I söndags somnade jag svinsent (rättare sagt tidigt, för klockan var väl sex, halv sju. På morgonen). När klockan ringde till kyrkan gick jag upp, men insåg sen att jag inte orkade stå upp nog länge för att duscha. Eller ens sitta ner (vi har en stol i duschen nu). Kände mig såklart sur och ledsen och besviken, men det var ett så enkelt beslut, fysiskt sett, att jag snabbt gick tillbaka och la mig, medan Mikael lovade att skriva upp vad folk hade sagt och berätta för mig, vilket han gjorde sist på kvällen när ungarna gått hem. Men vad vad det jag skulle säga? Jo, på kvällen/natten sen hade jag inte gjort nog mycket på dagen för att vara fysiskt uttröttad, vilket går ganska lätt, men eftersom jag låg i sängen hela dagen och Mikael till och med lagade middagen och dukade, och min insats bestod i att sitta i gungstolen när vi spelade nya TP, så kändes det inte som om jag skulle hitta fram till sömntåget särskilt lätt på söndagskvällen. Det blev ungefär som jag trodde och jag somnade nån timme efter att Mikael hade gått upp till seminariet.
Okej, jag är alldeles för långrandig, men det är sååååååå centralt för alla aspekter av hur jag mår, det här hur jag sover, och det är dessutom så lättpåverkat. Både av saker jag begriper och av saker jag inte alls begriper. Till exempel har jag ingen som helst aning om varför min dygnsrytm sedan cirka en månad säger att det är eftermiddag runt midnatt och läggdags på morgonkvisten. Och eftersom sömnen är så svår att fånga är det inte ens nån idé att prova om för många aspekter är fel, t ex dygnsrytmen. Så när alla halvbra program är slut på TV har jag suttit i min säng och läst och sett det bli ljust. Det har gått OK, men inte mer. Det är väldigt påfrestande på psyket att känna sig som den enda vakna människan i världen, natt efter natt, när allt man vill är att falla i sömn. I 17 år...
Men så på måndag morgon (kl 16.20) kände jag att jag hade fått en helt suveränt god natts (dags) sömn! Det var nog en månad sen jag sov så gott! Jag var sååååå lycklig! Försökte göra lagom mycket så att jag skulle bli fysiskt trött men inte övertrött. Värma middagsrester i mikron, hänga upp två maskiner tvätt och blogga lite var precis lagom. Jag var ändå lite orolig, för jag ville försöka ta det här tillfället i akt att försöka somna tidigare, men var minst sagt osäker på om det skulle gå. Bollade tekniker och metoder med Mikael, och sen la han sig. Satt på hans säng och höll bön, sen somnade han och jag såg på Law & Order.
Nu kommer själva grejen. Jag kände igen att jag hade huvudvärk. Hade haft det i två dar, men med botoxet är huvudVÄRK ett för starkt ord. Jag hade varit medveten om att mitt huvud kändes. Trots att jag hade tagit mig ett par kvällsmackor (blodsockerfall kan orsaka huvudvärk) så blev det inte bättre. Och så vid midnatt kände jag fler symptom som hör ihop med migrän, varpå jag släpade mig upp och tog en halv triptan. Jag behöver supersällan ta något mot migrän nu när jag har botox, så det var riktigt längesen, säkert 5-6 veckor sen senast. Därför blev jag väldigt påverkad av pillret -- kissnödig, nästan förlamad i armarna osv. Och trött på ett vanligt sätt! och klockan var bara 2!!! Jag försökte att inte hetsa upp mig av glädje, utan borstade tänderna och gick och la mig. Läste lite, märkte att tröttheten inte hade gått över när jag klev upp ur soffan, tog mina Stilnoct, satte i öronpropparna och tog på mig ögonbindeln och SOMNADE.
Och imorse vaknade jag 12.20. Ni anar inte vad jag är lycklig över att i alla fall en natt nästan känna mig som en vanlig människa, som går upp vid lunch och lägger sig innan det har blivit ljust igen. Vad som än händer ikväll ska jag bry mig allra mest om mina sovsignaler, så jag inte missar några och kan lägga mig lite tidigare igen! Weeeeeeeee!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar