men det är OK. Varje barn behöver en crush. Och jag hade henne först. Jag kommer aldrig, aldrig att glömma henne. Gammal kärlek rostar aldrig...
Så fina de är!!!!! Fotot är snott från Michaelas blogg, 20 december 2008. Det är ungefär såhär jag minns dem. Och jag undrar var mina foton från förr är? På nån CD nånstans antar jag. Har ett fantastiskt kort på Elsa, 6 mån, med hennes feta lår i fokus. Det var dagen när Michaela & Thad flyttade från Svaneholm in till Borås. Det var första gången jag passade Elsa, tror jag. Minns det som igår.
Stora kramar till Elsa och Kajsa, som jag saknar. Ni är älskade.
Att jag började tänka på Elsa är förresten inget ovanligt. Vi har i familjen många uttryck som härstammar från Elsa, bland annat: Ha du sökort? (har du körkort), som hon frågade pappa i bilen en gång. Det kan användas i många situationer när man vill veta om vederbörande verkligen vet vad den talar om. Och bilen kallades Blunebilen (Brunobilen) till skillnad från andra bilar. Hon sopade grusgången på mammas och pappas husvagnsställe en gång och sa sen det ljuvliga: Nu de sädit bla (Nu är det färdigt och bra). Och så kallade hon bröst för blösta, t ex: Men mamma, hon har tola, tola blösta. Elsa förstod så mycket av hur världen hängde ihop. När mammas och pappas video inte funkade föreslog Elsa: Lob sixa (Rob kan fixa den). Det gjorde han också. Och stackars Ellen fick höra, när hon en gång kom hem till Ferrins: Komme Lob? Trots att jag älskade Elsa mest i världen, älskade hon bala Lob. Men det är OK. Varje barn behöver en crush. Och jag hade henne först. Jag kommer aldrig, aldrig att glömma henne. Gammal kärlek rostar aldrig...
Så fina de är!!!!! Fotot är snott från Michaelas blogg, 20 december 2008. Det är ungefär såhär jag minns dem. Och jag undrar var mina foton från förr är? På nån CD nånstans antar jag. Har ett fantastiskt kort på Elsa, 6 mån, med hennes feta lår i fokus. Det var dagen när Michaela & Thad flyttade från Svaneholm in till Borås. Det var första gången jag passade Elsa, tror jag. Minns det som igår.
Stora kramar till Elsa och Kajsa, som jag saknar. Ni är älskade.
Vilken fredagsdejt!!
Idag bjöd Mikael mig på dejt! Vi gick ut varje fredag förut, men sen blev vi bekväma av oss och låg mest i soffan och kollade på TV. Sen var Jonte här ett antal fredagar och arbetade med sitt specialarbete, och sen kom vi liksom ur vanan. Men idag skulle det alltså bli dejt! Jag sminkade mig, fixade håret, men tog på mig platta skor (nån måtta får det vara). Hade några förslag på ställen jag gärna gick till, men lät Mikael bestämma. Vi tog bilen till stan och åt på restaurangen där vi var första gången vi firade min födelsedag (samma dag åkte vi också tandemcykel genom stan och sen dess kan man inte skrämma Mikael till döds för han har redan varit halvvägs där -- det är visst hemskt för den som sitter bak och inte har nån kontroll). Hur som helst, det var lyxigt att äta mat som nån annan lagat! Men jag går händelserna lite i förväg.
Vi parkerade och gick hand i hand mot stället vi hade sett ut på Sveavägen. En tjej med näsan i telefonen stoppade oss och undrade om vi visste var nån gata låg. Jag sa: "Jag är från Göteborg så jag vet inte, men du kanske vet?" och pekade mot Mikael. Vet inte riktigt vad tjejen tyckte att jag sa, men hennes kommentar till mig var: "Oh, I can speak English." ???????
Vi gick skrattande till restaurangen, som jag inte vet vad den heter, men det är en som har Mongolian BBQ. Vi åt säkert fyra tallrikar var av olika saker och avslutade med friterad banan och glass. Proppmätta och belåtna gick vi tillbaka till bilen. Det var rätt skönt att jag tog vinterjackan, om man säger så! Sen kunde M inte låta bli att köpa en andra efterrätt på en godisaffär bredvid Hötorget. Det var jättelängesen jag köpte lösgodis till mig själv och min påse blev perfekt! Inte massa vingummi och påskskum, och bara gröna fiskar.
Sen pratade vi som vanligt non-stop hela vägen till ICA, där jag köpte balsam och blommor och spiskummin och Mikael köpte allt annat. Kul att gå omkring och glo på smink i fred. Lyx, det också.
Väl hemma kopplade Mikael in en sladd till datorn och så såg vi på Så ska det låta på SVT play via datorn, på TV:n alltså. Fast efteråt kom vi på att det var förra veckans avsnitt vi tittat på. Men det hade vi också missat, så det var lugnt. Hon Caroline af Ugglas är för skön, men vi kunde inte avgöra om de stora svarta tejp-kryssen på hennes rygg syntes av misstag eller med mening. Och så upptäckte Mikael att hon den mörkhåriga pianisten superflirtade med Niklas Strömstedt.
Och imorgon ska jag åka virvelvinden här på tivolit på ängen. Jättelänge. Ensam... Vi har varit gifta så länge nu att han inte gör precis vad som helst för att imponera på mig längre. Men livet är underbart ändå!
Vi parkerade och gick hand i hand mot stället vi hade sett ut på Sveavägen. En tjej med näsan i telefonen stoppade oss och undrade om vi visste var nån gata låg. Jag sa: "Jag är från Göteborg så jag vet inte, men du kanske vet?" och pekade mot Mikael. Vet inte riktigt vad tjejen tyckte att jag sa, men hennes kommentar till mig var: "Oh, I can speak English." ???????
Vi gick skrattande till restaurangen, som jag inte vet vad den heter, men det är en som har Mongolian BBQ. Vi åt säkert fyra tallrikar var av olika saker och avslutade med friterad banan och glass. Proppmätta och belåtna gick vi tillbaka till bilen. Det var rätt skönt att jag tog vinterjackan, om man säger så! Sen kunde M inte låta bli att köpa en andra efterrätt på en godisaffär bredvid Hötorget. Det var jättelängesen jag köpte lösgodis till mig själv och min påse blev perfekt! Inte massa vingummi och påskskum, och bara gröna fiskar.
Sen pratade vi som vanligt non-stop hela vägen till ICA, där jag köpte balsam och blommor och spiskummin och Mikael köpte allt annat. Kul att gå omkring och glo på smink i fred. Lyx, det också.
Väl hemma kopplade Mikael in en sladd till datorn och så såg vi på Så ska det låta på SVT play via datorn, på TV:n alltså. Fast efteråt kom vi på att det var förra veckans avsnitt vi tittat på. Men det hade vi också missat, så det var lugnt. Hon Caroline af Ugglas är för skön, men vi kunde inte avgöra om de stora svarta tejp-kryssen på hennes rygg syntes av misstag eller med mening. Och så upptäckte Mikael att hon den mörkhåriga pianisten superflirtade med Niklas Strömstedt.
Och imorgon ska jag åka virvelvinden här på tivolit på ängen. Jättelänge. Ensam... Vi har varit gifta så länge nu att han inte gör precis vad som helst för att imponera på mig längre. Men livet är underbart ändå!
Somliga gör vadsomhelst...
Det hörs hög musik från ängen här bredvid. Tivolit som har packat upp i några dar är nu i full gång. Mikael förbarmade sig över mig och åkte ett par grejer med mig förra gången de var här. Virvelvinden är det bästa jag vet. Har som ni därmed förstår inte en enda balansnervcell i hela kroppen, så jag stortrivs. Mikael blev grön och vit i ansiktet och lät faktiskt riktigt riktigt plågad. Såna stön hörs nog annars bara på BB. Han fick till slut stoppa hela åket för han måste av och/eller spy. Några förvånade ungar fattade ingenting.
Så nu ska han ta med mig på restaurang ikväll. Istället för att riskera att åka virvelvinden antar jag.
Somliga gör vadsomhelst för att slippa spy.
Så nu ska han ta med mig på restaurang ikväll. Istället för att riskera att åka virvelvinden antar jag.
Somliga gör vadsomhelst för att slippa spy.
Vilken dag
Mikael spillde ut ett glas vatten över sin dator. Han sa ett engelskt svärord och reagerade snabbt genom att vända uppåner på datorn. Han mindes nåt om förstärkt tangentbord eller vad säljaren hade sagt, vilket han nu var tacksam för. Sen plockade han ut batteriet, jag torkade det (men det var inte blött), och Mikael torkade resten av datorn. Sen höll han den med ett hörn neråt och det kom faktiskt ut lite mer vatten. Han var dock djärv och satte på den igen, eftersom han behövde fortsätta jobba. Det kom ingen rök och ingen eld och inget vatten.
Jag var supertrött framemot middagsdags och då brukar jag klanta mig. Mikael vet det, så han varnade mig för att skära mig (gjorde tonfisksallad så det var mycket skära). Jag var så stolt för jag höll fingrarna i styr hela tiden. Men däremot spillde jag ut en rispåse på marken. Som väl var var det bara 1/5 av den kvar från början, men ändå. Ris och dator. Bäst vi lägger oss nu innan nåt mer händer!
Jag var supertrött framemot middagsdags och då brukar jag klanta mig. Mikael vet det, så han varnade mig för att skära mig (gjorde tonfisksallad så det var mycket skära). Jag var så stolt för jag höll fingrarna i styr hela tiden. Men däremot spillde jag ut en rispåse på marken. Som väl var var det bara 1/5 av den kvar från början, men ändå. Ris och dator. Bäst vi lägger oss nu innan nåt mer händer!
Dagens sanning
Optimisten ser ljuset i tunneln.
Pessimisten ser mörkret i tunneln.
Realisten ser tåget i tunneln.
Lokföraren ser tre idioter på järnvägsspåret.
Pessimisten ser mörkret i tunneln.
Realisten ser tåget i tunneln.
Lokföraren ser tre idioter på järnvägsspåret.
Byxminnen
1995 tror jag det var, övervåningen (?) på Getholmsgatan. En mycket generad pojkvän. Magont av skratt.
Dagens roligaste
Mikael berättade följande (och nu har det gått omvägen via två munnar, så ursäkta om jag inte får alla detaljer rätt -- du får gärna rätta mig, Karolina):
Karolian skulle hämta sin son på dagis idag. Hon kom dit, gick in och letade efter honom, men hittade honom inte. Inget konstigt, för han brukar springa omkring som ett jehu och det är lätt att gå om varandra (de har till och med ett vattenrum på dagis!!, så det är stora ytor). Men sen såg hon att några varute och letade där. Sen frågade hon en i personalen om hon visste var Neo var: "Såklart, han står där borta. Han har stått där hela dagen." (Eller selvfölgelig, eller hur det nu heter på norsk.)
OK. Det låter ju rätt sorgligt. Dags att anmäla det där dagiset eller???
Karolina såg honom "där borta". Han stod helt still, med händerna i stängslet. (När jag hörde det här tyckte jag det var förfärligt och att Neo måste ha råkat ut för nåt allvarligt trauma, som en elak unge eller så.) Men Karolina känner väl sin son och såg att han inte var direkt traumatiserad, trots att han stått på samma ställe hela dagen. Hon höjde istället blicken och följde Neos ögon för att se vad som hade fångat hans totala uppmärksamhet. And lo and behold -- det var en grävmaskin!
Till saken hör att morfar Mikael är galen i grävmaskiner. Galen! Ibland har vi åkt förbi ett ställe en extra gång för att det var en sån fin grävmaskin där.
Nu vet vi alltså att det är genetiskt. Det med grävmaskinerna alltså, och så lägger de täcket över huvudet på samma vis när de sover.
Karolian skulle hämta sin son på dagis idag. Hon kom dit, gick in och letade efter honom, men hittade honom inte. Inget konstigt, för han brukar springa omkring som ett jehu och det är lätt att gå om varandra (de har till och med ett vattenrum på dagis!!, så det är stora ytor). Men sen såg hon att några varute och letade där. Sen frågade hon en i personalen om hon visste var Neo var: "Såklart, han står där borta. Han har stått där hela dagen." (Eller selvfölgelig, eller hur det nu heter på norsk.)
OK. Det låter ju rätt sorgligt. Dags att anmäla det där dagiset eller???
Karolina såg honom "där borta". Han stod helt still, med händerna i stängslet. (När jag hörde det här tyckte jag det var förfärligt och att Neo måste ha råkat ut för nåt allvarligt trauma, som en elak unge eller så.) Men Karolina känner väl sin son och såg att han inte var direkt traumatiserad, trots att han stått på samma ställe hela dagen. Hon höjde istället blicken och följde Neos ögon för att se vad som hade fångat hans totala uppmärksamhet. And lo and behold -- det var en grävmaskin!
Till saken hör att morfar Mikael är galen i grävmaskiner. Galen! Ibland har vi åkt förbi ett ställe en extra gång för att det var en sån fin grävmaskin där.
Nu vet vi alltså att det är genetiskt. Det med grävmaskinerna alltså, och så lägger de täcket över huvudet på samma vis när de sover.
 |
| Sånt här är porr för Mikael. Fast det var svårt för mig att veta vilken bild som var finast, jag tyckte de bara var gula allihopa. |
Lycklig? Varför?
Gjorde nyss The Happiness Test på Oprah. Jag älskar test och fast jag redan visste att jag är rätt lycklig (extra lycklig med tanke på sömnen inatt dessutom) gjorde jag även detta test. Jag fick 90 av 100. Kul. Men det misstänkte jag redan. Fast fråga mig en annan dag; jag äter också taggtråd till frukost ibland.
En av frågorna var lätt att svara på, sådär intuitivt, men fick mig ändå att tänka efter lite noggrannare:
I know what inspires me, supports me and gives me strength.
Vad är det då? Typ lista?
Gud såklart. Mikael lika såklart. Ganska givna, men mer? Mamma, pappa, familjen.
Sen blir jag ögonblicksinspirerad av nästan vem som helst som gör nåt bra. Nån som är snäll mot nån, som säger nåt snällt, bär sitt vittnesbörd i kyrkan fast man är blyg och inte tycker man har nåt särskilt att säga, nån som är tjock men som visar respekt för sin egen skönhet genom att ha fina kläder och sånt i alla fall, folk som spelar instrument och man hör att det ligger åratal bakom det där som bara låter lätt och vackert, nån som gör vad som helst bra -- lagar mat, sjunger, blandar färger, har coola strumpbyxor, tänker på andra, tänker på de svaga och gör nåt, folk som är i templet jämt för att de är på mission men som går "frivilligt" ändå på andra tider, folk som sliter i Primär och kanske har huvudvärk varje söndag men som älskar barnen mer, seminarielärare klockan fem på morgonen, vem som helst som försörjer sin familj och går upp fem på morgonen, eller sex eller sju, mammor vilken tid som helst på dygnet, bebisar som oförtrutet försöker vända sig eller ta ett steg, eller barn som ljuder sig igenom en enkel bok, passar sina syskon och låter bli att slåss, skriver brev till dem när de är på mission. Syskon som är vänner. Fast då imponeras jag lika mycket av föräldrarna, som har lärt dem det.
Och sen kommer hela långa listan med musik som inspirerar och stärker, och dikter och böcker som också gör det, kanske också konst (om den inte är så konstig). Här tänker jag inte ens börja name names, för det blir bara orättvist då. Det går inte att välja nån. Men återigen, nån som är bra på vad de gör inspirerar mig.
Och det kanske är det som är nyckeln till att inspirera andra. Man ska vara duktig på något som Gud har gett en och man själv har utvecklat till något större genom slit och träning. Det kan inspirera vem som helst. Och vem som helst kan också vara en sån inspiration, eftersom alla har fått nåt fint inom sig av Gud och som man kan göra större genom att träna sig. Och jag tror att man blir rätt lycklig om man fokuserar på att använda sitt goda, sitt unika, för att stärka, hjälpa, inspirera andra.
Och att pedofiler borde låsas in och nyckeln kastas på havets botten är bara en annan grej som jag tror kan göra människor lyckliga. De drabbade i alla fall.
Men nu får det räcka med lycka. För en liten stund i alla fall.
Jag är så glad!!!
I söndags somnade jag svinsent (rättare sagt tidigt, för klockan var väl sex, halv sju. På morgonen). När klockan ringde till kyrkan gick jag upp, men insåg sen att jag inte orkade stå upp nog länge för att duscha. Eller ens sitta ner (vi har en stol i duschen nu). Kände mig såklart sur och ledsen och besviken, men det var ett så enkelt beslut, fysiskt sett, att jag snabbt gick tillbaka och la mig, medan Mikael lovade att skriva upp vad folk hade sagt och berätta för mig, vilket han gjorde sist på kvällen när ungarna gått hem. Men vad vad det jag skulle säga? Jo, på kvällen/natten sen hade jag inte gjort nog mycket på dagen för att vara fysiskt uttröttad, vilket går ganska lätt, men eftersom jag låg i sängen hela dagen och Mikael till och med lagade middagen och dukade, och min insats bestod i att sitta i gungstolen när vi spelade nya TP, så kändes det inte som om jag skulle hitta fram till sömntåget särskilt lätt på söndagskvällen. Det blev ungefär som jag trodde och jag somnade nån timme efter att Mikael hade gått upp till seminariet.
Okej, jag är alldeles för långrandig, men det är sååååååå centralt för alla aspekter av hur jag mår, det här hur jag sover, och det är dessutom så lättpåverkat. Både av saker jag begriper och av saker jag inte alls begriper. Till exempel har jag ingen som helst aning om varför min dygnsrytm sedan cirka en månad säger att det är eftermiddag runt midnatt och läggdags på morgonkvisten. Och eftersom sömnen är så svår att fånga är det inte ens nån idé att prova om för många aspekter är fel, t ex dygnsrytmen. Så när alla halvbra program är slut på TV har jag suttit i min säng och läst och sett det bli ljust. Det har gått OK, men inte mer. Det är väldigt påfrestande på psyket att känna sig som den enda vakna människan i världen, natt efter natt, när allt man vill är att falla i sömn. I 17 år...
Men så på måndag morgon (kl 16.20) kände jag att jag hade fått en helt suveränt god natts (dags) sömn! Det var nog en månad sen jag sov så gott! Jag var sååååå lycklig! Försökte göra lagom mycket så att jag skulle bli fysiskt trött men inte övertrött. Värma middagsrester i mikron, hänga upp två maskiner tvätt och blogga lite var precis lagom. Jag var ändå lite orolig, för jag ville försöka ta det här tillfället i akt att försöka somna tidigare, men var minst sagt osäker på om det skulle gå. Bollade tekniker och metoder med Mikael, och sen la han sig. Satt på hans säng och höll bön, sen somnade han och jag såg på Law & Order.
Nu kommer själva grejen. Jag kände igen att jag hade huvudvärk. Hade haft det i två dar, men med botoxet är huvudVÄRK ett för starkt ord. Jag hade varit medveten om att mitt huvud kändes. Trots att jag hade tagit mig ett par kvällsmackor (blodsockerfall kan orsaka huvudvärk) så blev det inte bättre. Och så vid midnatt kände jag fler symptom som hör ihop med migrän, varpå jag släpade mig upp och tog en halv triptan. Jag behöver supersällan ta något mot migrän nu när jag har botox, så det var riktigt längesen, säkert 5-6 veckor sen senast. Därför blev jag väldigt påverkad av pillret -- kissnödig, nästan förlamad i armarna osv. Och trött på ett vanligt sätt! och klockan var bara 2!!! Jag försökte att inte hetsa upp mig av glädje, utan borstade tänderna och gick och la mig. Läste lite, märkte att tröttheten inte hade gått över när jag klev upp ur soffan, tog mina Stilnoct, satte i öronpropparna och tog på mig ögonbindeln och SOMNADE.
Och imorse vaknade jag 12.20. Ni anar inte vad jag är lycklig över att i alla fall en natt nästan känna mig som en vanlig människa, som går upp vid lunch och lägger sig innan det har blivit ljust igen. Vad som än händer ikväll ska jag bry mig allra mest om mina sovsignaler, så jag inte missar några och kan lägga mig lite tidigare igen! Weeeeeeeee!
Okej, jag är alldeles för långrandig, men det är sååååååå centralt för alla aspekter av hur jag mår, det här hur jag sover, och det är dessutom så lättpåverkat. Både av saker jag begriper och av saker jag inte alls begriper. Till exempel har jag ingen som helst aning om varför min dygnsrytm sedan cirka en månad säger att det är eftermiddag runt midnatt och läggdags på morgonkvisten. Och eftersom sömnen är så svår att fånga är det inte ens nån idé att prova om för många aspekter är fel, t ex dygnsrytmen. Så när alla halvbra program är slut på TV har jag suttit i min säng och läst och sett det bli ljust. Det har gått OK, men inte mer. Det är väldigt påfrestande på psyket att känna sig som den enda vakna människan i världen, natt efter natt, när allt man vill är att falla i sömn. I 17 år...
Men så på måndag morgon (kl 16.20) kände jag att jag hade fått en helt suveränt god natts (dags) sömn! Det var nog en månad sen jag sov så gott! Jag var sååååå lycklig! Försökte göra lagom mycket så att jag skulle bli fysiskt trött men inte övertrött. Värma middagsrester i mikron, hänga upp två maskiner tvätt och blogga lite var precis lagom. Jag var ändå lite orolig, för jag ville försöka ta det här tillfället i akt att försöka somna tidigare, men var minst sagt osäker på om det skulle gå. Bollade tekniker och metoder med Mikael, och sen la han sig. Satt på hans säng och höll bön, sen somnade han och jag såg på Law & Order.
Nu kommer själva grejen. Jag kände igen att jag hade huvudvärk. Hade haft det i två dar, men med botoxet är huvudVÄRK ett för starkt ord. Jag hade varit medveten om att mitt huvud kändes. Trots att jag hade tagit mig ett par kvällsmackor (blodsockerfall kan orsaka huvudvärk) så blev det inte bättre. Och så vid midnatt kände jag fler symptom som hör ihop med migrän, varpå jag släpade mig upp och tog en halv triptan. Jag behöver supersällan ta något mot migrän nu när jag har botox, så det var riktigt längesen, säkert 5-6 veckor sen senast. Därför blev jag väldigt påverkad av pillret -- kissnödig, nästan förlamad i armarna osv. Och trött på ett vanligt sätt! och klockan var bara 2!!! Jag försökte att inte hetsa upp mig av glädje, utan borstade tänderna och gick och la mig. Läste lite, märkte att tröttheten inte hade gått över när jag klev upp ur soffan, tog mina Stilnoct, satte i öronpropparna och tog på mig ögonbindeln och SOMNADE.
Och imorse vaknade jag 12.20. Ni anar inte vad jag är lycklig över att i alla fall en natt nästan känna mig som en vanlig människa, som går upp vid lunch och lägger sig innan det har blivit ljust igen. Vad som än händer ikväll ska jag bry mig allra mest om mina sovsignaler, så jag inte missar några och kan lägga mig lite tidigare igen! Weeeeeeeee!
Obama är död, jag menar Usama
Både Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt säger att det är en viktig händelse att bin Laden är död. Själv är jag mer tveksam: som symbolgest är det säkert värdefullt, men inte kan en gubbe göra nån större skillnad -- det poppar säkert upp fler ur samma hål han kom ifrån. Terrorismen varken som idé eller företeelse dog inte med bin Laden, precis. Och kanske blir det hämndaktioner nu istället, så att det först blir värre innan det eventuellt blir bättre. Jag vet inte.
Men att man kan skämta om det mesta, det är då ett som är säkert.
Egentligen ser han inte ett dugg farlig ut, utan rätt söt.
Och apropå muslimer (ni hängde säkert med på det hoppet, även om det var orättvist långt). Jag håller verkligen inte med Carin Jämtin (S) om att vi borde införa en muslimsk helgdag i Sverige. Jag är ingalunda sverigedemokrat, men inte kan utlänningar förvänta sig att främmande länder anpassar sin almanacka och sina arbetsdagar efter deras religiösa högtider??? Hej, nu bor det så många svenskar i ... typ Spanien (?) att vi kräver att landet stänger när vi ska fira midsommar. Hello???
Men att man kan skämta om det mesta, det är då ett som är säkert.
 |
| Försökte censurera bort svärordet i slutet. |
Egentligen ser han inte ett dugg farlig ut, utan rätt söt.
Och apropå muslimer (ni hängde säkert med på det hoppet, även om det var orättvist långt). Jag håller verkligen inte med Carin Jämtin (S) om att vi borde införa en muslimsk helgdag i Sverige. Jag är ingalunda sverigedemokrat, men inte kan utlänningar förvänta sig att främmande länder anpassar sin almanacka och sina arbetsdagar efter deras religiösa högtider??? Hej, nu bor det så många svenskar i ... typ Spanien (?) att vi kräver att landet stänger när vi ska fira midsommar. Hello???
Skillnad på böcker å böcker
Den förra deckaren jag läste tog mig säkert två veckor att läsa ut för den var inte sådär görbra. Men sen dividerade jag med mig själv om jag skulle läsa Grishamboken jag fått låna av mamma, eftersom både hon och pappa hade tyckt att slutet var lite snöpligt. Men jag började läsa den ändå. Och vilken skillnad på spänning! Den är un.put.down.able om man säger så. Det är nästan så jag måste gå härifrån på stört och fortsätta läsa. Snöpligt slut eller inte, boken är grym. Och som vanligt när det gäller Grisham (och jag hade glömt att det är därför jag älskar hans böcker) är karaktärerna perfekt mejslade och lever sitt eget spännande liv mellan sidorna, och det finns många bi-ämnen man filosoferar på i takt med att han beskriver olika händelser. Just nu funderar jag på date rape, collegeliv och superi, och på gammalt hederligt spioneri. Superspännande!!!
Att få MVG
Om man ska ha en gympalektion och vill ha MVG, så kan man till exempel välja att ha en lektion om avslappning. Om läraren somnar får man MVG.
Så klockrent. En grym historia.
Så klockrent. En grym historia.
Upprörd
Nu har jag en åsikt, men ingen lösning. Har ni?
Läste nyss att SOS Alarm tar emot cirka 20 miljoner larmsamtal varje år, och att ungefär 3,6 miljoner av dem gäller nödsamtal. I runda tal 4 av 20 alltså, eller en femtedel. Det vill säga att fyra samtal är på skämt/busringningar/folk med nageltrång/fulla som vill ha skjuts hem/whatever, och så ETT samtal på riktigt. De där skämtsamtalen måste ta tid från de riktigt sjuka och kosta samhället massor
4 av 20 är cirka en femtedel. Det vill säga, fyra samtal är på skämt, busringningar, folk med nageltrång etc, och så ett samtal på riktigt. De där skämtsamtalen måste ta tid från de riktigt sjuka och kosta samhället massor av pengar. Att så många skämtar gör ju också att SOS Alarm måste ta ställning till vilka som är sjuka på riktigt och inte, och då kan det felbedöma.
Jag tycker det är enormt upprörande att folk inte tar SOS-numret på allvar. Det borde vara straffbart. Typ att det kostar 1000:- att ringa dit och bara om det är på riktigt får man pengarna tillbaka. Men då har vi problemet att folk kanske tror att det är en hjärtinfarkt och så är det bröstbensinflammation eller så. Att man inte kan ställa sin egen diagnos borde inte drabba en ekonomiskt, såklart. Så det är inte en fullgod lösning. Men skämtsamtalen borde i alla fall helt klart kosta sköna pengar. Har ni några förslag på hur?
Läste nyss att SOS Alarm tar emot cirka 20 miljoner larmsamtal varje år, och att ungefär 3,6 miljoner av dem gäller nödsamtal. I runda tal 4 av 20 alltså, eller en femtedel. Det vill säga att fyra samtal är på skämt/busringningar/folk med nageltrång/fulla som vill ha skjuts hem/whatever, och så ETT samtal på riktigt. De där skämtsamtalen måste ta tid från de riktigt sjuka och kosta samhället massor
4 av 20 är cirka en femtedel. Det vill säga, fyra samtal är på skämt, busringningar, folk med nageltrång etc, och så ett samtal på riktigt. De där skämtsamtalen måste ta tid från de riktigt sjuka och kosta samhället massor av pengar. Att så många skämtar gör ju också att SOS Alarm måste ta ställning till vilka som är sjuka på riktigt och inte, och då kan det felbedöma.
Jag tycker det är enormt upprörande att folk inte tar SOS-numret på allvar. Det borde vara straffbart. Typ att det kostar 1000:- att ringa dit och bara om det är på riktigt får man pengarna tillbaka. Men då har vi problemet att folk kanske tror att det är en hjärtinfarkt och så är det bröstbensinflammation eller så. Att man inte kan ställa sin egen diagnos borde inte drabba en ekonomiskt, såklart. Så det är inte en fullgod lösning. Men skämtsamtalen borde i alla fall helt klart kosta sköna pengar. Har ni några förslag på hur?
Pension eller inte?
Jag som brukar tycka så mycket, utan att behöva ha så välgrundade argument alla gånger, kan faktiskt inte bestämma mig för vad jag tycker om att kungen nu fyllt 65 år och om han borde eller inte borde gå i pension. På ett sätt borde han ju det, som alla andra, men å andra sidan borde väl Victoria få några barn först, så hon inte måste vara både drottning och mamma på en gång.
För övrigt var pappa och kollade på kungen igår tillsammans med massa amerikanska tempelmissionärer. Han tyckte att Victoria var stjärnan.
För övrigt var pappa och kollade på kungen igår tillsammans med massa amerikanska tempelmissionärer. Han tyckte att Victoria var stjärnan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)